GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ER ALLA!
HOPPAS ATT 2010 BLIR ETT RIKTIGT TOPPEN ÅR
 
Nu är äntligen min nya blogg klar och öppen för er alla som vill följa vår vardag och Melwins kamp mot klumpen;

utrotaklumpen.blogg.se/

Hoppas att ni gillar det ni ser

Kommer att lägga in fler bilder till de flesta av texterna efter hand, men man kan ju inte hinna allt på en gång...

Glöm inte bort en mycket viktig sak,

 www.barncancerfonden.se/5210

ert bidrag kan hjälpa mycket mer än man tror!

Stor kram till er alla

Hi Hi Hi, nu är det snart dags för min "nya blogg" att träda i kraft...
Spännande, eller hur...???
Det tycker jag i alla fall
Ska bli skoj att kunna lägga in lite bilder och att få med alla händelser lite mer specificerat.
Är så tacksam för all den hjälp jag har fått av Camilla, utan henne hade jag suttit kvar här och plitat ett tag till, vilket kanske inte hade varit så illa det heller...
Lägger självklart ut den nya adressen så snart allt är klart!

Shit va kallt det blivit, knappt så man vill gå ut, men ändå så har i alla fall pojkarna stuckit ut sina små huvuden.
Igår var pappa o Robin o Albin till IP och åkte skridskor. Själv fick jag vara kvar hemma i värmen med "småttingarna".
Idag, då det visade sig vara riktigt, riktigt kallt, "vägrade" jag att sticka ut näsan.
Faktiskt så älskar jag vintern som den är just nu, med mycket snö, kallt och sådär, men det behöver ju inte för den sakens skull överdrivas.
Att ha det sådär runt -5 till -10 funkar bra, men sen blir det bra isigt...
Då stannar jag hellre inomhus och tittar ut genom fönstret på det vackra, underbara vinterlandskapet. Fjantigt va, men sån är jag...
Trivs bättre med sol och värme...

Men då vi fick besök av J o V och deras små tjejer så passade "de äldre" pojkarna på att sticka ut en sväng.
Robin, Albin o Maja lekte kurragömma ( typ i snön tror jag ) och lyckades snöa ner varandra totalt i allt det kalla.
Men de höll sig ute en bra stund ändå, må jag säga...*impad*

Bara ett par fjuttiga dagar kvar av detta år, 2009...
Vad ska man säga, det kan bara bli bättre...men riktigt så är det väl inte, så det törs jag ju absolut inte säga förresten.
Det kan ju faktiskt bli mycket värre om jag tänker efter, bäst att sluta med det och kort och gott hoppas på det bästa året av de alla...2010!!!

Mycket har man hört, och kommer nog att få höra ett bra tag till...
Men vad är det med vår Försäkringskassa egentligen???
Skäms på er och HEJA SOFIE O PETER!!!


www.expressen.tv/nyheter/1.1828961/sofie-neka...

svt.se/2.33538/1.1829650/ingen_sjukpenning_ef...

www.dn.se/nyheter/sverige/ingen-sjukpenning-e...

Så var julen så gott som över för det här året, och det blev verkligen en lugn o skön och fridfull jul.
Inte för att skryta, men mina små älsklingar tindrade verkligen i kapp och uppförde sig mäkta exemplariskt hela julhelgen.
Knappt något bråk och tjafs alls, utan bara en stor portion mys pys de´luxe, precis vad vi hade önskat, hoppats på och framför allt behövde!

Tomten tittade in under natten till julafton och "belönade" gossarna fyra med varsin klapp i strumpan, plus några extra under granen.
Glädjen var såklart total när de vaknade på julaftons morgon och fick inleda dagen med att "slita upp" klappar...
Det som börjar på att bli lite av en tradition i vår familj nu, är att vi åker till Familjegudstjänsten i kyrkan klockan 11 på julafton.
Det är så mysigt och stämningsfullt och helt och fullt på barnens villkor och för barnen.
De får alla lägga var sin figur vid den stor julkrubban, som står framme vid altaret, samtidigt som prästen berättar om varför vi firar just julen.
Man sjunger tillsammans de  traditionella julsångerna och det riktigt känns i hela kroppen att det är JUL
Självklart passade vi även på att tända ljus för våra bortgångna vänner under året, Maffe o Victor, samt ett tredje ljus för alla de barn, som tyvärr är alldeles för många, och som fått låta sig besegras av den djävulska cancern.

