<?xml version="1.0" encoding="ISO-8859-1"?>
<rss version="2.0">
<channel>
<title>Din son har cancer - en mammas historia</title>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
<description></description>
<language>sv-se</language>
<copyright>Thinariel</copyright>
<lastBuildDate>Sun, 14 Mar 2010 06:32:27 +0100</lastBuildDate>
<generator>www.familjeliv.se</generator>
<item>
<title><![CDATA[Del 8, 95 A]]></title>
<description><![CDATA[S&aring; var det dags f&ouml;r &ouml;verflyttning till barnonkologen, avdelning 95 A p&aring; Akademiska sjukhuset. Jag ville inte, vi hade boat in oss p&aring; allm&auml;navdelningen och k&auml;nde oss trygga d&auml;r. Ville helst slippa tr&auml;ffa en massa nya m&auml;nniskor. Men inget alternativ fanns och flytten blev av. Och p&aring; 95 A blev vi kvar i ett &aring;r. Jo, visst var vi p&aring; andra st&auml;llen d&aring; och d&aring;, bland annat i den l&auml;genhet som vi tidigare kallat hemma, men det var liksom mellanlandningar – 95 A blev v&aring;rt hem. Den fasta punkten i vardagen d&auml;r vi k&auml;nde oss trygga och d&auml;r man inte var annorlunda. Alla barn p&aring; 95 A hade cancer och ingen blev chockad n&auml;r man ber&auml;ttade vad ens barn hade f&ouml;r sjukdom. H&auml;r blev man inte ”cancerfamiljen” utan h&auml;r var man en familj som alla andra. Vi hade alla n&aring;got gemensamt.

95 A var ljus och trevlig och st&auml;mningen bland personalen var god. Det var ett st&auml;lle som man tyckte om. Grabben fick ett eget rum med TV, s&auml;ng och extras&auml;ng till en f&ouml;r&auml;lder. Det var lite tr&aring;ngt men trivsamt. I k&ouml;ket fick vi f&ouml;r&auml;ldrar laga mat och baka om vi ville och ofta stod vi d&auml;r och pratade med varandra, j&auml;mf&ouml;rde erfarenheter och ventilerade oro och farh&aring;gor. Och skvallrade om personalen. ”Har du h&ouml;rt? Visste du att han &auml;r b&ouml;g? Hon &auml;r allt lite snorkig! Visst &auml;r han l&auml;cker! Hon ska visst sluta. Tror du att det &auml;r n&aring;got p&aring; g&aring;ng mellan dom?” Det var kul – lite H&auml;nt Extra p&aring; canceravdelningen – skvaller som gjorde oss normala.
]]></description>
<pubDate>2006-12-11 19:22:56</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

<item>
<title><![CDATA[Del 7, Omgivningen]]></title>
<description><![CDATA[Jag ringde hem till min d&aring;varande sv&auml;rmor och ber&auml;ttade om l&auml;karnas besked. Det vart tyst i luren en stund och sedan sade hon, ”Det &auml;r tur att ni &auml;r kristna s&aring; att ni vet att han kommer till himlen n&auml;r han d&ouml;r.” Vad svarar man p&aring; det? Enda alternativet var att rycka p&aring; axlarna och inse att hon var av en annan generation. F&ouml;r henne var cancer lika med d&ouml;den.

Reaktionerna p&aring; det som h&auml;nde skiftade – men alla fick skr&auml;ck i sina &ouml;gon. Vad ska jag s&auml;ga nu? Vad ska jag g&ouml;ra nu?

