Inför min sjunde förlossning var jag ett fysiskt och psykiskt vrak. Mina depåer var tömda på järn, och Hb var lågt. En nerv låg i kläm och gjorde mig väldigt orörlig. Graviditetsklåda och annat gjorde mig sömnlös. 2 nära anhöriga hade fått elakartad cancer och kämpade för sina liv, så jag oroade mig både dag och natt.
3 veckor före Bf var jag till MVC. Hon gissade på förlossning inom 1-2 dagar, för jag var öppen 2 cm och såg ut att vara helt redo. Jag hade dessutom haft oregelbundna värkar sedan v36.
Tiden gick. Av någon anledning kom förlossningen inte i gång. Bm häpnade och hade ingen förklaring. Vid mitt MVC-besök 10 dagar efter Bf var jag öppen 8 cm ....

Vid 22-tiden, 12 dagar efter Bf, blev det äntligen dags; värkar med 20 minuters mellanrum. Det tog ett tag innan jag vågade lita på att det kommit i gång. Jag hade fått order att ringa ambulans, men i den situationen kändes det bara löjligt. Det blev taxi i stället. Maken behövde inte vänta in någon barnvakt, för 19-åringen var hemma och tog över.
Värkar var 10:e minut i taxin. Den här gången åkte vi 11 mil, för "mitt" BB var nedlagt och jag var hänvisad till ett annat.
Kl 01.30 var vi där. Bm kopplade in CTG direkt, och hon var missnöjd med styrkan på värkarna - de var ineffektiva, sa hon. Förlossningsrummet var bara hälften så stort som på mitt förra BB, så vi satte oss framför TV:n i dagrummet i stället.
Kl 04 kom Bm tillbaka, kopplade CTG en stund och undersökte mig igen. Fortfarande 8 cm, men nu 5 minuter mellan värkarna. Bm bad oss packa ihop våra saker för att flytta över på patienthotellet. Hon tyckte, att när det inte hänt något på 3 timmar, så behövde jag inte något förlossningsrum!
Jag vägrade! Jag hade värkar var 5:e minut, var öppen 8 cm - vad mer kunde hon begära?
Då föreslog Bm att jag skulle få hjälp att sova lite och samla krafterna. Det lät som en bra idé; det hade jag ju testat förr. Hon gick, och jag väntade. Maken försökte sova i fåtöljen, och jag satt på sängkanten med mina värkar. Kl 05.30 kom äntligen en sköterska med .... en Panodil!
Jag insåg direkt att det inte skulle bli någon sömn för min del. I stället lade jag mig i sängen och gav upp. Jag tänkte inte föda något barn - det fick någon annan göra! Livet var ju ändå ett helvete - varför skulle jag då anstränga mig med profylax när jag kunde ligga där och ha ont?!
Kl 06.30 ringde jag efter sköterskan. Jag tänkte kräva all smärtlindring de hade, och sedan fick de fixa resten. Under tiden kunde jag lika gärna försöka släpa mig i väg till toaletten. Det tog tid, för plötsligt satte värkarna i ordentligt. Jag hade inget val- det var bara att börja med profylaxen igen! Väl inne på toaletten såg jag att jag fått en teckenblödning ....
Då blev jag genast klar och målmedveten. Nu var det slutsvamlat! Jag tog mig in i rummet igen, en värk i taget. Jag ringde igen, och lutade mig sedan mot tvättstället där inne. Försökte ropa åt min man så han skulle vakna, men jag hann inte eftersom värkarna var så intensiva och täta.
Kl 07.00 kom till slut sköterskan. Jag meddelade att jag började få krystvärkar, och hon skulle försöka hitta Bm. Maken var nyvaken och förvirrad, och han försökte få upp mig i sängen för att krysta. Jag flåsade mig genom krystvärkarna, och 07.15 kom Bm. Hon förbjöd mig att krysta innan hon satt en skalpelektrod på babyn, och en sådan fanns förstås inte där inne. Det var en mardröm att hålla tillbaka krystningarna gång på gång. Enligt journalerna var babyn ute på 2 krystvärkar, så det måste ha tagit ganska lång tid för dem att hitta elektroden och att sätta fast den ....
Kl 07.40 föddes så min allra sista dotter!