Väl hemma igen hade Morfar o Mormor redan kommit och börjat ordna med julmaten.

Tillsammans fick vi till ett kanon bra litet julbord med allt gott som vår familj tycker är nödvändigast i alla fall.

Vi åt och åt och åt, och kände oss såklart sedan sådär sprängfulla med mat och satte oss framför TV:n för att se på Kalle o hans vänner.

Hos oss var det självklara valet fortfarande Kalle Anka önskar God Jul och INTE Anna Anka önskar God Jul…

Så plötsligt kom HAN som vi alla väntat på, eller kanske mest barnen då, TOMTEN!

Det blev ett virrvarr av glada, för att inte säga lyriska barn, en massa klappar och allt detta julpapper och tejp…Överallt!

Men några timmar senare började lugnet så att infinna sig. Barnen hade lyckats ”slita upp” sina klappar och hade nu fullt upp med att kolla igenom alla nya prylar.

En helt klart lyckat julafton, med allt man kan önska sig…Glada barn, trevligt sällskap, god mat, Tomte o klappar.

Perfekt och jag är sååååå nöjd att vi lyckades att ge våra barn allt detta, trots ganska så taskiga förhållanden, både psykiskt och fysiskt.

Under juldagen blev det mat hos Morfar o Mormor och så ett biobesök.

På Juldagen ska man ju kosta på sig att se en filmpremiär, och då ville ju inte vi vara sämre. Lille Vincent stannade med M o M, medan vi övriga åkte och såg ”Alvin och Gänget 2”

Annandag Jul tänkte jag att jag även där skulle försöka att hålla på traditionerna och stack till storstan för första dagen av mellandagsrean.

Pojkarna, som har noll intresse av detta spektakel, stannade hemma med Pappsen, och jag och min goa vän åkte tillsammans för lite shopping.

Några fynd blev det allt, även om till och med jag tyckte at det var lite väl mycket folk, varmt och fullt av baciller ( har tyvärr utvecklat en alltför stor bacillskräck under det gångna året ). Så trots alla vaccineringar jag ”kostat på mig” den senaste tiden gick jag gärna ut i friska luften titt som tätt…

Men det var helt klart mysigt och väldigt avkopplande att, om så bara för en eftermiddag, få umgås med min kära vän, och bara vara vuxen ( utan barn alltså ).

Som om kroppen fattat att det nu är över med storhelgen och att jag lyckats att ”hålla mig samman” över julen, har jag nu fått feber och ont i hela kroppen.

Det är INTE influensa eller nåt sånt, utan jag har nu lärt mig att det är min kropps lilla egna sätt att säga, ”Hallå, ta de lite lugnt nu va”

Livet rullar ju på i ett turboliknande tempo, och det är bara att hänga på. Men med konstant sömnbrist och en stor portion oro och ängslan över ”Klumpen” och det mesta annat som rör mina små älsklingar, så ligger jag säkert lite back med att ta hand om mig själv.

Så när det någon dag bli lite lugnare, är det precis som om kroppen säger, NU har du tid att vila och vara lite sjuk, så då blir jag det…Knepigt, men jag känner nu så väl igen mönstret.

Så idag blev jag hemma med lille Vincent, medan Tony är ute och åker pulka, snowracer och skidor tillsammans med de andra gossarna och Albins ”gudisar” som är på besök.

