Japp, som sagt, skolkillen skulle iväg med klassen till skridskobanan. Bussresa och matsäck.
Eftersom att jag somnade med barnen på tisdagkvällen medan mannen var och handlade så fick han inga pannkakor med sig i lunchlådan utan det blev färdiga plättar istället.. Ja, jösses vad trött jag var!

Levererade storkillen med jätteryggsäcken som knappt jag själv orkade bära. För att få plats med skridskor, hjälm och matsäck fick vi lov att ta en av våra vuxenryggsäckar så den hängde långt ned på rumpan på honom men det hade visst gått bra ändå.

Jag och lillkillen gick hem och åt frukost efter att vi lämnat honom sedan tog vi bussen - ja,, jag vet, borde gå den korta biten men i det här fallet gällde det att hinna fram i tid till förskolebion kl.10.
En onsdag i månaden är det förskolebio på vår ort, 30kr är ett lagomt pris tycker jag för att göra något mys tillsammans en ledig förmiddag.
Efter det åkte vi till öppna förskolan, japp, borde ha gått den biten också men då jag inte hade pulkan med från början så fick det bli tunnelbanan för att överhudtaget hinna fram innan de stängde, min femåring går inte så snabbt .

Hade med fusklunch (köpta plättar) som vi åt där. De stänger klockan 13 så vi stannade hela tiden vilket då resulterade i att vi inte han hämta skolkillen när skolan slutar kl.13. Kom till skolan halv två men där fanns inga barn  - och ingen som informerat om att de skulle bli så sena heller, ingen lapp eller så heller... Det var bara att gå hem och försöka gissa när de skulle vara tillbaka - inte så lätt!
Lillkillen rörde ihop deg till två limpor och jag förberedde för middagen och kvällsjobbet.

Gjorde ett nytt försök att hämta skolkillen halv fyra, lite väl sent för att det skulle kännas bra då jag helst skulle hinna äta middag med dem också innan jag måste åka till jobbet. Mötte mannen med bilen som gått tidigare från jobbet för att hinna till verkstan inför besiktningen av gamla bettan på fredag (med betoning på gammal), skolkillen förljde med honom och vi andra stressade till affären och sedan hem för att fortsätta med middagen!

Det blev bra tillslut, flygande Jakob med familjen och jag han i tid till jobbet. Var lite fart där trots det sena passet, annars brukar kvällarna vara lååååångtråkiga då vi vanligtvis är betydligt mer personal än kunder så det var roligt att det fanns lite att göra (trots att jag då inte han skriva bloggen ).

Hemma vid midnatt. Sova. Upp med skolkille osv. osv. så går det runt, runt som för de flesta andra!

Upp med killarna, frukost, lämna storkillen på skolan. Pulkpromenad till öppna förskolan, här snackar vi styrketräning !
Det var nästan ett år sedan vi var där sist, det blev liksom inget behov av det när de började förskolan i januari för ett år sedan då räckte det liksom helt och fullt att mysa på själva på de lediga dagarna.

Det var en praktikant där som ledde sångstunden lilleman tyckte det var en bra sångstund, han sjunger gärna hemma men då vi är i grupp brukar han mest sitta och lyssna fast den här var han med på.
Förskolepersonalen säger att han brukar ta i från tårna på deras sångstunder så han gillar det ju, men det ska tydligen inte visas när jag är med fast den här gången kunde han alltså inte motstå !

Jag hade planerat in lite lyx inför lunchen så vi gick ut och åt. Han ville ha "brända mandlar" å det är ju tur att man känner honom så pass så man vet att "brända mandlar" vid lunch eller middag betyder nudlar... Annars gillar han riktiga brända mandlar också.
Mandlar, nudlar, ja det låter ju lite lika...

Jag drog ut en visdomstand för ett tag sedan så klockan tolv hade jag tid hos tandläkaren för att plocka bort stygnen. Lilleman var med såklart. Då de var borta och lite slipning på tanden som tappat en lagning men måste vänta på renovering ett tag till var gjort på MIG så fick HAN välja ett djur till sig, en tandborste och ett djur till mig för att JAG varit så duktig haha, jag förstår varför han gillar att gå till tandläkaren !

Det var ju snabbt gjort så vi tog vägen förbi parkleken när vi gick hemåt. Jag hade ju inte direkt lekkläder på mig så medan jag stod och huttrade lite och drack mitt termoskaffe (man är väl förberedd, vet ju aldrig vart man hamnar ) så åkte han i backen och lekte lite på den tomma lekplatsen.



