Riktiga mammor™ har städat och diskat för jämnan. Det ger dem pluspoäng i mammabibeln.

Dåliga mammor har ostädat och lite disk ibland. Fy, dåliga mammor, tänker de riktiga mammorna™.

Och sen har vi fejkmammor, och dit hör ju jag. Hos oss är det aldrig diskat. Eller städat. Och vi har bara en kokvrå, så vi kan inte stänga ute sonen från köket. Och detta resulterar i att våra dagar med en 1.5-åring och ett diskberg blir såhär:

"Hallå, inte köket, säger mamma. Titta leksaker här vid soffan? Titta leksaker! (Ljus, glad röst) Titta disk (mörk, tråkig röst)
Titta leksaker! (glad, ljus röst).
Nehej, sonen vill leka i köket. Sonen vill inte bara leka, han vill gärna busa också.
-Åh, titta vilken fin mössa du har hittat. Men... det där är ju ingen mössa, det är ju en tjock matta...av diskmedelsskum...på huvudet!
- Titta mamma, säger sonen.
- Mm, titta duschen! säger fejkmamman.

Lunch i diskberget, nej jag menar fejkmammans kök. Sonen ska äta själv, men var finns gaffeln? I disken. Ok, ingen panik. Det går att diska av en gaffel. Men diskborsten är borta. Fan! Bäst att leta. Jaha, där i kattlådan låg den. Kul! Tittar på sonen - han lägger sig till med en oskyldig min. Min son är inte ens 2 år, och han har redan en oskyldig min. Mentalt börjar jag formulera en blocket-annons: "Smådjävul säljes. Blond, änglalockig pojke säljes. Obs! Skenet bedrar. Ev. byte mot städhjälp".
Men åter till lunchen, sonen är hungrig. En av hans skrållandockor har ett matlagningsset, jag snor en sked därifrån. Det får plats en makaron på skeden.
Lunchen varar i fyra timmar.

En sak har dock de riktiga mammorna™ missat, ibland är det enklare att vara fejkmamma. Sonen sysselsätter sig själv med att sortera skräp, och blir han hungrig finns det rester från morgonens frukost på golvet. Fejkmamman kan därför vila sig på soffan.

Disken? Den tar vi imorgon.

Nu när sonen är 16 månader, flyter allt på vidunderligt lätt. När jag närmar mig dagis ser jag ett blondlockigt yrväder komma springandes mot mig, ropandes "mamma, älskade mamma". Och sen far vi hem i vår nya, fina bil. Väl hemma väntar maken med färdiglagad, nyttig mat och sonen somnar på kvällen mätt, glad och med ett leende på läpparna.

Oj, förlåt! Jag sitter visst och dagdrömmer. Nej, verkligheten är icke lika vacker. När jag kommer till dagis tittar sonen upp, och fortsätter leka. Tjoho, det känns uppskattande. Sen när det är dags att klä på honom är det illvrål som gäller. Glöm uppskattning, jag vill bara slippa känna mig hatad. Jag kan riktigt känna hur personalens blickar bränner i ryggen. "Jaha ja, han vill inte gå hem. Hon slänger säkert in honom under trappan med en mugg för gammal välling, det ser man ju på henne". Eller så kanske personalen skiter i oss. Egofixerad? Jag? Nähä!

På vägen hem åker vi självklart inte i en ny bil. Vår bil har fel på tomgångsmotorn, så den dör när man växlar ibland. Jag är rätt övertygad att efter dessa bilfärder kommer sonens ordförråd vidgas ordentligt. Jag ser 18-månaderskollen framför mig redan nu.
-Och hur många ord kan han då?
- Tja, kanske 25-30? Och så alla svordomarna då - en 70 sammanlagt?
- Fanken ottå!
- Jaa, duktig pojke, visa bvc-tanten vad du kan. "Fanken också." Precis så!

Hemma igen äter sonen inte näringsrik, nyttig mat. Han äter inte ens onyttig mat. För han äter inte. Ärtor flyger, katter morrar, fejkmammor gråter. Jag tror att vi kommer hitta ärtor flera år efteråt. Eller vänta, vi ska ju flytta - nästa hyresgäster kommer hitta ärtor överallt. Ser scenariot framför mig nu:
- Martin, nu är det en ärta under ena listen i sovrummets högra hörn också. Det är ärta nummer 346 vi hittar! Vad var det för människor som bodde här förut?