Ska försöka ta de lite lugnt så jag orkar vara med och umgås lite på eftermiddag kvällen, men då inomhus och med lite god mat…

Tack alla Ni som skickat julhälsningar till Oss, samt satt in en slant till Barncancerfonden genom www.barncancerfonden.se/5210
Det betyder så mycket för Oss

Jag är i stort sett färdig med allt pyssel och knåp inför den stundande julen!
Helt fantastiskt om jag får säga det själv...För jag brukar inte vara så här bra i tid.
Vet att det endast är en fjuttig dag kvar till självaste julafton, men det är det jag menar, jag är inte ute i exakt sista sekunden, som jag annars brukar vara...
Minns så väl förra julen, då jag var ute och sprang, dan innan julafton på Uppsalas gator. Smockfullt med folk såklart, och köer, köer, köer överallt...
Inte alls roligt, men vad skulle jag göra. Hade ju suttit "inlåst" på Akademiska typ hela veckan innan jul och alltför länge innan dess också.
Melwin avslutade sin cytostatika kur dan före doppare dan och vi for hem till Hedkärra för att i alla fall vara hemma över jul o nyårs helgen, innan det var dags för en ny omgång cyto igen.
Usch, jag ryser när jag tänker tillbaka på i fjol. Hur dåligt Melwin mådde, hur stressade och instabila vi alla var, hur "sjuk" hela vår tillvaro egentligen var...

I år ser det lite annorlunda ut, eller ja, vi är väl fortfarande skapligt stressade och lever under ganska så pressade förhållanden, men vår Melwin mår i alla fall mycket bättre.
Om han sen är friskare eller inte, det återstår ju som bekant fortfarande att se, men allt känns för stunden mycket, mycket lättare i och med att allas vår Melwin är pigg, glad och ser fram emot julen med största entusiasm.

Julklapparna är införskaffade, allihopa, och kommer lite fint att levereras av "Tomten" som sig bör på julaftons eftermiddag.
Med undantag förstås för de små klappar som "Tomten" har med sig under sitt besök natten till julafton, och lägger i pojkarnas strumpor, som hänger på deras små sängar.
Sen har det ju även tillkommit lite klappar under veckan som gått, som pojkarna vet inte är från "Tomten", såsom klappar från "gudisar", vänner m fl, och de läggs då också direkt under granen och öppnas på julaftons morgon.
Så gör vi med klapparna i alla fall, men det ser säkert olika ut i många hem...

Julafton i år kommer vi att spendera hemma med La´Familia och Morfar o Mormor.
Hade hoppats på att även detta år fått upp släkten från söder och att få ha Farmor o Lars med vid julfirandet, men de firar tillsammans neröver istället.
Lite synd att det blev som det blev då Melwin och de andra pojkarna verkligen hade uppskattat ett "fullt hus" och hela släkten samlad. Nu när vi är hemma från sjukan och Melwin mår så pass bra som han gör.
I år hade Melwin verkligen kunnat njuta och ta för sig av all uppståndelse, och tyvärr så är ju hans framtid rätt osäker och vi törs ju knappt hoppas på, och än mindre planera inför en lika ljus näst kommande jul.
Men släkt på olika håll innebär också firande på olika håll!
Hur som helst så kommer Morfar o Mormor över till oss på julafton och firar med oss, och det ser vi fram emot...

Så under morgondagen återstår mest lite "matpyssel". Allt är inhandlat men skinkan ska in i ugnen, korvar o köttbullar fixas med och laxen "snyggas till", sen så, då är det bara att mumsa på...

Visst ja, höll ju på att glömma, vi har ju ett mega jobb imorgon kväll, i form av att slå in alla f-bannade klappar...DET har vi ju såklart inte hunnit med ännu.
Men jag har laddat upp med massor av glögg, Mormors supergoda knäck och en bricka till Bingolottos uppesittarkväll ( jag vet, jag är skitgammal  ).
Så kan jag i lugn och ro sköta spelet medan Mannen slår in alla klappar...
Bra va...!

Go´JUL

Kalasandet för detta år är nu över...
Albin har fyllt sina 6 år och igår avslutades det hela med ett stort barnkalas i gympa hallen.
Ett Superhjältekalas som innehöll allt ifrån Pippi till Stålmannen, Batman och Spindelmannen.
I två timmar var det fullt ös med lek, bus, kakor, läskbål och glass.
Tror de allra flesta var mycket nöjda o glada, men lite trötta barn som gick hem.
*Tack alla Ni som kom och förgyllde Albins 6 års dag*

