Förlossningsberättelse nr 2.
Det började torsdagen den 2:a April. Vi var ju inne på special mödravården på morgonen för att göra en bedömning på hur läget såg ut. Och allt såg ju bra ut.
När läkaren gjorde undersökning för att se hur öppen jag var, så sa han att nu var det ungefär 3,5-4cm öppet och tappen var kvar med 1cm. Men, det kändes lite som att han överdrev hur öppen jag var.
Han gjorde nog även en snabb hinnsvepning, men jag kände inget då.
Vi åkte hem och jag kände inget på hela dagen.
När vi gjorde middag började jag känna av att jag fick ont, men tänkte att det var samma gamla vanliga sammandragningar och förvärkar. Så jag la inte så mycket betydelse i dem. Tänkte att de ändå snart skulle försvinna. Var runt 18 som de kom igång.
Jag la Elsa och kände att det fortfarande gjorde ont i intervaller. Men, fortfarande så tänkte jag att det enbart är förvärkar. Att det skulle ändå inte ge något. Så jag sa inget till Jonas heller att det kanske var på g.
Efter att jag lagt Elsa kändes det som att jag ville hålla igång lite, jag gick omkring lite och kände att det började göra mer och mer ont. Men ändå var jag tyst. Fick andas igenom värkarna nu, men Jonas märkte inget.
När jag vid 20 började klocka dem, så märkte jag att det var 4-6 minuter mellan dem. Och vid 21 började det närma sig 2-4mins mellanrum. Vid 21 sa jag åt Jonas att jag skulle gå och duscha, och han tittade storögt på mig! Han sa direkt: Vaddå?! Har du värkar?!
Eftersom jag alltid brukar se på tv kl 21 på torsdagar och sällan missar ett avsnitt.
Och vad kunde jag säga annat än; Joo jag har värkar... Och så hoppade jag in i duschen, duschen blev ett extremt varmt bad och vid 21.30 sa jag åt Jonas att han kanske skulle ringa sin mamma och förbereda henne på att det kanske var dags nu. Men, att det kunde ju vara förvärkar, så jag ville inte att hon skulle hoppa in i bilen på en gång.
Men, vid 22 när jag badat färdigt så hade jag så ont att jag kände att nu måste hon komma hit. Och Jonas ringde åter igen sin mamma och bad henne komma.
Jag ringde förlossningen för att säga att det var på gång, och hon frågade hur långt jag hade mellan värkarna och jag sa att det var 2-4minuter, och då frågade hon om jag var förstföderska, och när jag sa att jag var omföderska så sa hon; Ja du känner när du inte orkar vara hemma längre, men, eftersom du är omföderska så låter det som att det kanske skulle vara dags att komma.
Och under timmen vi väntade på Jonas mamma fick jag ondare och ondare värkar. Vågade knappt säga åt Jonas att det kändes nästan som krystvärkar.
Vid 23 kom äntligen Jonas mamma och jag gick direkt ut till bilen som Jonas kört fram en stund innan. Resan var inte det bekvämaste när alla gupp kändes som att det gjorde ondare.
Jonas gasade på så mycket som han vågade, körde fram till dörren på förlossningen och vi möttes av en enormt skum undersköterska. En äldre kvinna, som inte yttrade ett ord. Hon sa inte hej eller något. Utan hon gick tyst flera steg framför oss. Jag fick stanna några gånger i korridoren för att andas igenom värkarna.
När vi kommer in i undersökningsrummet så frågar hon efter legitimation. Jag säger åt Jonas att han kan gå och köra undan bilen. Undersköterskan går ut så att jag är själv i rummet.
Nu har jag så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Trycker på knappen för nu känner jag att jag måste ha någon slags smärtlindring. Just när jag tryckt kommer barnmorskan in och Jonas bakom henne.
Barnmorskan är en äldre kvinna, May, som såg ut att vara nära en pension. Tänkte först att nej, nu kommer hon vara som den kvinnan vi hade i början av våran förra förlossning. Men, hon var jättesnäll och verkligen lyhörd.
