Som småbarnsförälder lever man ofta med sagor. Och serietidningar. Och böcker. Eftersom vår son är en bokmal, tillbringar vi kanske mer tid än vad vi hade önskat i sagornas värld. Figurerna har liksom blivit en naturlig del av vårt liv, vi lever med dem vid vår sida. Och då är det ju klart att man inte kan gilla alla lika mycket. Som till exempel Tommy i Pippi. Ärligt talat, ungen är ju efterbliven på något sätt? Inte nog med att han är så präktig att ungdomarna i kdu framstår som värstingar, han är även tråkig, töntig och trög. Tråkiga, tröga, trista, töntiga Tommy!

Som ett exempel: Pippi bakar pepparkakor, vissa i form av en apa. Sen bjuder hon Herr Nilsson, varpå Tommy säger:
- Han är väl ingen kannibal heller!
Alltså, ärligt talat, hur tänkte du där lilla Tommy? Tänkte du till riktigt noga? För vad gör du då? Knaprar aldrig du på en pepparkaksgubbe? Är du då en kannibal? Du kanske borde tänka ett varv till nästa gång. Ett tips bara.

Eller vad sägs om följande klockrena citat från när barnen är ute på rymmen och det regnar:
- I min bok var det soligt hela tiden när de var på rymmen.
Bravo Tommy. Verkligen. Du tror inte att det beror på att det var fiktion?* Boken är bara på låtsas! Det kan inte vara soligt hela tiden, vi bor I SVERIGE! Suck.

Apropå mentally challenged barnboksfigurer så måste ju Bamse i alla fall vara tvåa på listan. Björnjäkeln är ju så dum att klockorna stannar. Stark men korkad, dunderhonungen kanske fräter bort hjärnceller lika fort som anabola steroider? Det kanske de facto inte går att vara stark och smart samtidigt? Arnold Schwarzenegger... Paolo Roberto...Bamse... jag ser ett mönster. I alla fall, Bamse är dum. I senaste tidningen avslöjar han hela gängets plan för en okänd tjej i skogen. Hon är självklart en onding, och allt går fel. Skalman (alltid denna gigant bland giganter, eller nej, idioter, vi återkommer till honom snart) försöker självklart stoppa honom, men i vanlig ordning tycker bamse att styrka går före brains och kör sitt eget race. Och det går ju verkligen jättebra. Not.

Åter till Skalman: han har ju däremot hjärna. Dessutom är han inte rädd för att skryta om det. Maken och jag brukar samla på Skalmancitat, för de är så härligt dryga. Några exempel:
"Lite får ni allt tänka själva. Något lite"
"Undrar vad de har sina huvuden till, inte är det för att tänka med" (Om Bamse och Lille Skutt)

Ibland undrar jag ifall Skalman liksom medvetet låter Bamse leda dem in i fara för att han vill bli av med honom en gång för alla. Jag menar, Skalman har ju ett skal som han kan hoppa in i. Han är osårbar. Lille Skutt kan å sin sida springa fort som satan ända hem till kullarna där han äntligen kan få leva ett tillbakadraget liv utan att Bamse mobbar honom till att följa med på äventyr. Men Bamse utan dunderhonung är bara en liten björn med tankeförmåga långt under genomsnittet. Poff, bom, bang! Så slipper man honom sen.

Fast det är ju sant, vem ska då lära mina barn de underbara socialistiska värderingar som hela tidningen genomsyras av? Jag behöver nog Bamse trots allt. Men jag kanske kan utlysa skottpeng på Tommy?


*(Ja, alltså. Kasta sten i glashus får man göra.)

Ibland när jag vaknar på helgmornar, så känner jag att "jaa, vi är allt en idyllisk familj ändå".Och så sitter jag där vid frukostbordet och skämtar och busar och pratar med make och barn med tända ljus och hembakt bröd.

Då tänker jag att om "soc skulle komma på besök nu för att någon har anmält oss på pin kiv, då skulle de inte hitta något alls".Men sen börjar jag se mig omkring, och blir lite kall och orolig. För helt plötsligt ser jag vårt hem ur en annan synvinkel.

Och samtalet med soctanten vill helt plötsligt inte alls gå som det ska.

Soctant: Hej hej. Ni har blivit anmälda för att ni har klänning på er son. Det är onormalt. Nu ska vi utvärdera er.
Jag: Jaha... välkommen in då. Ursäkta sopsäcken i hallen, men vi kan inte ställa ut soporna på uteplatsen, för då
äter kråkorna upp dem. Du får liksom kliva över, lyft benet ordentligt, sådär.