Sen att somna på kvällen med ett leende på läpparna. Behöver jag ens gå in på det? Låt mig säga så här: så sant som jag är en fejkmamma är det enda leendet vid kvällstid ett vansinnesgrin på mina läppar när maken kommer hem på kvällen.
- Älskling, har dagen gått bra?
                      ---

Vaggvisor är rätt ord, för i fejkmammans hem vaggas det. Ibland tio minuter, ibland en timme. Vaggas till sömns görs det i alla fall varje kväll. Oftast även kombinerat med vaggsång.

Förutom skillingtryck och gamla folkvisor sjungs även vanliga låtar. Till exempel "Barn är ett folk". Efter ungefär 10 ggr av samma låt börjar fejkmamman fundera lite. Vaddå "däär går en pojke och allting blir glass, som han snuddar"? Yeah right, i dina haschdrömmar kanske lilla kille. Vi vanliga dödliga får minsann gå till Coop och köpa glassjäkeln själv, och så lägger den sig till alla de andra extrakilona på fejkmamman. Självklart är inte kilona fejk, de är så äkta så! Vidare då: "där går en flicka som gjorde en ö, av femton kuddar". Dumma brud! Ärligt talat, har du så mycket tid att du kan bygga en ö, och om du ändå har femton kuddar: sov då för f-n! Fattar du hur viktigt det är med sömn? Alltså ärligt talat, sov sov sov, för sen får du en unge som vill vara vaken!

En annan låt då: "törnrosa var ett vackert barn, vackert barn, vackert barn" Ja, vi har fattat att hon är söt nu! Herregud, snacka om skönhetsfixering! Och sen prinsen då? De sjöng ju nyss att hon var ett barn, och sedan kommer han och hånglar med henne? Ny version á la fejkmamman: "prinsen hamnar i fängelset, fängelset, fängelset. ja, prinsen hamnar i fängelset för sexuellt ofredandeeee"! Eller så är hon 100 år och totalt igenomtorkad, och ärligt talat: vaddå äckligt? Kom igen killen, du är prins, jag tror att du kan scora med något annat än en förtorkad prinsessa?!

En annan låt vi sjunger går såhär: "gumman skulle vagga, hade inget barn. Tog hon litet föl och lade på sin arm. Vyssa lulla långskånka, långa ben det har du, får du leva länge blir du lik din far!" Mmm. Ok att hon vill ha barn, men ärligt talat tantskrälle: låt fölungen vara! Var det någon som sa psykos?

Kan ingen komma på några vaggsånger som inte innefattar peddon/nekrofiler, knarkande ungar eller psykotiska tanter? Jag fortsätter att sjunga psycho-låtarna så länge.

Bitter? Moi?

Nu har sonen fyllt ett år. 1 år! Alltså är det jubileum! Fram med champagnen, hissa flaggan, släng konfetti! Fejkmamman överlevde sitt första år som mamma. Och än viktigare: sonen överlevde sitt första år med fejkmamman!

Nu är jag alltså fullfjädrad mamma: jag kan allt! Eller nja, kanske inte ändå. Fortfarande glöms blöjor, fortfarande glöms nappar. Jag har ännu inte heller riktigt fått koll på hur man undviker banankladd på kläderna. Och då äter sonen inte ens banan!

I mina drömmar skulle jag vara så cool som mamma. Ni vet: se ut som Charlotte i Sex and the City, ha en liten sötnos på höften och stå och prata med mina chica vänninor utanför ett trendigt café. I verkligheten blev det såhär (märk väl att jag har ett års mammaerfarenhet!):

Jag: Sonen i omaka kläder (allt som matchade är alltid i tvätten. Vi har världens mest välmatchade tvättkorg!) sitter på min höft (tjoho! En del i min mammadröm som stämmer!). Han är jätteledsen för jag har såklart glömt ett mellanmål till honom, så han är hungrig. Och oj, där smetade han banan i mitt hår också. (Vart denna banan kommer ifrån kommer jag aldrig förstå. Vi köper inte banan. Sonen gillar inte banan. Lik förbannat lyckas jag alltid få banan i håret!). Är det en fläck på min tröja förresten? Ja, banan såklart! "Hej Sara! Gud vad kul att se dig. Vi kanske kan ta en fika, jag är ledig just nu?" Oj då, nu började sonen skrika. Och jaha, jag kanske måste byta bajsblöjan här, det luktar. Ok, prioritetsordning: 1. byta bajsblöja 2. ge sonen mat 3. sitta ner och vila ryggen. 