Hon ser att jag har ont, och jag säger att jag måste få någon smärtlindring. Hon märker att vi inte hinner göra något CTG men, att hon kollar hur öppen jag är. Det första hon säger är att det är en väldigt buktande fosterhinna där, och sedan säger hon att jag är öppen 8cm.
Och det kändes som en lättnad att veta att jag var öppen så pass mycket!
Men, hon sa att den här utbuktande fosterhinnan kunde göra så att jag hade kraftigare värkar och de kunde kännas som krystvärkar redan. Och det gjorde det!
Vi fick komma in på en förlossningssal, få byta om till den där sexiga sjukhusskjortan eftersom att hon trodde att vattnet snart skulle gå.
Jag får lustgas som hjälper en del, med har enormt ont. Har haft känslan att ha krystvärkar nu ett bra tag, och hon frågar flera gånger om det kändes som att jag hade krystvärkar.
Barnmorskan är ingen höjdare på datorn, så hon får be om hjälp några gånger för att få in lite information.
Hon frågar om vi ska höja lustgasen och det enda jag kan svara är; ”jag vet inte”. Det var mitt standardsvar under hela förlossningen när hon frågade något. (När hon går ut en sväng så ber jag Jonas höja lustgasen, men jag höjer den själv för vi visste inte riktigt hur man gjorde, och när hon kommer in igen så frågar hon om hon ska höja, och så höjer hon ännu mer. Jonas tyckte att jag lät drogad när jag pratade sen.)
Jag står och hänger över sängryggen på knä, och det kändes enormt skönt och tänkte att så här vill jag föda. Men när hon kommer och ska ta vattnet för hon tänker att den där kanten som återstår skulle försvinna då, så kommer hon inte åt och vill att jag vänder på mig på rygg.
Så jag bökar mig runt och hade enormt ont! Inte det lättaste att vända på sig. Hon tar vattnet och det bara forsar! Hade mängder av vatten!
23.50 tar hon vattnet och så säger hon: ”nu kan du känna att det lättar ett tag på värkarna, eftersom hinnan har legat så långt ner och gett dig krystvärkar.”
Ja, det blir lugnare i någon sekund, sen kör det på för fulla puckar igen. Och i journalen står det att krystvärkarna kom vid 23.50, samtidigt som de tog vattnet. Så det var den lugnare stunden som hon lovat!
Jag hade svårt att hålla emot, det var riktigt jobbigt. För jag hade en kant som skulle bort först. Sedan sa hon att hon kunde försöka hålla undan kanten när krystvärkarna kom, och jag trodde att jag skulle dö när hon gjorde det. Och det gjorde hon ett antal gånger tills han äntligen gled förbi kanten och det var fritt fram att krysta ut honom!
Och eftersom att han låg med huvudet åt ”fel” håll så var det betydligt jobbigare med själva utdrivningsskedet med honom än med Elsa. Elsa gled bara ut efter 30 minuters krystvärkar. Lilleman tog tid på sig!
Det var nog ett par gånger jag sa att jag inte orkade något mer, för det var så himla jobbigt.
Undersköterskan var så himla skum! Och vid en krystning så bände hon isär mina ben massor och jag fick jätteont i blygdbenet och bäckenet, så när värken var över var jag tvungen att dra ihop benen och sätta knäna mot varandra. Så vid nästa krystvärk så får undersköterskan för sig att istället hålla ihop mina knän, och det gjorde ju ännu ondare! Så jag slog bort hennes händer och sa tydligen åt henne att låta mig vara! Hon såg då måttligt chockad ut!
Efter ett antal krystningar så ropar hon lite stressat att jag skulle hålla upp och flåsa. Men, eftersom att jag inte fått någon förvarning på det så hade jag ingen chans att stanna upp, och han bara sköt ut och barnmorskan blev nog lite förvånad att han åkte ut så snabbt! Hon hann knappt få tag om honom! Och det kom ännu mer vatten när han kom ut, Jonas säger att det nästan ploppade eftersom det kom massor av vatten och han kom som så fort när han väl kom.
Skönt var det att även fast jag inte hann hålla emot och flåsa så klarade jag mig från att spricka och slapp därmed att sys!
Så, klockan 01.46 den 3 april 2009 kom en stor pojke på 3845g och 52cm, ett huvudomfång på 36cm.
