Han hade feber och han hostade. Inget konstigt i sig, småbarn åker ofta på infektioner, det vet ju varje förälder. Men ändå – det var lite jobbigt att andas för honom, han liksom satt alldeles upprätt och mellangärdet drogs in vid varje andetag. Så husläkaren kom hem till oss. Småbarnsastma, löd diagnosen, utlöst av en luftvägsinfektion, det låter inte som det brukar göra men … Han blev satt på en antibiotikakur och så fick han en engångsdos av kortison. Och han blev bra. I två veckor.

Vi var på barnkalas, en kompis fyllde tre år och vi satt i deras kök. Grabben började hosta, en skällande hosta som inte ville ge sig. Den hade blivit värre dom sista två dagarna och jag började bli orolig. ”Det låter som om han har astma”, sa en mamma. Så vi ringde sjukhuset och han fick komma till barnakuten. ”Tja”, sa doktorn, ”det verkar som om han har astma, det låter inte som det brukar men …” Han fick en engångsdos med kortison och astmamediciner att inhalera fyra gånger om dagen. Och han blev bra. I två veckor.

Vi var på väg hem efter en måltid på Max hamburgerrestaurang. Småbröderna åkte i barnvagnen och stora storebror ville springa bredvid. Han orkade tio meter, sedan tog orken slut, han blev så andfådd. Han hade blivit allt tröttare dom senaste dagarna, ibland var han försvunnen – då hittade jag honom sovandes i sängen, mitt på blanka förmiddagen. Det var inte normalt för honom. Och han hostade på natten och blev alldeles blöt av svett. Något var fel. Men vad? På barnakuten träffade vi en tredje läkare. Han berättade att han gick sin AT tjänst. ”Det verkar vara astma, men det låter inte som det brukar göra … så vi gör en lungröntgen.” Vid tvåtiden på natten röntgades han, han fick ta många bilder och det var många personer som stod framför datorn och diskuterade. ”Att dom har så bra bemanning på sjukhuset mitt i natten”, tänkte jag. Det var liksom inte alls konstigt att dom var så intresserade av grabbens bilder. Tidigt morgonen därpå kom en läkare in på rummet, han berättade att röntgenbilderna visat att grabbens högra lunga var full med vätska. Orsaken kunde vara allt ifrån en infektion till en tumör. ”Sablar”, tänkte jag, ”nu måste han ta antibiotika igen!” Den dagen sövde dom honom och tömde hans lunga på sex deciliter vätska. Det blev genast lättare att andas. Dagen därpå kom en ny läkare in. Han satte sig ner och såg mig djupt i ögonen. ”Din son har en tumör i bröstet och det är tumören som har gjort att det samlats vätska i lungan. Vi tror att han har Lymfom.” Han pratade om andra saker också, men jag minns inte om vad, vad jag däremot minns var att jag frågade, ”Är det cancer?” Han drog på det, men efter att jag pressat honom så sade han, ”Ja, din son cancer.” Min nästa fråga var, ”Kommer han att bli frisk?” Han svarade, ”Ja, det tror vi”. Och han blev bra. Efter två år!

Året var 1996 den 10:e juni. Min son hade precis fyllt tre år. Hemma hade jag mellingen på snart två år och minstingen på åtta månader.