Vi hade lite bekymmer med barnvaktsfrågan inför förlossningen. Mina föräldrar var inte friska. Då lovade min lillebror att ställa upp - bara jag inte fick för mig att föda barn tidigt en söndagsmorgon!
Vår 15-åring ville följa med på förlossningen. Efter en del diskussioner lovade vi det.

9 dagar före Bf var jag pigg, glad och energisk. Bakade och stod i. Sent på kvällen ringde det på dörren, och 15-åringens bästa kompis kom in. Jätteledsen, för hennes älskade farmor hade fått en stroke och låg för döden. Det blev en mycket sen kväll, och flickorna pratade och grät hela natten.
8 dagar före Bf (en söndag förstås) kl 05.00 vaknade jag av kraftiga värkar - gissa om min bror blev glad!
Jag är ingen morgonpigg person, och jag behöver frukost inom en kvart på morgonen, för annars förvandlas jag till ett monster. Nu hade jag rätt häftiga värkar var 5:e minut, jag skulle ringa en massa telefonsamtal och dessutom väcka 15-åringen. Det blev ingen frukost! En hastig kaffekopp med 5 sockerbitar i, var vad jag hann med.
Jag stack i väg med taxin innan dottern bestämt sig för hur hon skulle göra, men jag hörde sedan att hon kommit fram till att kompisen behövde henne.
Taxichauffören var en polare till mig. Vi satt och diskuterade namn till babyn, och han ville att babyn skulle uppkallas efter honom om det blev en kille (vilket jag var övertygad om).
Jag kom fram i samma skick som jag for - av någon anledning har värkarna alltid lugnat sig lite i taxin!
Kopplades till CTG i en skön fåtölj, sedan Bm kollat och sett att jag var öppen 7 cm. Där i fåtöljen kom morgonhumöret ikapp mig ....
Jag gnällde oavbrutet; "Ingen frukost har jag fått minsann!", "Jag har ingen lust att föda barn vid den här tiden på morgonen - jag far hem igen!", "Finns det inget kaffe på det här stället?", "Jag fryser - har ni inte råd med uppvärmning?". Det värsta är att maken hade tagit med vår nya videokamera, så mitt klagande finns bevarat för eftervärlden ....
En sköterska kom med en glassdrink och en kopp kaffe, och det var rena dunderkuren! Jag blev som en ny människa och tog mig upp stående för att underlätta värkarbetet lite. En gåstol var perfekt att luta sig mot. Synd att jag aldrig prövat det tidigare!
Det dök aldrig upp minsta lilla problem, utan när krystvärkarna kom behövde jag bara lägga mig i sängen och krysta.
Kl 09.00 föddes en förtjusande liten pojke!

Maken blev så rörd för att Storebror äntligen fick den Lillebror han önskat sig varje gång, att han inte kunde filma mer. Han bara satt där och stirrade på babyn. Och ja, sonen fick namn efter taxichauffören!

Under min 5:e graviditet hade jag blåskatarr hela tiden. De sista månaderna fick jag en molande värk i sidan, plötsliga smärtor och blod i urinen. Enligt läkaren hade jag pyttesmå njurstenar, som sakta rörde sig nedåt.
13 dagar före Bf (vid 17-tiden) fick jag kraftiga smärtor i övre delen av magen. Jag kräktes grönt (!) och funderade på att åka akut till sjukhuset. Men det försvann lika fort som det kom, och kvar blev bara som träningsvärk ungefär. Det var förstås ett gallstensanfall (mitt allra första), men det förstod jag inte då.

När anfallet gått över stupade jag i säng, men klev upp efter bara några minuter. Värkarna hade satt i gång, och då var klockan ca 22. Det var ingen riktig fart på värkarna, och det var 15 min mellan.
Vi tog det ganska lugnt, och kom till Förlossningen först kl 02.15. Bm konstaterade att förlossningen visserligen hade startat, men att det kunde ta tid. Svaga värkar och bara 5 cm öppen. När inget revolutionerande hade hänt kl 05, så fick jag något att sova på.
Kl 08 klev vi upp, och jag försökte röra på mig. Värkarna ville inte riktigt komma i gång igen, utan det var först framåt lunch de började om. 10 minuter mellan och lite starkare än förut.
Fram till kl 16 hade jag bara öppnat mig 1 ynka cm till, och jag var trött och less. Jag tyckte att psykoprofylaxen svek mig! Trots att jag andades rätt, så hade jag ont - jätteont!
Självklart hjälper inte profylax mot njursten eller gallsten, men jag tänkte inte riktigt klart just då ....
Bm tog hål på hinnorna kl 16.15, eftersom hon såg i mina journaler att det varit effektivt förut. Det funkade lika bra den här gången; jag fick genast starka, täta värkar.
De hade börjat med sängar i stället för hårda britsar, och jag satt i min säng med kudde bakom ryggen. Mitt i alla värkar kom det in en galen människa, som ville sätta nålar i min fot!
Det var någon sorts sköterska, som just utbildats i akupunktur. Jag väste åt maken att få ut henne därifrån, och det fixade han!
Värkarna gick över till krystvärkar, men jag fick inte krysta. "Bara en liten bit kvar!" sa Bm flera gånger. Jag flåsade mig igenom miljoner krystvärkar, kändes det som. Till slut fick jag en spruta som skulle mjuka upp vävnaderna. Då äntligen - på 2 krystvärkar var hon ute!
Kl 18.27 föddes min dotter!