Själv var jag nog mer död än levande igår kväll, totalt slut alltså...!
I den sits vi har hamnat i, jag o Tony, i och med Melwins sjukdom och allting kring den, så är vi mer eller mindre slutkörda som gott som jämt.
Så när det i tider som denna, blir lite mer att göra än den "vanliga vardagen", är det verkligen de krafter man inte ens visste att man hade, som kommer fram.
Låter inte så kul kanske och mer som ett överdrivet klagande, men det är faktiskt just så det känns.
Man tar ut sig till max bara för att få vardagen att fungera och gå runt, för att kunna hålla tankarna på rätt bana och inte sväva iväg mot alltför negativt håll.
Tvingar sig själv att kliva upp på morgonen, svär över att man inte kan bita sig i läppen när tålamodet tar slut ( som om det nånsin funnits där ) istället för att skrika. Men kraften är slut, man tänker varken pedagogiskt eller smart, alltför många gånger.
Så får man dåligt samvete, känner sig som den sämsta av de sämsta.
Funderar om ens pojkar skulle ha det bättre nån annanstans, byta föräldrar, nej förresten det går ju inte, och vi älskar de ju för mycket.
Men de är ju värda så mycket, mycket bättre!
Så man tar sig återigen samman, bestämmer sig för att vara den bästa av de bästa föräldrarna, ska klara det, kan fixa det och måste göra det.
För det som driver oss, det är den starkaste av alla krafter, nämligen kärleken till våra barn!

Åter igen lägger vi gråten, ängslan, rädslan och ångesten på hyllan.
Tar fram den sista orken och gör ett ryck. För bra måste det ju bli till våra små älsklingar.
Så orkar man, hålla leendet framme, tänka till och göra rätt, på de flesta sätt...
För att så lägga sig ner vid dagens slut, pusta ut och låta tankarna komma.
Släppa fram det jobbiga och gråta en skvätt. Fast ändå lite nöjd över att man kanske lyckats göra lite rätt.
Men innerst inne så vet jag så väl, att risken, orosmolnet, det stora och svarta hänger över oss dag som natt.
Risken finns ju där, att jag en dag kommer att förlora min skatt.
Fy fan vad jobbigt det är, att varje dag, varje minut, påminnas om att jag kanske kommer att förlora en av de som jag håller så kär...

Jaha, så trodde jag att jag varit så himla duktig och lyckats få in en bild på mina sötnosar i bloggen.
Visst jag lyckades till hälften ungefär, för jag själv kan se bilden och även några till, men tydligen inte alla...
Ska visst vara nån uppdatering eller nåt på datorn för att det ska lyckas, har jag hört, men vad vet jag...
Budskapet kom i alla fall med, för texten tror jag faktiskt att ni alla kan se och läsa, och det är ju trots allt det som är det viktigaste
Håller på att få lite "expert hjälp" med att skapa en ny blogg, på en "vanlig" blogg sida.
Men perfektionist som jag är, så jobbas den fortfarande med och jag vill ännu inte ge någon korrekt adress...
Men så fort den är färdig och "pedant Anna" känner sig nöjd, kommer jag att länka dit er alla som vill följa vår familj och lille Melwins kamp.
Då kommer det även att finnas med många, många fler bilder, så håll ut
Men tillsvidare får ni hålla tillgodo med denna "textblogg"...

 

 

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

 