Eh, är det normalt att jag glömde banankladdet i håret?

Nåväl, tillbaka till min fikaförfrågan. 

Sara: Ren, hel och vårdad. "Näe, jag har nog lite bråttom".

Jag: "Jaha. ok. Trist men vi kanske ka..."  Sara är redan långt borta från min banankladdiga sfär. (Två dagar senare får jag höra att Sara steriliserat sig. Eller var det jag som funderat på det?)

---

Min mammafantasi stämde alltså aldrig in. Fejkmamman har inte förvandlats likt en fjäril till en äkta mamman. Det som dock har varit äkta under årets lopp är:

- Sömnbristen. "Jaha. Ungen kom inte med en avstängningsknapp? Jobbigt. Amma amma amma... nu sover han! Men - andas han? Snälla säg att han andas! Jag är så rädd för PSD! Bäst att jag petar lite på honom. (...) *illvrål från sonen* Ja, han lever! Men hur ska jag få honom att somna nu då...?"

- Allt det roliga. "Ha ha ha! Han stoppar nappen i kattens vatten. Gud vad roligt. Vad gör han nu? Stoppar kattens vatten i kattens mat. Åh, vad... kladdigt. Åh titta nu då: han knölar in en strumpa i makens mun. moahaha... rätt åt maken. Och vad gör han nu då. Nej en strumpa i min ängngskgsambb *tystad av en svettig strumpa ser jag på när maken dansar "ha ha, rätt åt dig"-dansen"*."

- Kärleken. "Puss puss puss puss puss puss puss! Oj då. Han gillar inte pussar. Efter ett år har vi insett att han inte är så jätteförtjust i pussar. Kanske hade en riktig mamma kommit på det tidigare. Nu finns det bara en sak att göra. Träna: puss puss puss puss puss puss puss puss puss!"


Fejkmamman har således överlevt ett helt år av "föräldraskap". Efter ett kalas med sonens vänner fanns det bara en sak att göra för att fira: dumpa ungen hos hans pappa, och gå och lägga sig och vila! Man måste ju vila upp sig inför nästa unge. Som vi hoppas vill komma nästa år någon gång. Vi får väl se hur det blir.

Jag menar, nu när man har tränat ett helt år - då måste ju nästa unge vara jättelätt att ta hand om! 

Eller??

 

"Titta!" säger sonen. "Jaa, titta!" säger fejkmamman. "Titta bollen, titta katten, titta lampan, titta pappa." Så kul! Sonen har lärt sig ett nytt ord: titta! Det är jättekul, verkligen! De första 1000 gångerna. Men sen. Inte lika kul. "Titta!" säger sonen. "Mmm... titta" säger fejkmamman.
3 dagar senare...
"Titta" säger sonen. "Ja titta! Titta mamma trött! Titta mamma surfar! Titta mamma vilar! Titta Pappa! Titta pappa latar sig! Titta sonen kryper bort till pappa och säger titta till pappa??!"

Sonen har lärt sig krypa. Hurra, äntligen! Han är inte efterbliven! I och för sig så kryper han med ena benet under sig, han kanske har något nervfel och... nej! Sonen kryper, jag är nöjd! Förutom när jag sitter på toaletten och sonen kryper fram och stänger dörren! Sen sätter han sig utanför. Och flyttar inte på sig. Hur öppnar man en toalettdörr med en tiomånaders unge utanför utan att a) klämma ungens fingrar b) putta omkull ungen så att han får hjärnskakning c) smälla upp dörren i ungens panna så att han får ett djupt jack? Det gör man inte. Så jag sitter där inne och ropar: "Titta! Titta katten! Var är katten? Titta andra katten! Var är andra kattten? Kryp till katten! Kryp till den satans katten nu! Titta dörren! Titta dörren stängd! Titta mamma! Nej, du kan inte titta mamma för mamma är instängd på toaletten så titta på den satans katten och kryp dit nu!!"