Soctant: Och här är köket förstår jag? Det är rätt mycket smuts på golvet?
Jag: Jo, men det är för att vi låter ettåringen äta själv. Och då hamnar det så mycket på golvet att vi inte riktigt
bryr oss om att sopa upp det innan nästa måltid, det är ju som att skotta medan det fortfarande snöar. Ha ha…ha?
Soctant: Hrm.
Jag: Men, på vardagarna, då äter de ju som tur är på dagis, så då är det städat må du tro!
Soctant: De här flugorna, var kommer de ifrån?
Jag: Ja, har du svaret på det vinner du nog nobelpriset. Vi får inte bort de satans bananflugorna.
Soctant: Det kanske har något att göra med gårdagens disk som står framme?
Jag (viskar): Egentligen dagen innan dess eftersom vi åt pizza igår, men hey, vi kan säga att det är gårdagens disk.

Soctant: Och det här är barnens rum?
Jag: Jaa. (Jättenöjd eftersom det är ommålat, städat och vi har skaffat en blöjhink så det ligger inga blöjor på golvet)
Soctant: Har ni tänkt på att det blir en risk att barnen kan klättra upp och fastna i persiennsnöret och kvävas, när ni har stolar ståendes så nära fönstret?
Jag: Give me a break! Eller, jag menar, det kan vi åtgärda.

Soctant: Så det här är vardagsrummet? Jag antar att bokhyllan är barnsäkrad?
Jag: Anta det du.
Soctant: Det där dammet som ligger på golvet, vad kommer det ifrån?
Jag: Jo, vi försökte sätta upp en hylla för några dagar sen, men vi hade för kort skruv. Så då tänkte vi att det är onödigt att sopa upp det nu, när vi ändå ska borra mer i väggen sen.
Soctant: Det är alltså betongdamm? Det kanske inte är så bra för det lilla barnet?
Jag: Näe, fast å andra sidan är hon ju så jäkla vild, så om hon kunde bli lite lugnare skulle det inte skada. Ha ha. Det kanske fungerar som nedåttjack?
Soctant: Hrm.

Soctant: Är det ett av barnen som har slagit sig eftersom det är blod i er säng?
Jag: Nej, det är inte blod, det är en tuschpenna som har gjort alla röda fläckar. Vi brukar ju egentligen inte sova med smutsiga lakan, men vi har inte haft något mer att byta med eftersom alla andra lakan har legat smutsiga i tvätten efter en mastodontlång magsjuka. Och så har de liksom möglat (ja, det är alltså mögel det luktar i badrummet) eftersom vi inte orkade tvätta när vi var sjuka och när vi väl blev friska ville vi fira det med en mysmiddag med vin och räkor istället för att tvätta, och det är förresten därifrån vinflaskan under matsalsbordet kommer och… jag borde sluta prata nu va?
Soctant: Hrm.

Soctant: Nu har vi sett allt vi behöver. Vi ska överväga era vittnesmål och ha möten och så hör vi av oss om något behövs kompletteras.
Jag: Eller hur. När kommer ni och tar barnen ifrån oss?
Soctant: På tisdag klockan åtta.

Den lilla SkitUngen(SagtMedKärlek)har diarré. Det innebär att SU(SMK) sov på förmiddagen. Vilket innebär att han vaknar mitt i natten och är tokpigg. Det är då han uppgraderas till UngJävel (SagtMedKärlek).

UJ(smk): Min mamma! Min maaamma!
DödströttaMamman: Ja?
UJ(smk): Jag ska bajsa!
DtM: Ok...

------

UJ(smk): Jag sova i stora sängen.
DtM: Ok...
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: Klockan är två, du ska sova.
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: Klockan är två, du ska sova.
---

UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: KLockan är halv tre, du ska sova.
UJ(smk): Jag vill sova i min egna säng.
DtM: Ok. Bra! Jag bär in dig.

Dödströtta Mamman somnar om. Och sover i två minuter, sedan:

UJ(smk): Mamma! Jag har ont i kinden!
(Hur fan slår man sig i kinden när man ligger i sin mjuka säng?!)
DtM: Ja ja, om du får ett plåster, somnar du då?
UJ(smk): Ja!
----

Ungjäveln som dessutom ljuger (jaja, smk): Jag inte sova!
DtM: Du lovade ju!
UJ(smk): Jag är inte trött.

(Dödströtta mamman tar nu det sämsta beslutet ever. Eller ja, det där med att välja en barnafader med enormt huvud kanske inte var det bästa beslutet heller, om man tänker på förlossningarna och ungarnas 40 i huvudmått, men sämsta beslutet sedan dess då.)

DtM: Men.. om jag kliar dig på ryggen?
UJ(smk): JA!

----

UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---

DtM: Klockan är fem, sov nu!
UJ(smk): Jag vill ha macka! Jag vill ha chokladboll!
Sovande latmasken pappa: Snark snark
UJ(smk): Macka! Jag är hungrig. Chokladboll!
Sovande latmasken pappa: Snark snark
UJ(smk): Macka! Jag är hungrig. Chokladboll!
Sovande latmasken pappa: Snark snark
DtM: Jag orkar inte längre!
----

Dtm och "pappan som blev väckt lite väl hårdhänt" sätter på Pippi på bärbara datorn i sovrummet. I vanliga fall sitter Ungjäveln (sagt med kärlek) stilla och tyst och säger inte ett pip, varför de tror att de ska kunna sova vidare.