I b&ouml;rjan h&ouml;rde m&aring;nga av sig, fr&aring;gade hur vi hade det, om dom kunde g&ouml;ra n&aring;got … men sedan f&ouml;rsvann de en efter en och tillslut fanns bara n&aring;gra f&aring; kvar. Och det &auml;r dom som fortfarande &auml;r mina v&auml;nner, dom som h&ouml;ll ut hela tiden. Dom som v&aring;gade finnas i n&auml;rheten av kaos och d&ouml;d. F&ouml;r jag ber&auml;ttade allt! Om barnen vi l&auml;rde k&auml;nna och hur de blev d&aring;liga och hur de dog. F&ouml;r det var min vardag.
]]></description>
<pubDate>2006-12-11 18:57:55</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

<item>
<title><![CDATA[Del 6, Vad är cancer?]]></title>
<description><![CDATA[Kroppen &auml;r uppbyggd av en m&auml;ngd olika celler, cirka 200 olika sorter med olika funktioner. N&auml;stan alla celler i kroppen kan dela sig f&ouml;r att ers&auml;tta gamla eller skadade celler. Du kan sj&auml;lv se detta n&auml;r du f&aring;r ett skraps&aring;r, f&ouml;rst &auml;r s&aring;rytan &ouml;ppen men sakta v&auml;xer ny tunn hud ut &ouml;ver ytan och efter en tid ser du inte ett sp&aring;r av skadan.

Cellerna har en m&auml;ngd olika funktioner som g&ouml;r att cellen automatiskt d&ouml;r om den vid en delning f&aring;r s&aring; stora skador i sin uppbyggnad att den inte kan fylla sin funktion. Men om skadan sitter p&aring; de gener som styr cellens delning kan cellen b&ouml;rja dela sig p&aring; ett onormalt s&auml;tt. N&auml;r cellerna b&ouml;rjar dela sig oh&auml;mmat tr&auml;nger den undan de friska cellerna runt omkring och en tum&ouml;r uppst&aring;r.

Vad &auml;r det d&aring; som orsakar skadan p&aring; cellen? I Sverige, grovt r&auml;knat, orsakas 70 % av cancerfallen p&aring; k&auml;nda livsstilsfaktorer s&aring;som r&ouml;kning, kosth&aring;llning och solning. Andra orsaker kan vara str&aring;lning, virusinfektioner och f&ouml;roreningar i milj&ouml;n. I 5-10 % av fallen spelar &auml;rftlighet en stor roll. I det enskilda fallet kan det vara mycket sv&aring;rt, oftast om&ouml;jligt, att s&auml;ga vad som orsakat cancern.

En tum&ouml;r kan antingen vara godartad (bening) eller elakartad (malign). Det godartade tum&ouml;rerna kan bli stora och ge upphov till besv&auml;r men de kan inte tr&auml;nga sig in i andra v&auml;vnader eller sprida sig till andra organ. Exempel p&aring; en godartad tum&ouml;r &auml;r v&aring;rtor. Elakartade tum&ouml;rer, cancertum&ouml;rer, har d&auml;remot f&ouml;rm&aring;ga att tr&auml;nga in i andra v&auml;vnader och f&ouml;rst&ouml;ra dessa. Den kan ocks&aring; sl&auml;ppa ifr&aring;n sig celler som f&ouml;ljer med blodet eller lymfan till andra st&auml;llen i kroppen d&auml;r de bildar nya tum&ouml;rer, s&aring; kallade metastaser. Vissa cancerformer v&auml;xer mycket l&aring;ngsamt och ger upphov till lite eller inga besv&auml;r. Andra sorter kan vara mycket snabbv&auml;xande vilket kr&auml;ver omedelbar behandling.

Beroende p&aring; vad det &auml;r f&ouml;r cell som f&aring;r skadan s&aring; uppst&aring;r olika cancerformer. Om det &auml;r en skelettcell s&aring; bildas skellettcancer, om det &auml;r levercell s&aring; bildas levercancer och om det &auml;r en cell i br&ouml;stv&auml;vnaden s&aring; blir det br&ouml;stcancer. Blodcancer, leukemi, &auml;r lite annorlunda j&auml;mf&ouml;rt med andra typer av cancer d&aring; cancercellerna inte bildar en tum&ouml;r utan ist&auml;llet flyter fritt i blodbanan. De har dock samma f&ouml;rm&aring;ga som andra cancerceller att breda ut sig p&aring; de friska cellernas bekostnad.

