Jag ringde hem till min dåvarande svärmor och berättade om läkarnas besked. Det vart tyst i luren en stund och sedan sade hon, ”Det är tur att ni är kristna så att ni vet att han kommer till himlen när han dör.” Vad svarar man på det? Enda alternativet var att rycka på axlarna och inse att hon var av en annan generation. För henne var cancer lika med döden.

Reaktionerna på det som hände skiftade – men alla fick skräck i sina ögon. Vad ska jag säga nu? Vad ska jag göra nu?

I början hörde många av sig, frågade hur vi hade det, om dom kunde göra något … men sedan försvann de en efter en och tillslut fanns bara några få kvar. Och det är dom som fortfarande är mina vänner, dom som höll ut hela tiden. Dom som vågade finnas i närheten av kaos och död. För jag berättade allt! Om barnen vi lärde känna och hur de blev dåliga och hur de dog. För det var min vardag.