UJ(smk): Här är Annika. Här är Tommy. Här är deras mamma. Här är deras pappa. Där är Villa villekulla. Ingen bor där, tråkigt. Här är staden, de springer till skolan. Där är kling och klang! Titta mamma, kling och klang är där! Ha ha! ooooeooooeoooooiiioooo (han kan inte vissla, så han sjunger när pippi visslar). Hej, här kommer pippi. Och herr nilsson, titta mamma! Herr nilsson och lilla gubben! Och är kommer Pippi igen! HA ha, roligt!)

Dödströtta Mamman spräcker ett blodkärl i hjärnan. Ah, vila till sist.

Vi bor i en trea. Och har insett att vi snarare vill bo i Bullerbyn. Eftersom Astrid Lindgren antagligen inte har planerat bostadsrätterna i vårt område, måste vi flytta. Så, vi gör precis vad alla andra barnfamiljer gör på söndagar: vi åker på husvisningar.

Och efter nästan ett års husletande, har vi lärt oss en hel del. Det märkliga är att alla andra inte alltid inser det vi vet. De lider till exempel av någon slags vanföreställning om att det är bra med öppen planlösning. Tydligen är det enkelt att hålla koll på barnen då. Jo, förvisso. Men det är samtidigt lätt att se disken som hopar sig. Vi röstar för stängd planlösning. Gärna utan fönster. Eller möjligtvis fönster mot en skog. (En skog utan pedantiska rådjur och renhållningsgalna älgar.) Alternativt kan vi tänka oss en öppen planlösning, om en hushållerska ingår i priset. Tydligen är det inte praxis, enligt den mäklare vi pratade med.

Vidare hör vi andra par låta negativa när de nämner att gräsmattan ser hemsk ut, och att trädgården är ovårdad. Återigen förstår vi ingenting. Det är ju bra med så hemsk trädgård som möjligt. Ju sämre skick den är i, desto mindre märks det när vi försämrar den. En vildvuxen gräsmatta kan dessutom anses vara lite arty och medvetet. ”Vi är lite förtjusta i det här ’vildvuxna’ temat. Vi tycker att det är lite analt med klippt gräs och trimmade häckar.” Det ska bli vårt försvar. Att vi inte skulle kunna odla maskrosor ens med hjälp av en trädgårdsmästare, det behöver vi inte nämna.

Och så fortsätter det, genom varje rum. Vi tycker att det är underbart med en stor vildvuxen ogenomtränglig häck utanför sovrumsfönstret, då slipper man bädda. Andra par talar om ”brist på utsikt”. Möjligtvis är det bara vi, men när man sover vill man väl ändå inte ha någon utsikt? Och vad gör man i ett sovrum, annat än just sover? (Jo, jag är medveten om att här kan man slänga in olika skämt om äktenskaplig samvaro. Men hallå, vi är småbarnsföräldrar. Lägg ner det. Ni vet mycket väl att vi bara sover. Eller, försöker sova.) På övervåningen bekymrar sig en snygg Shabby Chic-mamma (ni vet, de som har perfekt ordning i hemmet, med allt från lister till barnaskor till toalettpapper i olika nyanser av antikvitt) över att ”man ju kanske inte hör barnen när de leker här uppe”. Maken och jag tittar på varandra. Skulle det vara ett problem?

Slutligen är visningen klar. Vi inser att det här huset inte var något för oss det heller. Inte bara låg det alldeles för nära en affär (nej, det kallas inte ”bekvämt avstånd”. Det kallas ”för stor tillgänglighet till godis, för lite självdisciplin.”) , det var även alldeles för modernt. Det går inte att skylla på ”vi vill ha det lite rustikt, lantligt och gammeldags” när det regnar in, ifall regndropparna faller på ett hypermodernt kök i valnöt och stål.

Möjligtvis, bara möjligtvis, börjar vi snart titta på lägenheter istället. Varför våra släktingar drar en lättnadens suck, det förstår jag inte alls…

Fejkmamman har blivit tvåbarnsmamma. Och om jag tyckte att det var lite krångligt att vara enbarnsmamma får jag erkänna att det här med att ha två barn är... faktiskt rätt enkelt! Vad har hänt? Har jag gjort en kafka och blivit en "riktig mamma"?
Kom tvåan ut med en manual i högerhanden och en  bruksanvisning i den andra?
Nej, det handlar bara om knep. Och eftersom jag är den generösa person jag är, tänkte jag dela med mig av de trick jag använder
mig av, för att slippa bli helt galen:

- Mutor. Mutor! Jag säger det igen: mutor! Vi tar det i kör: mutor! Nu kanske ni hävdar att enbart dåliga föräldrar använder sig av mutor? Nå, jag slår vad om att mina barn hellre har en dålig förälder än en sinnessjuk förälder. Så jag upprepar: mutor!
För tvååringen innebär det russin, kex, napp eller kanske någon leksak. Glöm aldrig alla dessa hemma! Aldrig! Ha gärna
med två olika sorters mutor. Skitung.. eh, barnet, kanske inte är på humör för en leksak, då är det bra att kunna proppa henom full
med russin. När sockerkicken kommer får man se till att ha tagit sig hem eller till annan säker plats.

