Så satt man där, på allmänavdelningen på barnsjukhuset och det som bara händer andra hade hänt just oss. Där och då blev jag för alltid berövad min oskuld. Den där oskuldsfulla tilliten på att inga större hemskheter skulle drabba en. Jo, visst visste man att någon av grabbarna kanske skulle bryta benet någon gång eller att man kanske någon gång skulle råka ut för ett inbrott. Men det var liksom sådana där saker som man ganska ofta hörde om. Det var naturligtvis jobbiga saker för folk som det hände för, men liksom inte oövervinnerligt jobbiga. Men att ens unge skulle få cancer – nej, det ingick inte i min livsplan.

Liksom många mammor hade jag tänkt tanken, ”Tänk om grabben skulle få cancer – det skulle jag aldrig klara av”. Och så satt jag där, och ”klarade av det”. Jag ballade inte ur. Jag dog inte knall och fall av chocken. Jag flydde inte min kos, utan jag satt där, med grabben i knät, och klarade av det. Och jag klarade av det under dom två åren av behandlingar. Och jag klarade av det under det ett och ett halva året efter behandlingen som hörsägen sade att det var vanligast med återfall. Och jag klarar fortfarande av det tio år efter det att doktorn sade, ”Din son har cancer”.

Det är inte så svårt att klara av det – man har ju inget val!