Antagligen kommer scenariot om några år vara: Titta! Titta mamma på psykavdelning!

Sömn sömn sömn. I desperate Housewives jobbar Gabrielle som sängmodell. Dvs. hon ligger i sängarna och ser snygg ut. Det jobbet skulle jag vara perfekt för. Ifall de skulle vilja ha en tjock spädbarnsmamma med hängmage och sömnbrist dvs. Det skulle ju i alla fall vara bra reklam för sängarna. Huvudet på kudden och så zzz.

Och ändå, varför klagar jag? Jag har ju relativt bra nätter. Sonen somnar vid åtta-nio snåret och vi går och lägger oss vid elva. Det är sedan det börjar.

"zzz... åh tack så mycket, tack tack... *väcks av sonens gnäll* Jaha, är det dags att vakna nu? Vad är klockan då? 01.14, nej då är han inte hungrig. Bara att vagga honom till
sömns igen. Så att jag kan få återgå till min dröm om när jag får nobelpriset. Nehej, nu kan jag inte drömma samma dröm igen. Det här bådar inte gott, sonen är tre månader och har
redan snuvat mig på nobelpriset. Ja ja, strunt i drömmen, somna om nu! Han kommer ju vakna om några timmar igen och vilja sova. Varje minut räknas!! Sooov!
Vad svårt det var att somna om då. Vad pigg man kan känna sig mitt i natten. *funderar lite på om det är dags för en ljus eller mörk tvätt imorgon* Men somna någon gång då pucko! Var ska vi fira jul i år? Hos svärmor? Hos min familj? Ensamma hemma? Undrar vad tre gånger sjuttiofem är? *försöker böja franska verb för att somna*

zzzz *vaknar än en gång av sonens gnäll* Woho! Jag somnade! Men nu måste jag gå upp, sonen är hungrig. Tur att han är lugn och bara smågnäller lite. Oj då, nu märkte han visst att jag är vaken. Och så vill han ha mat NUUU!! Men jag måste ju hinna sätta mig i soffan framför bärbara datorn. Sådärja, bara att börja äta. Åh, vilken intressant tråd på familjeliv, ser du sonen? Nehej, du bara äter. Ja ja, tråden var kul att läsa i alla fall. Och den där tråden också. Och den där också. Oj! Sover sonen redan? Jag som bara ska skriva i den här tråden. Och i den här. Kanske bäst att gå och lägga sig nu?

Åh, nu är jag svintrött, men sonen vill inte somna. Snälla sonen, sov nu. Vet du inte att du växer medan du sover? *gungar vaggan så att han ska sova* Vill du bli pygmé? Nej just det, sov då! *gungar vaggan ännu mer* Visste du att du kommer att få det jättejobbigt om du stannar i växten. Då måste du äta äckliga vitaminer och så når du inte till hyllorna eller någonting. Låter det kul eller? Va? Va? Va? Nej men sov då. *gungar fortfarandet vagghelvetet*

Ok, nu somnade han, då är det bäst att jag också zzz...

*vaknar för tredje gången av sonens gnäll*
*rabblar följande ramsa: det finns de barn som vaknar varje timme, det finns de barn som vaknar varje timme, det finns de barn som..*

Klockan är nu 05.30 Klockan sex kan jag väcka sambon så får han ta över. Inte så lång tid kvar av vaggande. Klockan är nu 05.31, Klockan sex kan jag väcka sambon så får han ta över. Inte så jättelång tid kvar av vaggande. Klockan är nu 05.37, klockan sex kan jag väcka sambon så att han kan ta över. Armen börjar göra ont, men det är ju inte så extremt lång tid kvar av vaggande. Klockan är nu 05.42, satan vad ont det gör i armen och det är ju en hel jäkla evighet kvar till klockan sex och detta innebär en stor sketen ocean av vaggande! *väcker sambon* Vad är tjugo minuter hit eller dit? Nu äntligen får jag sova ut, ända tills sambon väcker mig för att han har tråkigt... om trettiofem minuter!"