För bebisen innebär mutor för tillfället bröstmjölk. Det är lite svårare att glömma bröstet hemma. Eller, jag tar tillbaka.
Så trött och tankspridd som jag är, kommer jag nog bli den första att glömma en kroppsdel hemma. Ett bröst känns ändå rätt ok, de är inte lika svåra att klara sig utan som t.ex. ett ben.
Alltså, för att sammanfatta: mutor. Så ofta du kan, så mycket du kan. Tro mig, du kommer ångra dig annars. När tvååringen slänger sig på golvet för sjuttiofjärde gången, och du börjar försöka liksom adoptera bort honom lite i smyg till den där mamman som ser så duktig och lugn ut - då vill du
ha ett kex att stoppa i munnen på honom. Om inte annat så blir det svårare att skrika "dumma mamma" med ett kex i munnen.

- Syskonvagn! Det spelar egentligen ingen roll ifall det stora barnet är fem eller två år, ifall hen kan gå fem mil eller 100 meter. Syskonvagnen är inte till för barnet, den är till för dig. Underskatta inte möjligheten att kunna låsa fast barnen och springa hem. Om ni inte har en syskonvagn, gå för all del inte på ett råd som lyder "följ inte efter det stora barnet när det går iväg, stå kvar vid barnvagnen med det lilla barnet, så kommer det stora barnet tillbaka när hen märker att du inte följer efter."

Ha! Dubbel-ha! Låt mig säga så här: när jag väl var ifatt tvååringen (de är läskigt snabba med så korta ben!) var vi i en helt annan stadsdel. Vi fick hoppa på bussen för att jag skulle
orka ta mig hem (hur kan en tvååring ha hunnit jobba upp en sån kondition? Han har bara gått i ett år. Jag har kunnat gå i 22 år, jag har inte en sån kondis).
Så: syskonvagn. Ta det från en som vet.

- Film! En tvååring kan vara upptagen säkert en timme i sträck om man bara hittar rätt film. Det är det lätt värt! Då kan man äntligen passa på att byta blöja, amma, gå på toa, ta på lite deo, slänga i sig lite nudlar, försöka ta på sig några kläder, plocka upp det värsta stöket, amma igen, byta blöja igen, kanske kunna göra en macka och nej nu slutade filmen, tryck på den gröna knappen
på xboxdosan älskling, den gröna knappen säger mamma, nej det är den röda knappen - den gröna knappen, sådärja, bra älskling, nu börjar bamse om, mamma älskar dig!

- Dagis. Förskola. Whatever du vill kalla det - använd den! Skit i alla riktiga argument som social stimulans, vänner, lekar, pedagoger och allt sånt. Här är den verkliga anledningen till varför stora barnet ska gå på dagis: sömn. Du kan sova ikapp! Faktiskt! Sov, sov, sov för bövelen! Och alla dagismotståndare kan
ju ta och stoppa upp sina argument någonstans där solen inte skiner (alltså, typ Kiruna på vintern?) för om jag inte får sova bryter jag ihop och börjar prata med blommorna (som är döda!),
klä mig i gamla mattor och äta potatisskal. Och då kommer soc och tar mina barn och hur bra är det för barnen va, då får de ju inte den där suuuperviktiga tiden med sin mamma (har barn en pappa också eller hur var det?) och så blir de såna som söker bekräftelse hos tillfälliga sexuella kontakter när de blivit större, och eftersom de inte har haft en riktig mamma har ingen berättat om skydd, och så får de aids och så mår de skit och börjar knarka för att livet ändå suger och sen till sist tar de sig i kragen och börjar plugga och blir drogfria, men då är det redan för sent för då är de så sjuka i aids att allt är för sent ändå. Är det något någon vill ska hända ens barn?
Nej, alltså: dagis!

Och om inget av detta fungerar, och man fortfarande känner att livet som tvåbarnsförälder är oöverkomligt svårt, har jag ett sista tips: sök ett jobb på måfå, tänk att du egentligen inte vill ha det - och så vips får du en heltidstjänst och din partner får ta över kaoset hemma!

Lycka till!

Om man har foglossning kan man få gå gratis på vattengympa här där jag bor. Och det är en, eh, speciell upplevelse. Minst sagt.
Eftersom alla är höggravida ser vi ut som ett gäng sjökossor i baddräkt/bikini. Förutom en tjej som både är skitsmal och sminkad (på vattengympa!!) och brun eftersom hon varit utomlands. Vi gillar inte henne. Eller, jag gör inte det.