Fakta kommer fr&aring;n Cancerfondens folder ”Om cancer” skriven av Stefan Einhorn och Lisen Sylwan 2006. Du kan hitta den p&aring; l&auml;nken h&auml;r nedanf&ouml;r:

http://www.cancerfonden.se/templates/Information____125.aspx]]></description>
<pubDate>2006-09-14 13:52:16</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

<item>
<title><![CDATA[Del 5, Staden och jordbävningen]]></title>
<description><![CDATA[Cancerbeskedet var som en jordb&auml;vning – omkring 9:an p&aring; richterskalan. Epicentrum l&aring;g under en stad - v&aring;r familj med alla v&aring;ra planer och dr&ouml;mmar. Sedan spred sig v&aring;gorna i cirklar och f&ouml;rsvagades all mer ju l&auml;ngre fr&aring;n epicentrum dom kom. Men m&aring;nga k&auml;nde ristningarna i marken, stannade upp en stund, s&aring;g sig om i panik – kanske tog tag om sina egna barn f&ouml;r att skydda dom. Men dom var ocks&aring; l&auml;ttade, ”Tack och lov att jordb&auml;vningen inte kom i v&aring;r stad”.

I epicentrum var det kaos. Hela verkligheten kollapsade, allt som man byggt upp rasade och man stod i dom rykande ruinerna. Var man glad &ouml;ver att man levde? Sv&aring;rt att veta. K&auml;mpar man f&ouml;r att &ouml;verleva finns det inte tid att njuta &ouml;ver av att vara vid liv. Senare, d&aring; det lugnat ner sig, d&aring; man s&aring;g p&aring; avst&aring;nd, d&aring; kom tacksamhet &ouml;ver livet, men inte just d&aring;.

Beskedet om att grabben hade cancer var sj&auml;lva jordb&auml;vningen. Sedan var det tv&aring; &aring;r av r&ouml;jningsarbeten – man skulle rensa bort skiten. F&ouml;rst och fr&auml;mst sj&auml;lva sjukdomen men ocks&aring; dom krossade dr&ouml;mmarna (jag minns inte ens vad dom bestod av), gamla f&ouml;rh&aring;llningss&auml;tt och gamla vanor. Och sedan kom &aring;teruppbyggandet av staden. Det nya livet tog vid.

Hur &auml;r det nya livet? Ungef&auml;r som det gamla. En ny stad har byggts upp, den ser ut ungef&auml;r som den gamla och den &auml;r full av liv. Fylld av nya dr&ouml;mmar, nya f&ouml;rh&aring;llningss&auml;tt och nya rutiner. Det syns inte att staden en g&aring;ng kollapsat. Men det &auml;r bara p&aring; ytan. Under ytan &auml;r allt f&ouml;r&auml;ndrat. Staden &auml;r alltid redo. Alltid redo f&ouml;r det v&auml;rsta. Och &auml;ven om det inte blir en jordb&auml;vning n&auml;sta g&aring;ng s&aring; kan det bli en orkan eller en &ouml;versv&auml;mning. Man h&aring;ller utkik, spanar lite oftare &auml;n andra och staden har lite tjockare husv&auml;ggar &auml;n i dom andra st&auml;derna.

Men jag &auml;lskar den nya staden. Den har en historia och historien g&ouml;r staden levande och pulserande. Staden &auml;r annorlunda – det &auml;r en stad d&auml;r jag vill bo.

http://susning.nu/Richterskalan
]]></description>
<pubDate>2006-09-14 12:18:36</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

