Jag satt med grabben i dagrummet på allmänavdelningen. En annan mamma satt där tillsammans med oss och vi började språkas. Hon frågade mig varför vi var där och jag svarade sanningsenligt, ”Han har cancer”. Jag blev fullständigt överraskad av hennes reaktion. Hon började gråta. En fullständigt främmande människa började gråta över att min son hade insjuknat i cancer. Det slutade med att jag satt och tröstade henne och sade ”Dom säger att allt ska gå bra, det är inte så farligt”. Detta var två dagar efter att vi fått reda på att vår son hade en dödlig sjukdom. Och själv hade jag inte fällt en tår.

Efteråt har jag funderat på min reaktion, på vad jag egentligen kände. Jag fick inte panik, jag blev inte rädd, jag trodde inte det värsta skulle hända. Varför? När jag senare gick min utbildning till sjuksköterska läste jag om kriser och krishantering. I litteraturen fanns förnekelse beskrivet. Var jag i förnekelse den första tiden? Flydde jag verkligheten så att jag skulle slippa konfrontera mitt upprörda inre? Jag tror inte det. Jag frågade om cancer, jag läste om cancer och jag pratade om cancer med folk runt omkring mig. Jag ville veta allt och lite till. Precis som jag alltid hade gjort när jag stått inför något nytt. När jag som åttaåring skaffade min första kanin lånade jag en massa böcker och lärde mig allt om kaninens anatomi och fysiologi. Jag lärde mig om vilket foder dom skulle ha för att må bra och hur dom skulle skötas. Samma när jag började rida då jag var tolv och när jag fick mitt första barn när jag var tjugoett. Det är sådan jag är. Det är mitt sätt att hantera en ny situation.

Men det var inte alltid så enkelt att få reda på det jag ville veta. Vissa frågor fanns det inga enkla svar på. Som hur cytostatika fungerade och varför kortison hade gjort grabben bra två veckor i taget. Jag var handikappad genom mina knappa förkunskaper. För hur ska en läkare kunna beskriva de olika cellgifternas påverkan på cancercellerna i vissa faser av cellernas cykler på ett sätt som gör den mest vetgirige amatör nöjd? Den tiden fanns inte. Jag var nog ganska obekväm, för mina frågor kunde inte besvaras med standardsvar. Även om någon ibland försökte, ”Överlåt du det här åt oss och fokusera på din son istället.” Man liksom kände den beskäftiga klappen på huvudet från stora pappa som visste allt och som förstod mitt bästa bättre än jag själv. Men dom flesta försökte.