Cancerbeskedet var som en jordbävning – omkring 9:an på richterskalan. Epicentrum låg under en stad - vår familj med alla våra planer och drömmar. Sedan spred sig vågorna i cirklar och försvagades all mer ju längre från epicentrum dom kom. Men många kände ristningarna i marken, stannade upp en stund, såg sig om i panik – kanske tog tag om sina egna barn för att skydda dom. Men dom var också lättade, ”Tack och lov att jordbävningen inte kom i vår stad”.

I epicentrum var det kaos. Hela verkligheten kollapsade, allt som man byggt upp rasade och man stod i dom rykande ruinerna. Var man glad över att man levde? Svårt att veta. Kämpar man för att överleva finns det inte tid att njuta över av att vara vid liv. Senare, då det lugnat ner sig, då man såg på avstånd, då kom tacksamhet över livet, men inte just då.

Beskedet om att grabben hade cancer var själva jordbävningen. Sedan var det två år av röjningsarbeten – man skulle rensa bort skiten. Först och främst själva sjukdomen men också dom krossade drömmarna (jag minns inte ens vad dom bestod av), gamla förhållningssätt och gamla vanor. Och sedan kom återuppbyggandet av staden. Det nya livet tog vid.

Hur är det nya livet? Ungefär som det gamla. En ny stad har byggts upp, den ser ut ungefär som den gamla och den är full av liv. Fylld av nya drömmar, nya förhållningssätt och nya rutiner. Det syns inte att staden en gång kollapsat. Men det är bara på ytan. Under ytan är allt förändrat. Staden är alltid redo. Alltid redo för det värsta. Och även om det inte blir en jordbävning nästa gång så kan det bli en orkan eller en översvämning. Man håller utkik, spanar lite oftare än andra och staden har lite tjockare husväggar än i dom andra städerna.

Men jag älskar den nya staden. Den har en historia och historien gör staden levande och pulserande. Staden är annorlunda – det är en stad där jag vill bo.

susning.nu/Richterskalan