<item>
<title><![CDATA[Del 4, Att reagera]]></title>
<description><![CDATA[Jag satt med grabben i dagrummet p&aring; allm&auml;navdelningen. En annan mamma satt d&auml;r tillsammans med oss och vi b&ouml;rjade spr&aring;kas. Hon fr&aring;gade mig varf&ouml;r vi var d&auml;r och jag svarade sanningsenligt, ”Han har cancer”. Jag blev fullst&auml;ndigt &ouml;verraskad av hennes reaktion. Hon b&ouml;rjade gr&aring;ta. En fullst&auml;ndigt fr&auml;mmande m&auml;nniska b&ouml;rjade gr&aring;ta &ouml;ver att min son hade insjuknat i cancer. Det slutade med att jag satt och tr&ouml;stade henne och sade ”Dom s&auml;ger att allt ska g&aring; bra, det &auml;r inte s&aring; farligt”. Detta var tv&aring; dagar efter att vi f&aring;tt reda p&aring; att v&aring;r son hade en d&ouml;dlig sjukdom. Och sj&auml;lv hade jag inte f&auml;llt en t&aring;r.

Efter&aring;t har jag funderat p&aring; min reaktion, p&aring; vad jag egentligen k&auml;nde. Jag fick inte panik, jag blev inte r&auml;dd, jag trodde inte det v&auml;rsta skulle h&auml;nda. Varf&ouml;r? N&auml;r jag senare gick min utbildning till sjuksk&ouml;terska l&auml;ste jag om kriser och krishantering. I litteraturen fanns f&ouml;rnekelse beskrivet. Var jag i f&ouml;rnekelse den f&ouml;rsta tiden? Flydde jag verkligheten s&aring; att jag skulle slippa konfrontera mitt uppr&ouml;rda inre? Jag tror inte det. Jag fr&aring;gade om cancer, jag l&auml;ste om cancer och jag pratade om cancer med folk runt omkring mig. Jag ville veta allt och lite till. Precis som jag alltid hade gjort n&auml;r jag st&aring;tt inf&ouml;r n&aring;got nytt. N&auml;r jag som &aring;tta&aring;ring skaffade min f&ouml;rsta kanin l&aring;nade jag en massa b&ouml;cker och l&auml;rde mig allt om kaninens anatomi och fysiologi. Jag l&auml;rde mig om vilket foder dom skulle ha f&ouml;r att m&aring; bra och hur dom skulle sk&ouml;tas. Samma n&auml;r jag b&ouml;rjade rida d&aring; jag var tolv och n&auml;r jag fick mitt f&ouml;rsta barn n&auml;r jag var tjugoett. Det &auml;r s&aring;dan jag &auml;r. Det &auml;r mitt s&auml;tt att hantera en ny situation.

Men det var inte alltid s&aring; enkelt att f&aring; reda p&aring; det jag ville veta. Vissa fr&aring;gor fanns det inga enkla svar p&aring;. Som hur cytostatika fungerade och varf&ouml;r kortison hade gjort grabben bra tv&aring; veckor i taget. Jag var handikappad genom mina knappa f&ouml;rkunskaper. F&ouml;r hur ska en l&auml;kare kunna beskriva de olika cellgifternas p&aring;verkan p&aring; cancercellerna i vissa faser av cellernas cykler p&aring; ett s&auml;tt som g&ouml;r den mest vetgirige amat&ouml;r n&ouml;jd? Den tiden fanns inte. Jag var nog ganska obekv&auml;m, f&ouml;r mina fr&aring;gor kunde inte besvaras med standardsvar. &Auml;ven om n&aring;gon ibland f&ouml;rs&ouml;kte, ”&Ouml;verl&aring;t du det h&auml;r &aring;t oss och fokusera p&aring; din son ist&auml;llet.” Man liksom k&auml;nde den besk&auml;ftiga klappen p&aring; huvudet fr&aring;n stora pappa som visste allt och som f&ouml;rstod mitt b&auml;sta b&auml;ttre &auml;n jag sj&auml;lv. Men dom flesta f&ouml;rs&ouml;kte.
]]></description>
<pubDate>2006-09-11 18:23:50</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