Gick hem så att jag fick byta till täckbyxor och varmare kläder. När vi kom för att hämta skolkillen så hade han valt uteaktivitet på det fria valet och var ute i backen och hade inte alls någon lust att gå hem så han fick stanna.

Han skulle börja på Musikmix och eftersom att det var första gången så gick en av fröknarna med barnen dit därför kunde han ju stanna kvar och vi hämtade upp honom kvart över fem när det slutade istället.

Under tiden var lillkillen och jag såklart i pulkbacken. Kan upplysa om att åka sjärtlapp är kanonträning för magmusklerna, blåmärkena på rumpan får man på köpet.

Broccoli/bacongratäng till middag. Blev lite stressigt och hungrigt där ett tag men hellre det någongång ibland till förmån för snö, ute & pulka!
Mannen åkte iväg med jättehandlarlistan till coop, jag och killarna gjorde en tidig kväll i stora sängen med två böcker.

Också en dag att stoppa undan i minnet av mys!

Mannen går till jobbet innan vi kliver upp så det blev frukost med småkillarna sedan på med "åka-pulka-kläder".
Lämnade av 6-åringen på skolan och sedan gick 5-åringen och jag direkt till pulkbacken.
Jag hade nog tänkt mig öppna förskolan då det är så få dagar den är öppen men det gäller att passa på i backen när det är snö också .

Till lunch gick vi hem och jag hade inte alls tänkt mig pannkakor men precis när mitt "nej inte idag" rullade runt på tungan och var på väg att hoppa ut över mina läppar tänkte jag om, vad 17 klart vi steker pannkakor!!!
Det kändes så himla bra att stå där i underställ, mössrufsig i håret och rödblommig om kinderna !
Som att det går att ha ett liv trots att man ska vidare till jobbet sedan...

Vi bakade en blåbärspaj, lillkillen och jag, så att det skulle finnas något att fika när killarnas farmor & farfar skulle komma och vara barnvakt...
Det hela resulterade ju i att jag inte han duscha och jobbfixa mig förrän barnvakterna kom och då inte han promenera en bit mot jobbet.

Helt okej på jobbet, riktigt roligt faktiskt. Jobbade 14.15-18.00 och promenerade från centralen längs norrmälarstrand till Thorildsplan. Där den första tunnelbanan som kom var skyltad till Åkeshov - så då tog jag det som ett tecken att promenera även därifrån och hem.
 
Väl hemma blev det blåbärspaj, tv-soffa och guldbaggegala med mannen.

Känns som en väldigt bra måndag!

6-åringen var på bandyträning med pappan på förmiddagen så 5-åringen och jag tog sovmorgon och gick sedan ut i pulkbacken på gården.
Första timmen var vi ensamma men sedan droppade det dit barn och föräldrar.
Några dagiskompisar och några skolkamrater.
 
Det är så himla härligt med snö och roligt att åka pulka, tror kanske att jag tycker det är snäppet roligare än barnen , och det gäller väl att passa på innan de blir så stora att de skäms när man är med och tumlar runt i backen!
Jag blir glad när det är ljust, vitt och mjukt!

Jag tumlade runt i backen förra januari också men då med 17kg mer att rulla runt på och det känns så väl, jag orkar så mycket mer och får plats i mina vinterkläder!

Pappan och storkillen anslöt när de kom hem från träningen och den här gången var det inte barnen som inte ville gå in utan det var jag som inte ville gå in och fixa lunch... Men till slut så var vi ju tvungen, tur att det bara var "hänt i veckan" (alltså uppvärmda rester) som stod på menyn.

Redan igår hade vi bestämt med en kompis, som slutat förskolan till sommaren och som vi inte träffat på evigheter, att vi skulle leka idag halv två så det var bara att klä på och gå ut i snön igen. Samtidigt ringde en av storkillens kompisar så det bestämdes att han skulle gå dit.
Lillkillen och pappan gick till sin träff.
Och jag fick lov att gå med storkillen till sin.
Där hade han inte varit ensam tidigare så det var bara att följa med och slå sig ned med hans föräldrar, en kopp kaffe och lite prat.
Sedan gick det ju såklart hur bra som helst att lämna honom där och promenera till jobbet.

Det börjar kännas så himla bra, som att man har ett liv, att det finns vänner som tar en som den man är, barnen har kompisar, jag kan göra annat än att gruva mig innan jag åker till jobbet och det bästa av allt det har snöat !

