Som småbarnsförälder lever man ofta med sagor. Och serietidningar. Och böcker. Eftersom vår son är en bokmal, tillbringar vi kanske mer tid än vad vi hade önskat i sagornas värld. Figurerna har liksom blivit en naturlig del av vårt liv, vi lever med dem vid vår sida. Och då är det ju klart att man inte kan gilla alla lika mycket. Som till exempel Tommy i Pippi. Ärligt talat, ungen är ju efterbliven på något sätt? Inte nog med att han är så präktig att ungdomarna i kdu framstår som värstingar, han är även tråkig, töntig och trög. Tråkiga, tröga, trista, töntiga Tommy!

Som ett exempel: Pippi bakar pepparkakor, vissa i form av en apa. Sen bjuder hon Herr Nilsson, varpå Tommy säger:
- Han är väl ingen kannibal heller!
Alltså, ärligt talat, hur tänkte du där lilla Tommy? Tänkte du till riktigt noga? För vad gör du då? Knaprar aldrig du på en pepparkaksgubbe? Är du då en kannibal? Du kanske borde tänka ett varv till nästa gång. Ett tips bara.

Eller vad sägs om följande klockrena citat från när barnen är ute på rymmen och det regnar:
- I min bok var det soligt hela tiden när de var på rymmen.
Bravo Tommy. Verkligen. Du tror inte att det beror på att det var fiktion?* Boken är bara på låtsas! Det kan inte vara soligt hela tiden, vi bor I SVERIGE! Suck.

Apropå mentally challenged barnboksfigurer så måste ju Bamse i alla fall vara tvåa på listan. Björnjäkeln är ju så dum att klockorna stannar. Stark men korkad, dunderhonungen kanske fräter bort hjärnceller lika fort som anabola steroider? Det kanske de facto inte går att vara stark och smart samtidigt? Arnold Schwarzenegger... Paolo Roberto...Bamse... jag ser ett mönster. I alla fall, Bamse är dum. I senaste tidningen avslöjar han hela gängets plan för en okänd tjej i skogen. Hon är självklart en onding, och allt går fel. Skalman (alltid denna gigant bland giganter, eller nej, idioter, vi återkommer till honom snart) försöker självklart stoppa honom, men i vanlig ordning tycker bamse att styrka går före brains och kör sitt eget race. Och det går ju verkligen jättebra. Not.

Åter till Skalman: han har ju däremot hjärna. Dessutom är han inte rädd för att skryta om det. Maken och jag brukar samla på Skalmancitat, för de är så härligt dryga. Några exempel:
"Lite får ni allt tänka själva. Något lite"
"Undrar vad de har sina huvuden till, inte är det för att tänka med" (Om Bamse och Lille Skutt)

Ibland undrar jag ifall Skalman liksom medvetet låter Bamse leda dem in i fara för att han vill bli av med honom en gång för alla. Jag menar, Skalman har ju ett skal som han kan hoppa in i. Han är osårbar. Lille Skutt kan å sin sida springa fort som satan ända hem till kullarna där han äntligen kan få leva ett tillbakadraget liv utan att Bamse mobbar honom till att följa med på äventyr. Men Bamse utan dunderhonung är bara en liten björn med tankeförmåga långt under genomsnittet. Poff, bom, bang! Så slipper man honom sen.

Fast det är ju sant, vem ska då lära mina barn de underbara socialistiska värderingar som hela tidningen genomsyras av? Jag behöver nog Bamse trots allt. Men jag kanske kan utlysa skottpeng på Tommy?


*(Ja, alltså. Kasta sten i glashus får man göra.)