ÖNSKAR

 HELA FAMILJEN HAAPALA SILFVER
ANNA, TONY
 ROBIN, ALBIN, MELWIN & VINCENT  

istället för julkort och nån extra klapp

gå in på www.barncancerfonden.se/5210

och skänk en lapp

Idag, den 18 december klockan 21.50, för exakt 6 år sedan föddes min andre älskade lilla pojke...Albin tittade ut
Så idag började dagen med sång och paket. Albin blev som sig bör, "tagen på sängen"
Efter frukost och en hel massa lek med de nya presenterna, for vi till Västerås och Busborgen.
Albin hade önskat att få fira sin födelsedag på just Busborgen.
Vet inte om det var så att de flesta hade avslutning i skolan eller så, men det var näst intill tomt i Busborgen.
Helt perfekt när vi kom dragandes med 4 max leksugna grabbar, varav en var infektionskänslige lille Melwin.
Vi hade även sällskap av våra vänner från Västerås, Lisa med familj, vilka förgyllde vår vistelse ytterligare.
Pojkarna "röjde runt" som aldrig förr alla fyra, ja det var riktigt skoj att se... Till och med Melwin orkade hänga med i högt tempo, nästan hela tiden...Blev dock lite trött på slutet, vilket jag mycket väl kan förstå. Melwin brukar inte orka full lek i mer än max ett par timmar, sen är krafterna slut och det måste mysas och tankas lite i knappen, för att han ska komma igång igen.
Så efter en eftermiddag med fullt ös, for vi hem igen... Fixade vår sedvanliga fredagsmat, tacos, och fick besök av Farmor o Lars, som också ville gratta den nyblivne 6 åringen.
Nu sover alla gott efter en dag av firande och firande, men än är det inte slut
Imorgon väntar stort barnkalas, superhjältekalas för att vara exakt.
Albin kommer att stoltsera som Stålmannen i den nya dräkt han fick idag, Melwin o Vincent kommer att agera SpiderMan och Robin har ännu inte bestämt sig för om han ska gå iklädd sin Batman dräkt eller som Jeddah riddare...

Nej, bäst att gå o lägga mig så att jag orkar med morgondagens alla kalas bestyr...

Stressar fram i ultra rapid fart, men med en hel del julstämning skimrande runt mig.
Det är ju liksom sp det är den här tiden på året...Hur man än planerar och är ute i god tid med det mesta, eller till och med "allt" ( tror man ), så blir det konstant stress på slutet...
Man har alltid glömt nåt, allt kan man inte göra så långt i förväg och andra saker bara måste göras tätt, tätt inpå julen.
Idag har i alla fall jag och de två små gossarna handlat julmat, en hel del julmat faktisk. Inte för att det kommer att räcka så långt i denna stora familj, men vi är en bra bit på väg, och det känns skönt.
Julskinkan är inhandlad, prinskorvarna av det där alldeles speciella märket likaså och mera glögg...
Sen var det väl mest "vanliga" varor som garanterat kommer att vara slut till julafton som kom med hem, men det skulle ju göras det med.
Så visst lär jag ut i folkvimlet och trängseln igen, jag med, men en julskinka kommer vi hur som helst att få i stugan...
Lite klappar har jag också fixat idag, men har en hel del kvar, tyvärr...
Men det är ju faktiskt en "hel vecka" kvar tills julafton, så än finns det hopp.
Fast för vår familj är det ju en liten Albin som fyller 6 år, mitt upp i allt också. Vilket gör att typ hela helgen går åt till att fira honom. Sen åker Tony till jobbet i dagarna tre, och själv är jag med fyra kids. Jajamän, sista dagen i skolan imorgon!
Då är det kanske inte lika smidigt att ränna i affärer och fixa sista klapparna...men vi får se, undrens tid är ännu inte förbi

På eftermiddagen var det avslutning på Robin o Albins brottning. Sista gången innebär tävling!
Pojkarna var så laddade inför denna sista gång och tävlingsgrejen.
De drog på sig varsina tajta, brottartrikåer och såg bara så söta ut, som ni säkert förstår.
Sen var det dags för matcherna och pojkarna kämpa så duktigt.
Robin och Albin vann var sin match *mina duktiga killar*
Varav den ena matchen var mot varandra.
Jag blev lite nervig då och tänkte att risken fanns att de skulle börja brottas lite väl hårt, syskonkärlek ni vet...
Men det gick jättebra, de brottades tappert och som "man skulle".
Det var jämt, otroligt jämt, mellan mina två stora killar, och de låg där och kravlade ram och tillbaka, länge, länge.
Men till sist tog Albin hem segern, med ett ynka poäng mer än Robin...
Albin är stark och otroligt envis, och det märks att han leker mer fysiska lekar än storbror Robin. Det skiljer ju trots allt 17 månader mellan dessa två ändå...