Så småningom reddes det ut att förlossningen startat i förtid pga ett gallstensanfall. De kunde tydligt se på dottern att hon inte var riktigt "färdig" än. Gallblåsan opererades bort 2,5 månader senare, och sista lilla njurstenen kom ut på BB!





  

Jag hade fått mina första barn före Bf, så jag blev ganska förvånad när Bf kom och gick utan baby den här gången. Men dagen efter Bf hade vi kaffefrämmande. Det var en god vän till maken, som hälsade på. Precis när jag hällt upp kaffe åt mig själv, så fick jag en värk - en rejäl en! Klockan var ca 19 på kvällen, så ett par av ungarna var fortfarande vakna. De tyckte det var jättespännande, maken undrade om han skulle hinna dricka upp kaffet, men kompisen blev likblek i ansiktet. Han verkade tro att jag skulle föda barn mitt på köksgolvet!
Jag ringde alla samtal och passade sedan på att hälla i mig 3 koppar kaffe medan jag väntade på taxin. Det var 7 minuter mellan värkarna, och de var ganska lätta att hantera.
Jag kramade om ungarna och åkte i väg. Taxichauffören var en gammal bekanting, så vi hade hemskt trevligt.
Kl 21.30 kom vi fram. Bm undersökte mig (öppen 7 cm), och sedan blev allting uppochnervända världen! På de 2 år som gått sedan jag sist födde barn, hade allting förändrats. Tidigare härskade Bm som enväldig diktator vid förlossningen, och nu betedde de sig allihop som mjäkiga mähän!
De frågade hela tiden hur jag ville ha det: Ville jag höra countrymusik eller dansband? Ville jag sitta i duschen eller i saccosäck, eller ville jag stå och vicka på rumpan? Hur ville jag föda? Det gick bra precis var som helst!
Jag var upptagen med att andas, slappna av och ha värkar - jag hade inte tid med skitsnack! Men maken fick baxa ner mig i saccosäcken i stället för att sitta på en stol, och det var helt klart mer bekvämt. Allt gick i en jämn och stadig takt, men Bm lyste med sin frånvaro mesta tiden. Hon tittade in till slut efter en timme, och då undrade hon om jag ville krysta. Problemet var att jag inte riktigt visste! Jag kände inte krystvärkarna, så det var jättesvårt att veta när det var dags. Jag bad Bm kolla om jag öppnat mig färdigt, och det gjorde hon efter viss övertalning (hon ville överlåta allt åt mig och mitt omdöme). Allt var klart, och jag ville upp i förlossningssängen. Bm övertygade mig om att saccosäcken var ett bättre ställe, så hon låg på mage på golvet (vilken syn!) och dirigerade mig. Hon fick tala om när varje krystvärk började och slutade, så det funkade på något sätt. Vad jag inte visste då, var att min underliga ställning halvsittande på svanskotan, gjorde att min svanskota flyttade sig nästan 45 grader. Det blev ett senare problem ....
Kl 23.05 föddes i alla fall en frisk och vacker dotter!

Bm kollade efter bristningar. Hon hittade bara en liten en, som inte behövde sys. Hon såg inte då, att den var ganska djup. Senare på natten gick bristningen upp och gjorde att jag blödde mängder. Pga inkompetens (enligt min åsikt), så hittade de inte orsaken till blödningen, utan de trodde det var något annat. Jag fick en spruta som skulle få livmodern att dra ihop sig snabbare, och då blödde jag ännu mer. De ville inte heller väcka läkaren som hade jour. När morgonen kom hade jag tappat ca 2,5 liter blod ....
Läkaren hittade och avhjälpte problemet, och jag fick ett par påsar blod. Det blev en jobbig och tråkig början för både babyn och mig!