Veckan efter är vi på föräldragrupp där 3 av mammorna har barn som sover hela nätterna, och den fjärde berättar att hennes son vaknade ungefär som vår son tills han blev fyra månader, för då började han vakna varannan timme och.. *slår händerna för öronen och skriker "lalala BINGO"*

Jag har längtat efter babysim sedan ca 3 år innan jag blev gravid, så när en ny grupp startade nu i augusti var det självklart att vi skulle vara med! Sambon jobbade tyvärr, så på den stora dagen var det bara jag och sonen:

" Woho! Babysim idag! Vad roligt. En simbassäng med massa bebisar och så jag. Vad mysigt det ska bli. Fast bebisarna måste kanske ha sina föräldrar där. Hur många kan vi tänkas bli? 10 bebisar? 2 föräldrar/bebis. Shit, det är ju 20 vuxna. 20 vuxna och så jag. I bikini. Inte lika mysigt. Var är min bikini förresten? *letar* Ok, bikiniunderdelen är borta, men jag kan ju ta ett par badshorts istället. Bäst att jag provar hemma så att jag inte börjar gråta i omklädningsrummet vid åsynen av min kropp.
(...)
Är det inte meningen att magen ska ha sjunkit ihop nu? Sonen är ju 8 v. Är det meningen att jag ska ha en gigantisk valk till mage? Fast med den här magen gör det inget att sambon inte är med. Jag behöver inte hans hjälpande armar, jag kan klämma fast sonen under valken istället. Så har jag händerna fria till att byta om och ta fram alla saker. Jättebra. Sonen kommer göra succé, vilka andra bebisar har en mamma som kan hålla upp en med magen? Ok, slut på självömkan, nu åker vi!
(...)
Är det meningen att man ska klara av att byta om på sig själv och bebisen utan att ha hemmets alla hjälpmedel till hands? Det finns en stor brits i omklädningsrummet, men vad hjälper den mig när jag ska duscha både mig själv och en gallskrikande son? Ok, vi fuskar med duschen. Lite vatten här och lite vatten där, klart! Då är det dags att gå ut till poolen. I bikini. Det kanske var lite förhastat det här med babysim, sägs det inte att barn är överstimulerade nu för tiden? Är det inte bäst att vi åker hem? Jag, sonen och jättemagen? Nej, skärpning nu - jag har ju trots allt betalt! Då så, dags för eldprovet!
(...)
Hm... det här var ju inte så farligt. Ett steg i taget ner i vattnet. Såja, jag är inte helt värdelös trots allt. Vad mysigt sonen ligger mot mitt bröst. Vad gulligt, nu har han satt lite saliv i halsen. Men oj, vad länge han hostar! Han får ju ingen luft?! Det var visst vatten han satte i halsen. En kallsup. Men börja andas normalt igen då! *gallskrik* Jaha, då har vi presenterat oss för resten av gruppen då. Sonen och jag kommer bli kända som "mamman som försökte dränka sin son som har världens högsta gallskrik". Ok, nu slutade han gråta. Då återstår det bara att se om jag lyckats göra honom så rädd för vatten att han inte ens kommer våga gå nära en plaskdamm. Nej, det verkar inte så, skönt!
Mm... vad mysigt det är med babysim. Vad frågar instruktören nu? Om sonen är fyra eller tre månader? Tre, är han. Ja, eller åtta veckor. Eller vänta nu... två månader är han kanske?
*All lycka över att ha klarat mig så här långt utan att dränka sonen sköljs bort av känslan av att jag är en riktigt dålig mamma som inte ens vet hur gammal min son är.* (Kommer det fortsätta så? "Grattis på 18-årsdagen" - Mamma, jag är 34!)
(...)
Nu har halvtimmen gått och sonen lever fortfarande. Yes, jag klarade det! Då är det "bara" duschproceduren kvar. Jäklar vad bebisar är hala när de är blöta. Lite Karlssons klister skulle inte sitta fel här, då skulle jag veta var jag har sonen. Så! På med kläderna och ut till bilen. Frågar sonen om han hade kul. Sonen har somnat.
Skrynklig, trött, nöjd och lite stolt. Ja, jag fejkmamman alltså."