Sen ska då sjökossorna bege sig ner i vattnet. Vattennivån höjs säkert en halvmeter. Sedan börjar vattengymnastiken. Nu vill jag att alla visualiserar detta: 8 sjökossor joggar framåt i en bassäng. Man hade kunnat ge en surftävling i de svallvågorna. Sedan joggar sjökossorna tillbaka. Sedan ska sjökossorna låtsas hoppa över en pinne en halvmeter ovanför bassängbotten. Jag upprepar: åtta höggravida kvinnor i baddräkt låtsas hoppa över en fiktiv pinne en halvmeter ovanför bassängbotten. Ja, "hon-som-inte-är-sjökossa-utan-snygg" hoppar ju också. Men hon är ju för fan nästan graciös. Vi gillar inte henne. Eller, jag gör inte det.

Sedan fortsätter det, jogga runt i ring. Byt håll och jogga åt andra hållet (och då blir det knepigt för det blir liksom baksug av alla sjökossor som byter håll, så det blir nästan strömt i vattnet), twista framåt, hoppa bakåt. Om bebisarna i magen hade kunnat kräkas hade de väl gjort det, maken till sjösjuka kan jag inte tänka mig!

Sen kommer då la pièce de résistance: avslappningen! Alla sjökossor lägger sig på rygg i vattnet med diverse flytmojänger. De säger att flytmojängerna är till för att vi ska ligga bekvämt, men vem tror de att de lurar? Självklart är det så att vi skulle sjunka som stenar utan dessa flytmojänger, och då skulle hela bassängen svämma över. Ni vet "eureka-principen". I alla fall, avslappning! Vi ligger där och flyter, och så börjar en röst mässa från ett band: "Slappna av i dina axlar och din nacke. Hur mår din nacke idag?" Jo tack, min nacke mår bra. Han har tydligen lite skatteproblem, men annars så... inte fan vet jag hur min nacke mår?!

"Slappna av i dina ben och fötter. Hur mår dina ben idag? Slappna av i din mage och livmoder. Hur mår din livmoder idag? Slappna av i.." Vänta nu?! Var jag den enda som hörde det där? Jag tittar mig diskret omkring, men ingen annan tycks ha reagerat. Det här är absurt, vi ligger åtta sjökossor och en "inte-så-mycket-sjökossa-alls" och bara jag reagerar på att vi nyss fick en fråga om hur vår livmoder mår idag?! Har de andra vatten i öronen?

Sedan fortsätter bandet. "Ditt barn vet vägen ut, ditt barn kan det här". Tja, det är väl inte så att det finns särskilt många vägar ut heller? Mitt barn är knappast någon Tina Thörner bara för att hen lyckas lista ut vart hen ska ta vägen. "Din urkraft som kvinna sköter förlossningen, du ska bara slappna av." Men vad bra! Då tar jag och läser lite tidningar och äter choklad under förlossningen, så kan min urkraft föda ut barnet? "Din kropp vet hur man föder barn, du kan känna dig trygg" Men alltså, neej! Jag kan inte känna mig trygg i att min kropp vet det här. Jag har gjort det här förut. Min kropp är väl utvecklingsstörd eller något då, för min unge fastnade (han behövde tydligen en karta och kompass för att hitta vägen ut), jag fick krystvärkar för tidigt och sex timmars pinvärkar. Låter det som någon som kan sitt jobb? Hade min kropp haft förlossningar som yrke hade den fått sparken direkt. Så nej, ursäkta mig läskigt-hypnotiserande-rösten-på-avslappningsbande t, jag kan inte känna mig trygg.

Sedan stängs bandet av, och en avslappningsledare tar vid. Då ska vi spänna ena handen, och låtsas att det är en värk. Sen ska vi andas igenom den tills hon säger att vi kan släppa efter. Här får jag ett fnissanfall, för jag tycker så synd om de stackars förstagångsföderskorna. Tänk vad snopna de ska bli när värkarna börjar och det inte alls känns som att knyta handen? "Men, jag har ju tränat! Jag kunde andas bort smärtan i den knutna handen. Varför gör det ont nu? Vad är det som händer? Jag var ju förberedd". Stackare! Varför kan vi inte göra det lite mer verkligt? Man ställer sig två och två, och så knyter den ena handen - och dänger den så hårt som möjligt i den andra personens mage. Så får man träna på att andas igenom den smärtan. Lite verkligare.  

"Nåja, det kan ju inte vara såhär illa varje gång", tänkte jag naivt efter första gången. Andra gången det är vattengympa lägger jag mig tillrätta för avslappningen efter att ha blivit sjösjuk av alla svallvågor under gymnastiken, och undrar vad vi ska göra för avslappning den här gången.

"Slappna av i din mage och livmoder. Hur mår din livmoder idag...?"

Man kan ju tycka att även fejkmammor borde lära sig. När man har gjort en sak en gång, då borde man väl kunna det? Som att lära sig cykla eller simma - det kan man ju sen. Vad jag talar om? Att vara gravid. Jag har gjort det en gång. Jag var inte ens fejkgravid, jag var rätt duktig på det. Och så ska det göras igen... och jag faller platt! Vitaminer? Eh... Vilken vecka är jag i? Eh...