Så då är det väl dax att ägna sig åt jobbet då innan man får sparken !

Här har det inte blivit skrivet på länge.

Som vanligt när det händer roliga saker så kliar det i fingrarna och jag vill skriva och lägga ut bilder men då har jag så roligt så jag hinner inte !

Kanske blir ändring på det nu...

Men nu måste jag logga ur kassan och gå hem för idag !

Ibland på jobbet så vill jag berätta så mycket men tänker att det har ju inte med jobbet att göra och att det inte är något av intresse, eller av vikt.
Samtidigt så vet jag att det är av vikt, det är nåt som gör att jag inte klarar hålla det inom mig som gör att det sipprar ut ibland.

Om jag visste vad så skulle jag inte låta det hända. Jag ska föreställa vuxen och med det kommer ansvarsfull, jag ska kunna sköta ett arbete..
Om jag staplade kartonger i ett förråd så kanske det inte skulle ha betydelse och påverka mitt jobb..

..eller jo, det skulle det nog. Antagligen skulle jag kasta kartongerna omkring mig och vråla ut min frustration - inte heller bra för ett arbete!!

Jag tycker om mina arbetsuppgifter då jag kan göra dem på mitt sätt. Jag tycker om att vara en del av ett arbetsgäng. Jag tycker om att må bra, skratta, småprata och vara glad!

Varför är jag inte det då?
Varför ballar jag ur med jämna och ojämna mellanrum?
Varför är jag inte vuxen nog eller proffsig nog att dölja det och hålla det undan från arbetsplatsen?
Varför rinner det över ibland?

Jag tycker om att kunna saker, jag tycker om att lära mig saker, jag tycker om att vara bra på saker. Varför gör jag inte det då? Lär mig saker, blir bra på dem och kan dem?

Kanske är jag rädd för att andra ska tro att jag tror att jag kan något! Men det tror jag verkligen inte tvärtom, jag är fullkomligt jättemedveten om att jag inte kan så mycket!
Kanske är jag rädd för att göra fel! Det kommer ju melj hela tiden om att "ni som inte kan det och det ska inte göra det och det....." I get the budskap, liksom!!!!!
Mest rädd är jag nog för att tro att jag kan något, att jag gör något rätt. Det är lättare att låta dem som kan (eller iaf. tror att de kan) göra de sakerna.

Den ena delen av mig vill "packa in" allt igen, tejpa ihop ordentligt och sätta på mer tejp när det spricker upp nästa gång. Den delen tror att för att klara av det ska jag bygga en mur runt mig, gå till jobbet, göra det jag ska, inte ta mig några rättigheter som fikaraster eller småprata med kollegor, den delen av mig ser jag som en sammanbiten, stel person som skrider in genom jobbdörren i tid och går hem (antagligen försent eftersom att vi inte heller får gå ur kassan så att den hinner räknas och fixas...) dag ut och dag in i all evighet..

Jag vet att det inte håller, jag har testat det. Jag har känt mig tvungen att gå in i den rollen för att inte bryta ihop. Men den rollen gör ju att jag bryter ihop så småningom.
Och då är jag så himla oproffsig att det drabbar jobbet..

Den andra delen av mig vill strunta i alla knäppa melj om hur dålig jag är, den delen, den glada delen, vill gå till jobbet försöka göra det bästa, småprata, ta sig rätten att fika, att fråga om hjälp och att be om växel när det behövs.. Den delen har också dåliga dagar men det är dåliga dagar som går över.

Den andra, sammanbitna, ursäkta-att-jag-finns delen den mår så himla dåligt så att när de dåliga dagarna väl kommer så ryker, fräser och pyser det ut överallt och den delen vet att det är fullkomligt osunt att gå till jobbet vid dessa tillfällen!

Och nudå, den här gången?
Min aldeles egna analys är: när de här personerna den ena delen jag och den andra delen jag krockar och inte riktigt vet vilken den ska vara så blir det kaos.
Varför krockar de då?
Ingen aning - om jag visste så skulle det inte bli så, tro mig på det!
Eller jo, kanske jag vet det egentligen, kanske är det därför det blir så svårt eller jag vet inte...