Det var 3 dagar före Bf. Jag var hemskt trött, för det var OS i Söul, och jag hade suttit uppe natten innan för att se Patrik Sjöberg tävla i höjdhopp. I smyg hade jag tagit tid mellan värkar sedan 20-tiden, men jag var fortfarande osäker. Det var 7-10 min mellan värkarna, fast de var inte så starka. Jag behövde knappt profylaxandas alls.
Kl 22 ringde jag i alla fall Förlossningen, och vi kom överens om att jag skulle åka in. Jag tog en taxi, och maken följde efter i bil.
Kl 23.30 kom vi fram, och då hade jag 5 min mellan värkarna, och de var lite starkare. Bm kollade, och det var bara öppet 6 cm.
Vi satte oss i dagrummet, för det var OS hela natten - och det är ju alltid intressant! Jag blev kopplad till CTG och virkade mig igenom några timmars boxning.
Kl 03 hade det inte hänt ett dugg. Värkar var 5:e minut, men för svaga för att göra någon nytta. Bm gav mig något att sova på, och jag och maken fick varsin säng.
Kl 06 vaknade jag av att värkarna kom i gång igen. Vi åt frukost, och sedan gick vi i korridorerna hela förmiddagen. Vid lunch hade inget förändrats - värkar var 5:e minut och öppen 6 cm.
Kl 12.30 gjorde Bm hål i hinnorna så att vattnet gick. Det gjorde susen! Direkt kom det starka och täta värkar. Fast jag var ganska trött, så funkade profylaxen perfekt. Krystvärkarna var inte lika lätta att känna igen den här gången, så det var faktiskt Bm som talade om att det var dags att lägga sig och krysta. Några krystvärkar, och så var det klart.
Kl 13.49 föddes min lilla dotter!

Den här gången hade jag förberett mig på alla sätt jag kunde. En lista med alla telefonnummer hängde bredvid telefonen, väskan packades en månad i förväg och jag hade lärt mig psykoprofylax. Tränade varje dag de sista 3 månaderna!
Jag hade mängder av förvärkar i flera veckor före Bf. 10 dagar före Bf var jag på MVC, och då var jag öppen 3 cm. 8 dagar före Bf var jag alltså fullt beredd, när vattnet plötsligt gick kl 20.30 - mitt på hallgolvet!
Jag ringde Förlossningen och sedan efter en taxi. Efter skräckfärden förra gången, så svor jag på att aldrig mer åka med maken till en förlossning. Maken ringde till mina föräldrar, som skulle komma och vara barnvakt.
När taxin kom hade jag börjat få värkar ca var 7:e minut. Det höll i sig hela vägen till BB, men jag satt bekvämt i taxin och kunde både slappna av och andas rätt. Det var en märklig känsla att ha så pass starka värkar utan att det gjorde ont!  Jag var riktigt pigg när vi kom fram. Bm hade kollat min journal och sett hur bråttom det blev förra gången, så nu undersökte hon mig direkt. Bara öppen 6 cm, så det var lugnt. Hon kopplade mig till en CTG-apparat. Om jag låg på rygg, gjorde det ont trots profylaxen, så jag fick pröva att ligga på sida.
Sedan gav hon order om lavemang. Eeehh .... lät inte så kul, och det var det inte heller. När maken kom, var jag inne på toaletten, och där började jag tro att jag skulle få bo kvar!
In till förlossningssalen, där jag satt på en vanlig stol lutad mot maken under värkarna. Det började bli svårt att hinna med andningen trots all träning. Värkarna var långa och intensiva, och det var bara en minut mellan dem.
Bm undersökte mig, och det var 10 cm. Men hon var inte nöjd med färgen på fostervattnet - det var lite missfärgat. Tyvärr var min Bm lite ung och osäker, och nu började hon smitta av sig med sin osäkerhet. Kanske något var på tok med barnet?
Upp på förlossningsbritsen och upp med benen i byglarna. Bm ville jaga på mina krystvärkar, men det gick förstås inte. Jag krystade med alla muskler jag tränat upp den sista tiden, och det tog bara 2-3 minuter innan huvudet stack fram. Sprack ingenting alls, men Bm var vid det laget så skärrad att hon tog fram saxen och klippte. Allt för att det skulle gå fort! Plopp, sa det, och så kom babyn. Bm höll på att tappa honom!
Kl 00.38 föddes sonen, och han mådde hur fint som helst!