<item>
<title><![CDATA[Del 3, Att klara av]]></title>
<description><![CDATA[S&aring; satt man d&auml;r, p&aring; allm&auml;navdelningen p&aring; barnsjukhuset och det som bara h&auml;nder andra hade h&auml;nt just oss. D&auml;r och d&aring; blev jag f&ouml;r alltid ber&ouml;vad min oskuld. Den d&auml;r oskuldsfulla tilliten p&aring; att inga st&ouml;rre hemskheter skulle drabba en. Jo, visst visste man att n&aring;gon av grabbarna kanske skulle bryta benet n&aring;gon g&aring;ng eller att man kanske n&aring;gon g&aring;ng skulle r&aring;ka ut f&ouml;r ett inbrott. Men det var liksom s&aring;dana d&auml;r saker som man ganska ofta h&ouml;rde om. Det var naturligtvis jobbiga saker f&ouml;r folk som det h&auml;nde f&ouml;r, men liksom inte o&ouml;vervinnerligt jobbiga. Men att ens unge skulle f&aring; cancer – nej, det ingick inte i min livsplan.

Liksom m&aring;nga mammor hade jag t&auml;nkt tanken, ”T&auml;nk om grabben skulle f&aring; cancer – det skulle jag aldrig klara av”. Och s&aring; satt jag d&auml;r, och ”klarade av det”. Jag ballade inte ur. Jag dog inte knall och fall av chocken. Jag flydde inte min kos, utan jag satt d&auml;r, med grabben i kn&auml;t, och klarade av det. Och jag klarade av det under dom tv&aring; &aring;ren av behandlingar. Och jag klarade av det under det ett och ett halva &aring;ret efter behandlingen som h&ouml;rs&auml;gen sade att det var vanligast med &aring;terfall. Och jag klarar fortfarande av det tio &aring;r efter det att doktorn sade, ”Din son har cancer”.

Det &auml;r inte s&aring; sv&aring;rt att klara av det – man har ju inget val!
]]></description>
<pubDate>2006-09-11 16:44:37</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

<item>
<title><![CDATA[Del 2,  Början]]></title>
<description><![CDATA[Han hade feber och han hostade. Inget konstigt i sig, sm&aring;barn &aring;ker ofta p&aring; infektioner, det vet ju varje f&ouml;r&auml;lder. Men &auml;nd&aring; – det var lite jobbigt att andas f&ouml;r honom, han liksom satt alldeles uppr&auml;tt och mellang&auml;rdet drogs in vid varje andetag. S&aring; husl&auml;karen kom hem till oss. Sm&aring;barnsastma, l&ouml;d diagnosen, utl&ouml;st av en luftv&auml;gsinfektion, det l&aring;ter inte som det brukar g&ouml;ra men … Han blev satt p&aring; en antibiotikakur och s&aring; fick han en eng&aring;ngsdos av kortison. Och han blev bra. I tv&aring; veckor. 

Vi var p&aring; barnkalas, en kompis fyllde tre &aring;r och vi satt i deras k&ouml;k. Grabben b&ouml;rjade hosta, en sk&auml;llande hosta som inte ville ge sig. Den hade blivit v&auml;rre dom sista tv&aring; dagarna och jag b&ouml;rjade bli orolig. ”Det l&aring;ter som om han har astma”, sa en mamma. S&aring; vi ringde sjukhuset och han fick komma till barnakuten. ”Tja”, sa doktorn, ”det verkar som om han har astma, det l&aring;ter inte som det brukar men …” Han fick en eng&aring;ngsdos med kortison och astmamediciner att inhalera fyra g&aring;nger om dagen. Och han blev bra. I tv&aring; veckor.

