Vi bor i en trea. Och har insett att vi snarare vill bo i Bullerbyn. Eftersom Astrid Lindgren antagligen inte har planerat bostadsrätterna i vårt område, måste vi flytta. Så, vi gör precis vad alla andra barnfamiljer gör på söndagar: vi åker på husvisningar.

Och efter nästan ett års husletande, har vi lärt oss en hel del. Det märkliga är att alla andra inte alltid inser det vi vet. De lider till exempel av någon slags vanföreställning om att det är bra med öppen planlösning. Tydligen är det enkelt att hålla koll på barnen då. Jo, förvisso. Men det är samtidigt lätt att se disken som hopar sig. Vi röstar för stängd planlösning. Gärna utan fönster. Eller möjligtvis fönster mot en skog. (En skog utan pedantiska rådjur och renhållningsgalna älgar.) Alternativt kan vi tänka oss en öppen planlösning, om en hushållerska ingår i priset. Tydligen är det inte praxis, enligt den mäklare vi pratade med.

Vidare hör vi andra par låta negativa när de nämner att gräsmattan ser hemsk ut, och att trädgården är ovårdad. Återigen förstår vi ingenting. Det är ju bra med så hemsk trädgård som möjligt. Ju sämre skick den är i, desto mindre märks det när vi försämrar den. En vildvuxen gräsmatta kan dessutom anses vara lite arty och medvetet. ”Vi är lite förtjusta i det här ’vildvuxna’ temat. Vi tycker att det är lite analt med klippt gräs och trimmade häckar.” Det ska bli vårt försvar. Att vi inte skulle kunna odla maskrosor ens med hjälp av en trädgårdsmästare, det behöver vi inte nämna.

Och så fortsätter det, genom varje rum. Vi tycker att det är underbart med en stor vildvuxen ogenomtränglig häck utanför sovrumsfönstret, då slipper man bädda. Andra par talar om ”brist på utsikt”. Möjligtvis är det bara vi, men när man sover vill man väl ändå inte ha någon utsikt? Och vad gör man i ett sovrum, annat än just sover? (Jo, jag är medveten om att här kan man slänga in olika skämt om äktenskaplig samvaro. Men hallå, vi är småbarnsföräldrar. Lägg ner det. Ni vet mycket väl att vi bara sover. Eller, försöker sova.) På övervåningen bekymrar sig en snygg Shabby Chic-mamma (ni vet, de som har perfekt ordning i hemmet, med allt från lister till barnaskor till toalettpapper i olika nyanser av antikvitt) över att ”man ju kanske inte hör barnen när de leker här uppe”. Maken och jag tittar på varandra. Skulle det vara ett problem?

Slutligen är visningen klar. Vi inser att det här huset inte var något för oss det heller. Inte bara låg det alldeles för nära en affär (nej, det kallas inte ”bekvämt avstånd”. Det kallas ”för stor tillgänglighet till godis, för lite självdisciplin.”) , det var även alldeles för modernt. Det går inte att skylla på ”vi vill ha det lite rustikt, lantligt och gammeldags” när det regnar in, ifall regndropparna faller på ett hypermodernt kök i valnöt och stål.

Möjligtvis, bara möjligtvis, börjar vi snart titta på lägenheter istället. Varför våra släktingar drar en lättnadens suck, det förstår jag inte alls…