Därför föreslår jag nu allmänna kurser för gravida. Så att man vet hur man är gravid på rätt sätt!

Jag föreslår följande delkurser:

1. Vad får man äta?

Och nu pratar jag inte om "får man äta salami?" Nej, såna saker är överkurs. I den här kursen ska vi lära oss saker som "Om man vaknar mitt i natten och mår illa, vad är då bäst att säga åt maken att köpa: McDonald's eller salamipizza?". Eleverna får lära sig vad som ser nyttigt ut, men som ändå stillar det enorma sötsuget (yoghurtglass, man kan ju hävda att man behöver kalk, och yoghurt är ju nyttigt det vet ju alla), hur man bortförklarar att man är inne på sin tredje snickers för dagen när klockan bara är 10 och barnmorskan har uttryckligen infört ett sötförbud (jag ville bara se till att barnet inte blir allergiskt mot jordnötter, genom att utsätta det redan i magen för det).

Vidare lär man sig behändiga kunskaper som vilken mat som är bra att kräkas upp, vilken mat är bra när man har förstoppning och vad, herregud VAD SKA MAN UNDVIKA OM MAN FÅR HEMORROJDER?!

2. Hur ska man klä sig?

Och nej, vi talar inte trendiga stiltips á la "Mama". I den här delkursen får de gravida råd anpassade efter var i graviditeten man är.

Tidigt i graviditeten: Hur döljer man den där lilla putmagen innan man vill berätta för alla om bebisen i magen?

Senare: Hur framhäver man magen så att det syns att man är gravid och inte bara äter för mycket bullar?

I slutet: Hur fan gör man för att inte se ut om ett bowlingklot/vattenmelon?!

Vidare blir det en mängd praktisk kunskap om hur man fortsätter vara sexig i gigantiska mammatrosor, med bristningar, vatten i kroppen och... **viktig information från kursansvarige: detta delmoment utgår från kursen. Vi har efter grundligt letande inte hittat någon som vet hur man kan se sexig ut under dessa förhållanden. Det är helt enkelt omöjligt**

Förutom dessa kunskaper kommer deltagarna få lära sig att man aldrig någonsin ska ta på sig en gammal tröja och tänka "Men den här sitter ju bra fortfarande". Det. Gör. Den. Inte. Och det är smärtsamt tydligt för alla utom en själv. Man får även lära sig vilka kläder som är bäst när man ska skriva på faderskapspapprena, för att flirta till sig ett kejsarsnitt från huvudläkaren, samt för att kunna skicka maken till närmsta godisaffär mitt i natten. Vi kan redan här avslöja att det INTE är lämpligt med samma sorts kläder för de olika tillfällena!

Delkurs 3: Vad gör man när man är så trött på allt och bara vill dööö alt. ta ut ungen själv med en kökskniv och sen lämna familjen några månader?

Den här kursen handlar om visualisering. Vi visualiserar vår framtid, och känner oss avslappnade och lugna. Olika scenarion att visualisera lärs ut, för effektiv avslappning hemma. Visualisering av förlossning? Nej, här kan ett typiskt scenario vara hur man knarkar lustgas på förlossningen (Första fyllan på nio månader!!), lämnar ungen hos pappan och tar en sista minuten till något varmt land så fort man lämnat bb. Vi visualiserar olika drinkar, långa sovmorgnar och en kropp som mirakulöst nog är skitsnygg i bikini!

Jag behöver den här kursen. Jag kommer inte ihåg hur man är gravid. Jag tror att det är en slags försvagsmekanism. "Om jag glömmer att jag är gravid, då kanske jag kan glömma att jag snart är en Två. Barns. Mamma."

Och jag som tyckte att det var krångligt med ett barn?! Lustgas hitåt!!

Ibland känner sig även fejkmammor riktigt fejkiga. Som att de är helfalska. Silikonmammor! Som när man ska ta sig hem från dagis, och i ett svagt ögonblick tänkte "ja, men jag lämnar vagnen hemma, han går ju ändå hela vägen och det går ju alltid bra". Dumma svaga ögonblick. Dumma fejkmamma.

Först går det jättebra. "Titta på vovven och på pinnen och jaa någon har tappat ett kvitto, det kan ligga där det går bra släpp kvittot lägg ner kvittot kvittot är smutsigt tappa kvittot lägg det där ja duktig son och hejdå kvittot." *pust* Sen går det också jättebra, och man börjar se sin ytterdörr. Nu blir fejkmamman lite väl stöddig, och slänger bort livlina ett: bananen. Var fan var Bengt Magnusson (fast det är väl han Richard eller vad han heter) nu? Jag behövde ett "är du alldeles, alldeles riktigt säker?".

