Idag hade jag sett fram emot en stund själv. Tänke promenera, kanske gå på bio, plocka lite och sedan fixa middag tills kalaskillarna kom hem men det blir inte alltid som man tänkt sig...
Killarna är ju såklart det bästa som finns och tiden med dem är ovärderlig men ibland längtar jag så himla mycket efter en stund själv.
En stund som inte är mitt i natten då jag är dötrött och är uppe på pin kiv bara för att få några minuter själv. Nä, jag menar tid att bara dricka kaffe, titta i en tidning, gå och kolla kläder i affärer och inte tänka på någon annan än mig själv.
Så idag när vi var bjudna på 4-årskalas hos mannens vänner valde jag att inte följa med just för att få en stund själv.
Jag känner mig lite ledsen över att jag oftast gör så för jag vill ju också umgås med vuxna ibland, jag vill inte behöva välja bort det för att någon endaste gång få andas...
Men ser det som den enda möjligheten.
Ända sedan mellandagsrean har jag varit sjukt sugen på att gå och kolla på kläder både till mig och killarna men det har inte passat ännu.
Och så är det ju alltid när det är något som tex. att gå till tandläkare eller frissan, jag kollar almenackan och känns som att det är hundra år tills det skulle passa att gå.
Och träna, när ska jag träna? Och hur gör andra för att hinna träna?
Då känner jag den där kvävnadskänsla.
Alltid lämna eller hämta eller ha förskolekillen hemma med mig så att det inte blir en sekund över för mig själv mellan jobb/förskola/skola - hämta/lämna...
Jag vet ju att det är så det är och jag är evinnerligt tacksam över det jag har och att vi är friska, har bostad, mat, varandra, jobb osv.
Ville ju bara gå och strötitta i affärerna på mellandagsrean..
Men "den som väntar på något gott" och nästa termin är de ju skolkillarn båda två med fast tider och då ska jag.... gå på rea

!
6-åringen vaknade gnällig men det är inte ovanligt, han är en liten negodil fast det brukar lösa upp sig efter frukost... Inte idag.
Mannen och den sure lille "jag ska sura i ett hörn och inte vara med" killen åkte på provträning på judokids.
5-åringen och jag fixade scones och åt frukost medan två limpor jäste.
När han kom tillbaka var han solsken, det var jätteroligt och han hade visst varit med och han vill fortsätta där

.
Men solskenet slocknade snabbt, han började tjaffsa och gnälla igen så mannen fick ta med honom på coop, jag orkade inte ha honom hemma - låter fruktansvärt va?
Men så var det, för allas bästa!
Snabblunchfix när de kom tillbaka med fulla kassar. Slå in presenter. Byta om till kalaskläder och så iväg..
Men vad nu då?
Storkillen snorade och gnällde och VILLE INTE ÅKA PÅ KALAS

. Han hade inte särskilt hög temp men ville ändå stanna hemma med "arga, dumma mamma" så då fick det bli så och sedan dess har han legat under en filt på soffan ända tills nu då han bygger lite lego och väntar på middagen.
Fick just sms från mannen och de skulle precis fika, känns helt galet då det är mitt i middagstid och vi håller på med den. Men är det kalas så är det! Vi kanske gör en vitaminkick-efterrätt som gör oss friska här hemma istället

.
Dax att lägga in lite bacon, fetaost och creme fraich på laxen i ugnen...
Over ´n out!