Den här gången fick jag bedövning när Bm sydde, så till och med det var smärtfritt!

13 dagar före Bf jobbade jag min näst sista dag (trodde jag!). Jag gick hem ett par timmar tidigare, för jag fick så hemskt ont i ryggen. På natten vaknade jag ett par gånger av värken i ryggen.
Kl. 5 nästa morgon vaknade jag hastigt och visste inte vad som hände. Sängen var sjöblöt, och alltihop var fruktansvärt pinsamt. Hur kunde jag bara kissa på mig i min ålder???
Jag steg upp och gick på toaletten. När jag satt mig fick jag våldsamma smärtor i magen, samtidigt som jag kissade floder. Någon sorts urinvägsinfektion? Smärtorna gick över, men några minuter senare kom de tillbaka. Magsmärtor som kom och gick - det kunde bara vara en sak: tarmvred!
Jag stapplade i väg till närmaste soffa och kröp ihop där och ojade mig. Försökte att tänka logiskt. Jag började misstänka att det var vattnet som gått, men hur skulle jag kunna veta säkert? Plockade fram alla broschyrer jag fått från MVC, medan magsmärtorna kom allt tätare.
Kl 05.20 hade jag bestämt mig för att ändå ringa till Förlossningen och fråga. Jag letade i telefonkatalogen, men jag hittade inte telefonnumret. Tårarna sprutade.
Kl 05.30 hittade jag numret och ringde. De ställde en massa frågor, och så sa de "Jaså, första barnet? Ta det bara lugnt och återkom om några timmar!". Då fick jag en värk, och hon i telefonen började låta osäker. Kanske jag ändå skulle åka in och kolla? Jag hade ju ändå 9 mil att åka ....
Jag väckte maken och så skulle jag packa - det hade jag förstås inte gjort tidigare. Jag hade ju Bf om 12 dagar, och med första barnet går man ju alltid över tiden! Eller?
Allt tog jättelång tid, med värkar som avbröt hela tiden. Katten skulle ha mat också, och så måste vi förbi mina föräldrar med en nyckel så de kunde ta hand om katten.
Kl. 07.00 började äntligen färden. Jag var skräckslagen! Förlossningen skulle ju ta minst ett dygn, och det här var bara början. Sedan skulle det bli värre och värre. Jag skulle dö om det blev värre - absolut!
Maken var tydligen skärrad, och jag måste ha ojat mig mycket där jag låg i baksätet, för han körde fortare hela tiden. Efter halva vägen var det en stoppskylt. Den körde han förbi i 120 km/h. Efter det vågade jag inte titta upp.
Jag mådde plötsligt illa. Det kände jag igen att det skulle vara ett viktigt stadium. Höll på att kräkas, men det gick över.
Kl 07.40 nästan kröp jag in genom akutingången. Maken sprang för att parkera om bilen. En Bm (gammal surkärring) tog in mig i ett undersökningsrum och sa åt mig att klä av mig och ta på rocken som låg där. Sedan gick hon. Jag måste ha skrikit, för hon kom tillbaka för att fräsa åt mig att vara tystare. Hon såg nog att något inte var som hon trodde, för hon gjorde en snabb undersökning och ringde på någon larmklocka. "Skynda er att duka! Hon är vidöppen!" ropade hon åt någon i korridoren.
De rullade in mig i ett förlossningsrum och fick på något sätt över mig på den hårda, kalla förlossningbritsen som användes på 80-talet. Jag fick en krystvärk så intensiv att jag tog i allt jag kunde och krystade. Ett par krystvärkar till, men så kände jag att om jag krystade igen skulle jag spricka. "Jag vägrar!" sa jag. Då fick jag lokalbedövning, och så tog jag i igen. Bm skrek åt mig att sluta. Jag visste inte att man ska göra ett uppehåll när babyn nästan är ute, så att den kan rotera. Men jag var så rädd för Bm att jag lyckades hålla mig. En krystning till, och så var alla smärtor över!
Kl 08.10 föddes min lilla dotter!

Sedan syddes jag i 45 minuter utan bedövning ...