I alla fall, livlina ett är borta. Sonen mumsar banan och fejkmamman ser sin ytterdörr nära nära. Kanske 50 meter bort. Sen vill sonen ha mer banan. Nu tror man att fejkmamman har gjort bort sig och får stå där tomhänt - men nähe! Hon har med sig en napp! Sådärja, livlina två. Men det är nu något slår slint: det välkända nappknepet fungerar inte. Istället för nappen fastnar sonens intresse för en pinne. En jäkla pinne! Och han ska inte gå med den, nej han ska peta i snön med den. Vi är 50 meter hemifrån, jag ser dörrjäveln, och sonen sätter sig på huk och petar i snön med en pinne! Det är nu man inte vill att något av följande ska inträffa:

1. Sonen får utbrott och slänger sig på marken om man försöker ta honom i handen.
2. Fejkmamman har fått stränga förbud av sjukgymnasten: lyft inte! Bär inte!
3. Fejkmamman lämnade i ännu ett svagt ögonblick livlina 3 hemma: russinen. De ligger på köksbordet och är föraktfulla! Jävla russin, jag ska byta märke!

Självklart, eftersom det är en sån dag, inträffar alla tre. (Eller ja, om vi ska vara petiga hände ju hela sjukgymnastförbudet någon dag tidigare, men det gäller ju!).

Det är nu fejkmamman försöker allting:

"Kom älskling, vi har russin hemma!"
"Sööötnoooos... vill du gå hem och (kommande sägs med så entusiastiskt tonfall att förbipasserande människor funderar på ifall ungen aldrig får äta) LAGA MAAAT? ÄTA MAAAT?!"
"Nu går vi!" (Ha ha ha ha ha! Som om jag trodde på det innan jag sa det ens!!)
"Vet du? Katten vill att du ska komma hem. Ska vi gå hem till katterna?"
(Någon gång här rings maken, som får lyssna på dels en skrikande arg fru, dels en glad unge som leker i snön, och dels varierande lockrop)

"Älskling, ska vi titta om vi ser en vovve därborta där vi bor? Du vet vovve? Ska vi titta efter vovve?" Här tycker maken att han ska hjälpa till och föreslår: "Kan du inte fråga om du får låna hunden och locka honom med?" Han bemöts först av isande tystnad, sedan av en iskall stämma (som visserligen stegras och slutar i ett ilsket skrik) som förklarar att "det finns ingen hundjävel, jag försökte bara locka hem DIN SON för han vill sitta i en JÄVLA SNÖHÖG och leka med en smutsig pinne och snart LÄMNAR JAG HONOM HÄR!"

Sedan, till sist, finns det en räddning även för fejkmammor. I en buske längre bort ligger en bortslängd bandyklubba. Smutsig och äcklig, men kan det fungera kanske...? JA! Det fungerar!

Sonen travar glatt på och puttar på småsten med bandyklubban. Och så slickar han lite på den. Sjukdomar? Eh, så länge det inte är dödligt och vi kommer hem någon gång är vi nöjda.

1 timme efter att vi gick från dagis är vi hemma. Vi däckar i hallen båda två. Bandyklubban ligger avslickad och ren utanför dörren. Vi gråter lite ikapp, och känner oss lite hopplösa. Jag låser dörren fort som fan.

Helt plötsligt ringer telefonen. Det är maken. "Jaha, så ni kom hem till sist? Ja, det var väl inte så svårt hell..klick!" *telefonluren läggs på, och hade det inte varit en bärbar hade det smällt som attan*

Det finns så många roliga saker man skulle kunna lära sitt barn. Men så kommer den där dumma saken som kallas "föräldraansvar" in. Jo, faktiskt, till och med fejkmammor har en sån spärr. Till exempel skulle vi vilja lära sonen följande:

- Att gömma sig för polisen. Fatta vad kul om hela dagis är ute och går, och så kommer en polisbil förbi, och ett av barnen slänger sig bakom en buske! Men då kommer föräldraansvaret och säger: "Men tänk om barnet försvinner då? Och så går han runt i skogen helt ensam, och ledsen. Polisen letar, men han gömmer sig ju för dem, så de hittar honom inte. Efter flera dagar i skogen hittas han till sist. Och så ligger han där på sin dödsbädd (han har ju svultit ihjäl, hur många ungar idag kan hitta mat i skogen? Visst, koppla ihop en dator kan varenda treåring, men hitta svamp i skogen? Gud vad gammeldags och trist!) och säger, nej viskar till oss: ni sa ju att jag skulle gömma mig för polisen. Sedan sluter han sina ögon och dör. " Snyyyft! Föräldraansvaret har rätt, jag kan inte lära honom det.

Vad mer vill jag lära honom då? Jo, att sjunga: "Skyll inte på Noah!" (Mel: skyll inte på hugo, från Björnes Magasin) varje gång han har gjort fel. Men då kommer föräldraansvaret in igen! "Ja, men då kommer ju du efter 200 gånger av "skyll inte på noah" slänga in honom i en lekstuga. Ok, ni har ingen lekstuga, men du kommer fan bygga en lekstuga och slänga in honom i. Och sen kommer soc, för barn kan faktiskt inte bo i lekstugor. Och då får du stå där när soc kör bort ditt barn, och då kan du sjunga: skyll inte på fejkmamman... Verkar det som en bra idé?!"