Jag vill bara vara jag och jag vill inte må dåligt och jag vill inte att det ska gå ut över jobbet.
Jag vill vara så pass stark att jag kan dölja det där, hålla det utanför arbetsväggarna.
Och av någon jättekonstig anledning så verkar jag tro att det enda sättet att klara av det på är att vara på något underligt, distanserat sätt på jobbet som i sin tur bidrar till dessa "krockar" då jag inte klarar av att hålla det inom mig och utanför jobbets väggar!

Ganska ofta funderar jag om det skulle vara lättare att hålla det därifrån och kanske undan helt och hållet om det fanns någon att prata med, prata vardagliga saker med, smått som stort. Om det fanns ett lufthål för allt kanske det inte skulle bli överfullt tänker jag.

Är grymt avis på folk som har vänner överallt och på dem som pratar med sina föräldrar varje dag.
Kanske är det ensamheten som är grunden till allt?
 

Har varit på mullavslutning med lillkillen idag. Mannen var med storkillen på hans mulleavslutning.

Det var fika som vanligt, det som verkar vara det absolut viktigaste i mulleskogen för de små - även om de kommer direkt från frukostbordet därhemma !

Sedan var det sex olika uppdrag som de skulle utföra och få en belöning för. Belöningen, eller "bedövningen" som lilleman kallade det, var glaskulor i sex olika färger.

Ett uppdrag var att krypa under ett rep mellan olika träd där det satt i olika höjder:



Ett annat att klättra uppför ett "berg" med hjälp av ett rep:



Sedan fick de lite strövargodis som värmdes i trangian, det var inte så poppis bland barnen men det blev ju mycket över att lämna i muskojans skafferi. Jag tyckte det var jättegott men hade ju börjat bli lite hungrig vid det laget .

En trött liten mullekille vilar ut en stund i den höstfina skogen innan hemgång:



När vi kom hem samlade vi ihop alla sängkläder och körde igång ett par maskiner i tvättstugan, mannen fixade  och jag tog en mugg kaffe och en Amelia och satte mig på balkongen bland alla kuddar och täcken som ligger och luftar...

Den lilla stunden var så härlig, ego, ego, ego igen! Småkillarna satt i köket och spelade tågspelet, de är så stora nu så de grejar med sånt själva. Var tog tiden vägen?

Där satt jag i tjocktröja, jeans och stickesockar, ute - som jag trivs allra bäst och tänkte..

Det blev rätt bra ändå - livet...

I söndags längtade jag så himla mycket efter måndagen...

På måndagen skulle jag börja jobba kl.14.15 och eftersom mannen inte kan sluta jobba redan klockan två så får jag då lämna lillkillen på förskolan.

Och då jag inte kan lämna senare än nio så skulle jag alltså ha massor av tid för mig själv .

Jag längtade hur mycket som helst efter det just då. Bara att få vara själv. Han inte så mycket som jag hade hoppats på men tränade i alla fall en timme, dushade i lugn och ro och passade på att sminka mig för en gångs skull. Åt lunch. Sedan var det bara att ge sig iväg mot jobbet.

Mannen hämtade på fritids och förskolan så jag passade på att promenera en bit på väg hem från jobbet. Höstigt, mörkt och skönt!

Tisdagen hade jag fridag och lilleman var hemma med mig, Vi tvättade ett par maskiner, läste bok och pysslade lite. 
Lillkillen hittade ett middagsrecept i en "barnkokbok" som vi bestämde att göra till middag och förberedde lite.

Hämtade storkillen då skolan slutade klockan ett och åkte in till stan. Mötte upp mannen och gick till polisen för att söka pass till honom och lilleman.
Sedan hem och fixa middag som barnen i stort sett gjorde själva !



Onsdagen gick jag och mannen på Jensens böfhus efter jobbet och åt en fantastiskt god middag i lugn och ro, ensamma utan barnen... Farmor & farfar hade hämtat dem och hade dem under kvällen hemma hos oss, händer inte ofta kan jag säga och vi hade så gott som tvingat dem till det  så att vi kunde gå ut och äta och gå på Globen och se Elvis - glada hudik teatern .

Torsdagen började jag jobba tidigt så då lämnade mannen barnen. Skönt att få äta frukost och bara tänka på att fixa sig själv!
Hade skrivit på både förskolelistan och fritidslistan att jag skulle hämta barnen klockan ett då jag lämnade in den för oktober men bad mannen säga till att jag skulle hämta klockan tre.

Jag hade en plan...

Jo, jag var en sån där dålig mamma som inte hämtade mina barn direkt när jag slutade jobba utan jag gick till frissan!!!!!