Melwin kämpar på framåt med sviterna av sin jäkla bältros. Nu är så gott som alla skorpor borta, men han lider fortfarande av och till av smärtorna från den där nerven.
Läkarna säger att det kan sitta i upp till en månad efteråt...hoppas så att det ger med sig snart.
Annars är han en riktig liten piggelin nu. Pratar, pratar och pratar, nästan så att jag riskerar att få skavsår i öronen, jag som tillbringar i stort sett hela min tid med liten Melwin.
Men nej, jag skulle aldrig klaga, jag är lyckligt lottad som får vara med denne underbare lille kämpe dag som natt. Får lyssna till hans "snack" om ditt o datt, hans klingande skratt, många fisar, ja för fisa gillar han verkligen att göra just nu, och han skrattar lika gott varje gång efteråt...
Att få se Melwin börja ta för sig av livet, utforska och uppleva det varje liten treåring alltid borde få uppleva, det är den största lyckan av allt!
Gud vad jag älskar mina underbara, fantastiska ungar

Ni glömmer väl inte bort Melwins insamling...
Oddsen måste ju öka, så att vår Melwin får fortsätta att ta för sig av livet!

www.barncancerfonden.se/5210

Imorgon, sista skoldagen för denna terminen...
Avslutning i kyrkan där Albins klass ska göra ett julspel ( Albin som Josef ) och Robin ska spela ukulele ( stavas det så??? )
Måste sova nu, ser ju fram emot morgondagen med stor förväntan

Lika som förra året har vi även i år struntat i att skicka några julkort. Okej, lite julkort på mailen, men de är ju gratis och räknas inte riktigt liksom...
Anledningen till det är att vi känner att dessa pengar gör mycket bättre nytta på annat håll.

Har idag startat en ny insamling i Melwins namn på Barncancerfondens hemsida.
Många av er tycker kanske att det är tjatigt, men det tycker verkligen inte vi!
Kanske är det just för att vi är mitt upp i detta med just barncancer själva. Vi inte bara lever och kämpar med och för ett cancersjukt barn själva, utan har också genom året som gått lärt känna många nya, underbara vänner, också de med barn med liknande diagnoser eller som tyvärr mist sitt barn i denna djävulska sjukdom.

Det tål att upprepas hur enormt viktigt det faktiskt är med forskning om och kring just barncancer.
Alldeles för många barn drabbas och tyvärr så slås också på tok för många barn ut av denna grymma sjukdom.
Har vi lyckats med att flyga till månen, kan det väl inte vara orimligt att lösa cancerns kluriga gåta, och lyckas med att rädda fler, ja många fler barn...
Men mer pengar behövs för att forskningen ska kunna gå framåt och lyckas med att nå sitt mål.
Vi kan ALLA hjälpa till,
Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

Sen måste jag ju också säga att det ger oss som familj en sådan otrolig styrka och värme, att genom ert bidrag och er insats känna att vi har ert stöd och att ni hejar på vår älskade Melwin i hans kamp att besegra Klumpen!

Ni hittar insamlingen på;

www.barncancerfonden.se/5210

Så har helgen passerat och vi har firat Lucia.
Robin valde att stoltsera som stjärngosse, medan de andra tre var små tomtenissar.
Så for vi över till fam. Norström och med lussebullar och sång blev det "riktigt" lussefirande, följt av en hel massa lek för alla barnen. Medan vi vuxna i godan ro smuttade på varsin glögg

Melwin har tyvärr fortfarande det riktigt kämpigt om nätterna med sin bältros.
Allt är helt torrt nu, men det kliar och kliar när alla sårskorporna ska falla av plus att Melwin säger att det också gör ont "inne i magen"...
Men det är som vi tidigare har hört, det kan göra mycket ont i bältros nerven i flera månader efteråt.
Hoppas, hoppas att det lugnar ner sig snart så stackars Melwin får en chans att kunna sova lite bättre om nätterna.

Tio dagar kvar till julafton!
Helt otroligt vad fort det går, och mycket kvar att göras såklart...
Vi ska ju dessutom hinna med ett födelsedags kalas för vår blivande 6 åring Albin också
Skol avslutning i kyrkan för Robin o Albin på torsdag,
Vi har lovat Albin ett besök till Busborgen i Västerås på fredag ( hans födelsedag! ) och på lördag blir det STORT födelsedags kalas.
Däremellan ska vi träffa släkten, stöka färdigt inför julen och fixa sista klapparna...
Det är bara att sätta fart