Ok, inte det heller! Men den här kan väl inte slå fel? Om jag lär honom att säga en mening som är supersvår och som bara består av massor av nonsens, men som låter smart? Det är väl bara positivt? Typ: "kvergulansen av differentianen av medianradien kvalificerar resultatet till en diagotomi". Det låter ju som världens geniunge.
Och det här kan inte jäkla föräldraansvaret förstöra. Ha! Eller? Det känns som att det kommer en invändning ändå... "Tyckte du att det där var en bra idé? Då ska du få höra här: när han säger den där supersmarta nonsensmeningen på dagis blir de helt överförtjusta. Kanske mest för att han oftast säger saker som: min bil! MIN!. Men i alla fall: de blir superimponerade och ringer en barnpsykolog och så upprepar han meningen för psykologen och hen blir också imponerad och tar din unge till världens geniförskola, och så står du där helt ensam och ropar efter psykologen som har kidnappat din son: Han är superkorkad egentligen! Jag lovar, han vet inte ens vad han själv heter! Han kallar katterna för ka-ka! Kom tillbaka, han kan inte ens säga mormoooooor!!"

Men nu, efter mycket funderande har jag kommit på det allra bästa jag ska lära honom. När han ser en polis, då ska han räcka upp händerna och skrika "Skjut inte! Skjut inte!" Det finns ju bara fördelar med det:

- Om han rymmer och ska hittas, så lär ju polisen reagera mer på "skjut inte, skjut inte" än ett vanligt hallå. Klar fördel alltså!
- Om han gör så med dagisbarnen, då verkar det som att han är världens brottsling, och så får han världens respect (jupp, med c) från de andra barnen. Vem snor leksaker från en unge som redan finns i brottsregistret?

Visst, det kanske finns någon nackdel. Kanske tappar han vantarna när han sträcker upp händerna i luften. Men va fan, lite svinn får man räkna med!

Sonen går på dagis. Han älskar dagis. Vi älskar dagis. Jag tror till och med att katterna har följt med i entusiasmen här hemma och älskar dagis.  Det känns lagom kul när sonen faktiskt försöker klättra igenom staketet tillbaka in till dagisgården när vi går hem på eftermiddagarna. Superkul. Jag är en bra mamma. Jag är en bra mamma. Är jag en bra mamma?
Summa summarium: dagis = mycket populärt i vårt hushåll.

Andra saker som är populära:

Russin! Sonen knarkar russin. Riktiga mammor™ ger inte så onyttiga saker till sina barn. Fejkmamman låtsas inte se sonens huvud i russinburken, för hon har ont i huvudet. Inte bara

äter han russin, han lever för dem. Det finns russin överallt. Fikonspråk, vad är det? Här pratar vi russinspråk! Följande scenario är inte påhittat. (Eller ok, bara lite):

(Rånare): - Upp med händerna, detta är ett rån! Ge mig pengar och mobil och allt du har!
(Fejkmamman. Ja, jag alltså): - Du, jag har inga pengar. Vi köpte blöjor för de sista pengarna förut. Och mobilen är fuktskadad, min unge har slängt den i toaletten. Men du (byter till barnslig röst och gulligt tonfall) - jag vet vad duuu gillar. Jag vet vad du vill ha lilla gubben. Vill du ha russin? Viill du ha russin? Gissa vem som har russin? Vem tror du har russin? Titta här i min väska. Titta russin! Titta russin!
 - Pang! -

Nej, jag bara skojade. Jag blev inte skjuten. I såna fall hade jag ju fått vila. Och sova. Jag kanske skulle ta och ragga upp en rånare trots allt? För sova får man inte göra hemma hos fejkmamman. Take a pick av följande sätt att bli väckt på:

- Finger i ögat. "Dääär!" Ja, där är mammas öga ungj-el. Gå och sov!
- Smäll i huvudet med maxbok. "Max!" Ja, titta Max. Titta Max sover, annars blir max mamma inlagd på psyket för sömnbrist. Kanske du kan göra som Max? Sova? Sov unge. Sov! Sov! Sov!
- En bil som kör rally på ens huvud. Det är nog dags för glasögon till barnet nu. Ser mitt hår ut som en rallybana? Är min panna en avbild av en pitstop? Jag tror inte det va? Glasögon it is!
- "Åh.. jag är så trött. Du får gå upp och göra frukost, det är synd om mig, jag är ju bara ledig hela dagen. Snälla? Du som ändå ska upp och iväg och vara borta hela dagen, kan du inte låta stackars mig sova? Ge mig frukost kvinna!" Nej, det var inte sonen. Det var fejkpappan. Även nu kallad "han med blåtiran".

Men som jag nämnde tidigare är dagis mycket populärt här i hemmet. Undrar om vi skulle vara lika populära hos dem ifall vi "glömde" att hämta sonen en eftermiddag? Och kom dagen efter

istället? *funderar* Är det värt risken?

"Sötgubben.... ska vi gå till daaagis?"