Hämtade barnen och vi gjorde fisknuggets och klyftpotatis tillsammans. Jag gick och lade mig med barnen halv åtta. Mannen var ute och roade sig med killgänget. När han kom hem sov jag så gott, så gott..

Fredag, idag, lämnade jag lillkillen på förskolan klockan nio men började inte jobba förrän 11.30 så jag passade på att gå en bit till jobbet i den härliga hösten. Det var mannens hämtning idag igen så jag passade på att hoppa av tunnelbanan tidigare och promenera hemåt en bit också.
När jag kom hem hade de börjat med middagen och jag behövde bara sätta mig att vänta med ett glas vin...



- vilken dålig mamma jag har varit den här veckan!
Men vad jag har mått bra, inte av att känna mig dålig förståss men av att göra små enkla saker som promenad, sminka mig, träna och klippa mig!
Ego, ego, ego...

Undrar om nästa vecka blir en lika egovecka !
Det återstår att se...

Längtar hela tiden till sedan, kan liksom inte njuta och leva i nuet. Är störd av alla dessa tider att passa: jobbtider och skoltider.
Då jag fortfarande är tjänstledig 50% och endast jobbar fyra timmar om dagen borde jag ju ha massor av tid över till ett liv men det blir liksom ingenting...
Det är alltid en mörk skugga i form av att åka iväg och jobba kväll eller hämta på skolan. VARFÖR går det inte just nu att strunta i det och vara glad och utnyttja all den tid jag faktiskt har... Suck!

Ska det liksom vara såhär nu i tjugo år till?

Och nästa stora fråga: blir det bättre någon annanstans?
Skulle det verkligen bli annat om jag bodde i skogen, fick andas frisk luft. Skulle jag ha tid till annat då, ork, lust?
Till att umgås, att promenera, sitta på trappan och dricka kaffe... Skulle det ge mig allt jag längtar efter?
Barnen kunde vara ute och leka hur mycket som helst, som nu i helgen när vi var hos mina föräldrar, de var ute hela dagarna.
Hela härliga, soliga, friska höstdagarna...
Skulle det bli annat - eller är det här allt?

Först blir man ifrågasatt när inte har barnen på förskolan och man har hela dagarna fria då händer allt på kvällstid.

Sen börjar man jobba och blir då ifrågasatt att man inte har dagarna fria när allt händer på dagtid.
Jag hänger inte med riktigt !

I det sista har tandläkaren ringt mig om en tid, tandläkaren har ringt och ändrat lillkillens tid, logopeden har ringt om att boka in återbesök för storkillen - och alla verkar högst förvånade när jag måste leta upp min almenacka och titta efter hur jag jobbar just den aktuella dagen innan jag säger ja.
Nä, jag jobbar inte åtta-sjutton!!!! Nä, jag kan omöjligt lägga hela nästa månads 31 olika arbetspass/lediga dagar på minnet!!!! Och nä, jag kan inte bara strunta i att gå till jobbet!!!! Och åter igen nä, jag kan inte bara ta ledigt hux flux för att ta en logopedtid!!!!

Och även om det är relativt lätt att få ledigt om man söker i tid så kanske jag vill välja att använda mina timmar till annat än att ta ledigt en hel dag för ett besök på en halvtimme på en dag som DE har valt!

Jag försöker att fixa till det såklart men när det suckades och stönades i morse i telefonen när jag krafsade fram min almenacka i min handväska medan jag satt vid köksbordet hemma (jag kunde ju ha suttit i kassan på jobbet eller på tunnelbanan eller.... ja ni fattar men det förutsätts att jag sitter hemma med almenackan uppslagen framför mig när det ringer) och kan alla mina pass utantill) och trummades med fingrar medan jag letade upp rätt datum och snabbt försökte räkna ut om jag skulle hinna dit sedan tillbaka och sedan in till stan igen för att komma i tid tills mitt arbetspass börjar - så känns det inte så himla roligt!

Men ursäkta så mycket att jag inte jobbade förut och ursäkta så mycket att jag jobbar nu och ursäkta så mycket att jag inte har fasta arbetstider och ursäkta så mycket att jag inte kan mina oregelbundna arbetstider utantill (särskilt innan jag ens har fått dem själv...) ja, ursäkta så himla, jävla mycket att jag är så besvärlig och ville titta vilken arbetstid jag hade just den dagen!

Suck!
Men tack för nu kan dagen bara bli bättre i alla fall!