Vi var p&aring; v&auml;g hem efter en m&aring;ltid p&aring; Max hamburgerrestaurang. Sm&aring;br&ouml;derna &aring;kte i barnvagnen och stora storebror ville springa bredvid.  Han orkade tio meter, sedan tog orken slut, han blev s&aring; andf&aring;dd. Han hade blivit allt tr&ouml;ttare dom senaste dagarna, ibland var han f&ouml;rsvunnen – d&aring; hittade jag honom sovandes i s&auml;ngen, mitt p&aring; blanka f&ouml;rmiddagen. Det var inte normalt f&ouml;r honom. Och han hostade p&aring; natten och blev alldeles bl&ouml;t av svett. N&aring;got var fel. Men vad? P&aring; barnakuten tr&auml;ffade vi en tredje l&auml;kare. Han ber&auml;ttade att han gick sin AT tj&auml;nst. ”Det verkar vara astma, men det l&aring;ter inte som det brukar g&ouml;ra … s&aring; vi g&ouml;r en lungr&ouml;ntgen.” Vid tv&aring;tiden p&aring; natten r&ouml;ntgades han, han fick ta m&aring;nga bilder och det var m&aring;nga personer som stod framf&ouml;r datorn och diskuterade. ”Att dom har s&aring; bra bemanning p&aring; sjukhuset mitt i natten”, t&auml;nkte jag. Det var liksom inte alls konstigt att dom var s&aring; intresserade av grabbens bilder. Tidigt morgonen d&auml;rp&aring; kom en l&auml;kare in p&aring; rummet, han ber&auml;ttade att r&ouml;ntgenbilderna visat att grabbens h&ouml;gra lunga var full med v&auml;tska. Orsaken kunde vara allt ifr&aring;n en infektion till en tum&ouml;r. ”Sablar”, t&auml;nkte jag, ”nu m&aring;ste han ta antibiotika igen!” Den dagen s&ouml;vde dom honom och t&ouml;mde hans lunga p&aring; sex deciliter v&auml;tska. Det blev genast l&auml;ttare att andas. Dagen d&auml;rp&aring; kom en ny l&auml;kare in. Han satte sig ner och s&aring;g mig djupt i &ouml;gonen. ”Din son har en tum&ouml;r i br&ouml;stet och det &auml;r tum&ouml;ren som har gjort att det samlats v&auml;tska i lungan. Vi tror att han har Lymfom.” Han pratade om andra saker ocks&aring;, men jag minns inte om vad, vad jag d&auml;remot minns var att jag fr&aring;gade, ”&Auml;r det cancer?” Han drog p&aring; det, men efter att jag pressat honom s&aring; sade han, ”Ja, din son cancer.” Min n&auml;sta fr&aring;ga var, ”Kommer han att bli frisk?”  Han svarade, ”Ja, det tror vi”. Och han blev bra. Efter tv&aring; &aring;r!

&Aring;ret var 1996 den 10:e juni. Min son hade precis fyllt tre &aring;r. Hemma hade jag mellingen p&aring; snart tv&aring; &aring;r och minstingen p&aring; &aring;tta m&aring;nader.
]]></description>
<pubDate>2006-09-11 13:43:23</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

<item>
<title><![CDATA[Del 1, Inledning]]></title>
<description><![CDATA[Jag stod i f&ouml;r&auml;ldrarummet p&aring; barnonkologen och bl&auml;ddrade i b&ouml;cker. Jag ville veta mer om barn med cancer. Det var m&aring;nga b&ouml;cker att v&auml;lja mellan men jag ville ha den ”r&auml;tta” boken. S&aring; jag gjorde n&aring;got jag aldrig brukar g&ouml;ra – jag kikade i slutet. Jag ville veta hur det gick f&ouml;r barnen b&ouml;ckerna handlade om. Och varje bok slutade med en begravning och en ber&auml;ttelse om den sorg som f&ouml;ljde. D&aring; best&auml;mde jag mig – n&auml;r allt det h&auml;r var &ouml;ver skulle jag skriva en bok, en bok med lyckligt slut! 

Det blev ingen bok – det blev en blogg.]]></description>
<pubDate>2006-09-11 13:20:39</pubDate>
<link>http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b33316.html</link>
</item>

</channel>
</rss>