Så var det dags för överflyttning till barnonkologen, avdelning 95 A på Akademiska sjukhuset. Jag ville inte, vi hade boat in oss på allmänavdelningen och kände oss trygga där. Ville helst slippa träffa en massa nya människor. Men inget alternativ fanns och flytten blev av. Och på 95 A blev vi kvar i ett år. Jo, visst var vi på andra ställen då och då, bland annat i den lägenhet som vi tidigare kallat hemma, men det var liksom mellanlandningar – 95 A blev vårt hem. Den fasta punkten i vardagen där vi kände oss trygga och där man inte var annorlunda. Alla barn på 95 A hade cancer och ingen blev chockad när man berättade vad ens barn hade för sjukdom. Här blev man inte ”cancerfamiljen” utan här var man en familj som alla andra. Vi hade alla något gemensamt.

95 A var ljus och trevlig och stämningen bland personalen var god. Det var ett ställe som man tyckte om. Grabben fick ett eget rum med TV, säng och extrasäng till en förälder. Det var lite trångt men trivsamt. I köket fick vi föräldrar laga mat och baka om vi ville och ofta stod vi där och pratade med varandra, jämförde erfarenheter och ventilerade oro och farhågor. Och skvallrade om personalen. ”Har du hört? Visste du att han är bög? Hon är allt lite snorkig! Visst är han läcker! Hon ska visst sluta. Tror du att det är något på gång mellan dom?” Det var kul – lite Hänt Extra på canceravdelningen – skvaller som gjorde oss normala.