Fejkmamman har blivit tvåbarnsmamma. Och om jag tyckte att det var lite krångligt att vara enbarnsmamma får jag erkänna att det här med att ha två barn är... faktiskt rätt enkelt! Vad har hänt? Har jag gjort en kafka och blivit en "riktig mamma"?
Kom tvåan ut med en manual i högerhanden och en  bruksanvisning i den andra?
Nej, det handlar bara om knep. Och eftersom jag är den generösa person jag är, tänkte jag dela med mig av de trick jag använder
mig av, för att slippa bli helt galen:

- Mutor. Mutor! Jag säger det igen: mutor! Vi tar det i kör: mutor! Nu kanske ni hävdar att enbart dåliga föräldrar använder sig av mutor? Nå, jag slår vad om att mina barn hellre har en dålig förälder än en sinnessjuk förälder. Så jag upprepar: mutor!
För tvååringen innebär det russin, kex, napp eller kanske någon leksak. Glöm aldrig alla dessa hemma! Aldrig! Ha gärna
med två olika sorters mutor. Skitung.. eh, barnet, kanske inte är på humör för en leksak, då är det bra att kunna proppa henom full
med russin. När sockerkicken kommer får man se till att ha tagit sig hem eller till annan säker plats.

För bebisen innebär mutor för tillfället bröstmjölk. Det är lite svårare att glömma bröstet hemma. Eller, jag tar tillbaka.
Så trött och tankspridd som jag är, kommer jag nog bli den första att glömma en kroppsdel hemma. Ett bröst känns ändå rätt ok, de är inte lika svåra att klara sig utan som t.ex. ett ben.
Alltså, för att sammanfatta: mutor. Så ofta du kan, så mycket du kan. Tro mig, du kommer ångra dig annars. När tvååringen slänger sig på golvet för sjuttiofjärde gången, och du börjar försöka liksom adoptera bort honom lite i smyg till den där mamman som ser så duktig och lugn ut - då vill du
ha ett kex att stoppa i munnen på honom. Om inte annat så blir det svårare att skrika "dumma mamma" med ett kex i munnen.

- Syskonvagn! Det spelar egentligen ingen roll ifall det stora barnet är fem eller två år, ifall hen kan gå fem mil eller 100 meter. Syskonvagnen är inte till för barnet, den är till för dig. Underskatta inte möjligheten att kunna låsa fast barnen och springa hem. Om ni inte har en syskonvagn, gå för all del inte på ett råd som lyder "följ inte efter det stora barnet när det går iväg, stå kvar vid barnvagnen med det lilla barnet, så kommer det stora barnet tillbaka när hen märker att du inte följer efter."

Ha! Dubbel-ha! Låt mig säga så här: när jag väl var ifatt tvååringen (de är läskigt snabba med så korta ben!) var vi i en helt annan stadsdel. Vi fick hoppa på bussen för att jag skulle
orka ta mig hem (hur kan en tvååring ha hunnit jobba upp en sån kondition? Han har bara gått i ett år. Jag har kunnat gå i 22 år, jag har inte en sån kondis).
Så: syskonvagn. Ta det från en som vet.

- Film! En tvååring kan vara upptagen säkert en timme i sträck om man bara hittar rätt film. Det är det lätt värt! Då kan man äntligen passa på att byta blöja, amma, gå på toa, ta på lite deo, slänga i sig lite nudlar, försöka ta på sig några kläder, plocka upp det värsta stöket, amma igen, byta blöja igen, kanske kunna göra en macka och nej nu slutade filmen, tryck på den gröna knappen
på xboxdosan älskling, den gröna knappen säger mamma, nej det är den röda knappen - den gröna knappen, sådärja, bra älskling, nu börjar bamse om, mamma älskar dig!

- Dagis. Förskola. Whatever du vill kalla det - använd den! Skit i alla riktiga argument som social stimulans, vänner, lekar, pedagoger och allt sånt. Här är den verkliga anledningen till varför stora barnet ska gå på dagis: sömn. Du kan sova ikapp! Faktiskt! Sov, sov, sov för bövelen! Och alla dagismotståndare kan
ju ta och stoppa upp sina argument någonstans där solen inte skiner (alltså, typ Kiruna på vintern?) för om jag inte får sova bryter jag ihop och börjar prata med blommorna (som är döda!),
klä mig i gamla mattor och äta potatisskal. Och då kommer soc och tar mina barn och hur bra är det för barnen va, då får de ju inte den där suuuperviktiga tiden med sin mamma (har barn en pappa också eller hur var det?) och så blir de såna som söker bekräftelse hos tillfälliga sexuella kontakter när de blivit större, och eftersom de inte har haft en riktig mamma har ingen berättat om skydd, och så får de aids och så mår de skit och börjar knarka för att livet ändå suger och sen till sist tar de sig i kragen och börjar plugga och blir drogfria, men då är det redan för sent för då är de så sjuka i aids att allt är för sent ändå. Är det något någon vill ska hända ens barn?
Nej, alltså: dagis!

Och om inget av detta fungerar, och man fortfarande känner att livet som tvåbarnsförälder är oöverkomligt svårt, har jag ett sista tips: sök ett jobb på måfå, tänk att du egentligen inte vill ha det - och så vips får du en heltidstjänst och din partner får ta över kaoset hemma!

Lycka till!