Vi är mitt inne i ÄL nu och jag äter både bidrottninggele och mivitotal (som smakar piss, men vad gör man inte för att bli gravid?).
Äntligen är utbildningen klar och idag börjar sommarkursen (genusvetenskap) som jag har sett fram emot. Äntligen kan jag läsa något som jag inte behöver ha framtidsnojor för. Jag har nämligen läst ett års förberedande (läste samhälle på gymnasiet och ska nu läsa naturvetenskapligt program på högskolan) inför min "riktiga" utbildning som börjar till hösten. nu läser jag en sommarkurs mitt mellan de två dels för pengarnas skull; behövde plugga som en dåre hela maj vilket ledde till att jag inte kunde jobba ihop en anständig lön till juni, och dessutom ska jag jobba heltid i juli på ett ställe som inte betalar så bra lön (men det ligger varmt om hjärtat). Därför läser jag nu en sommarkurs i ett ämne som verkligen intresserar mig, men som inte har något att göra med min utbildning.
Så kommer jag dock inte göra i framtiden eftersom jag behöver mina studiemedelsveckor.

Usch, jag hatar att vara student ibland. Att aldrig ha pengar och ständigt ha ångest över att inte ha pengar. Det känns förjävligt. Vi får aldrig vara lediga, vi får inte tjäna hur mycket vi vill under studietiden (fribeloppet är världens mest idiotiska påfund) och dessutom ska vi ständigt ha ångest över att klara tentor, inte tjäna för mycket pengar, hitta jobb under sommaren, osv.

It better be worth it.

Igår beställde jag piller; bidrottninggele och multivitaminsuperdundertjohejsan.
Från början tänkte jag inte köpa bidrottninggele eftersom jag inte vill höja förväntningarna och förhoppningarna och sen bli besviken. Min älskade sambo fick mig att till denna åsikt när jag gick och rabblade om denna påstådda dundermedicin bidrottninggele "Men älskling, tänk om du nu köper de här pillren, äter dem regelbundet, men de fungerar inte, kommer du inte bli ännu mer nedslagen varje gång mensen kommer?Är det verkligen värt det?" Han har så rätt min karl. Det skulle jag.Jag skulle nog bli förkrossad. Särskilt när jag har läst om så många kvinnor som försökte i flera månader, tog en månadskur bidrottninggele och blev gravida vid första bästa äl.

Men sen läste jag att de ska göra underverk för mensvärk och hyn och jag bestämde mig för att prova, för jag har en mensvärk från helvetet.

Passade samtidigt på att beställa nån superdupervitaminmineralkur som jag av vänner faktiskt har hört är bra. Den har visserligen ingenting specifikt med graviditet att göra, jag vill mest bara se till att jag får i mig alla mina vitaminer, etc varje dag. Nu när man ska tenta i biologi har man insett hur mycket man måste se till att få i sig om man vill vara frisk, kry och må bra =)

idag har jag en jobbig dag. Har varit nedstämd och ledsen hela dagen. Självklart är det faktumet att vi fortfarande inte är gravida som spökar.
Jag tänker på det hela tiden, jag vill det så mycket. Jag bara längtar och önskar.
Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen idag, har försökt plugga men får ingen ro, jag vill bara veta.

Jag önskar att man kunde ta reda på när man ska bli gravid. Att någon kunde säga till mig hur många månader/år det kommer ta för oss att bli gravida. Då skulle man veta, även om det skulle ta flera år, så skulle jag slippa må så här.

Vill bara lägga mig under täcket och försvinna. Är så trött på att vänta.

Har börjat släppa all irritation och frustration sedan senaste BIM och har bestämt mig för att blicka framåt.

Detta gjorde jag genom att ordna lite fläderblomssaft, några melonskivor, fylla mp3-spelaren med bra pluggmusik och lägga mig i gräset och plugga.

Känns lite ironiskt att jag håller på att plugga biologi för tillfället. Som tur är så slipper jag ta biten om livscykler nu och fokuserar istället på blinda fläcken, dykreflexen, båggångarna, immunförsvaret och reflexbågar. Lagom roligt, men väldigt nödvändigt om jag vill plugga biomedicin till hösten..

Nu har jag dock begett mig in i lägenheten igen och ska fortsätta pluggandet tills det är dags att ta ut hunden på en promenad.

Skönt att det äntligen börjar bli sommar!

La precis till mig på en BIM-lista här på familjeliv. Jag tänkte att eftersom jag tog mitt negativa besked så hårt nu i veckan så kanske jag behöver lite mer pepping än vad jag hade trott. det där att vara över medel tog betydligt mycket hårdare än vad jag trodde.

Glad och positiv klickade jag upp en lämplig BIM-tråd och hittade en lista som passade mig bra, den var för alla som hade BIM i veckan och nu alltså hade fått negativt besked. Perfekt, tänkte jag, då slipper jag göra det här ensam igen.

Jag kopierar listan och lägger in mitt namn och klickar "skicka". När jag ser listan med mitt namn inskrivet på skärmen, ser jag det plötsligt. "Andra försöket, första barnet", "första försöket, andra barnet", "tredje försöket, andra barnet", osv. De andra som står på listan med mig är inne på max tredje försöket för första barnet eller max fjärde försöket för andra barnet. De har alltså bara försökt i tre-fyra månader.

Mitt "åttonde försöket, första barnet" ser väldigt ensamt ut.

Jag ångrar lite att jag skrev upp mig.
För om jag får neg. igen och går in på mitt nionde försök, så finns det faktiskt ingen i den tråden som kan peppa mig. Jag är pessimistisk och trångsynt nog att tänka att någon som är inne på sitt andra försök för sitt första barn kan ens fantisera om hur det känns att ha försökt i åtta månader, när man gör allt rätt men det ändå inte går. Att veta att för varje försök så är vi ett steg närmare en utredning. Och en utredning måste kännas som ett fett slag i ansiktet.

Fan. Jag söker en BIM-lista för den som har försökt över 6 gånger, men ännu under 12. För jag vill inte jämföra mig med någon som har försökt i över ett år, det känns inte okej, vad kan jag komma med i ett sådant sällskap? Nej, jag tänker inte påstå att jag är i närheten av att tillhöra kategorin "svårt att få barn". Ännu. Man ska inte heller överdramatisera.

hmm.. kanske skapar jag en sådan lista. Undrar om det finns intresse?

Det har varit ett par tunga dagar. Förutom den förbaskade mensen som satte stopp för alla förhoppningar och allmänt sänkte stämningen i huset, är jag mitt i en tentaperiod och pluggandet går väldigt dåligt. Plus att jag har fått lite andra tråkiga besked som har med utbildningen att göra.

Och så är jag dum nog och tänker att om jag bara att fått ett positivt besked på mitt grav.test så hade allt annat känts så fjuttigt.
Jo, det är klart att så kan det mycket väl ha varit. Men nu är det inte så, varför sitter jag då och plågar mig själv?

I vanliga fall hade jag hunnit tycka det var lite tråkigt att även denna månaden misslyckas. jag hade tagit mig tiden att deppa ihop en dag eller två för att sedan rycka upp mig och släppa det. Men nu känns det väldigt tungt, inget går riktigt min väg just nu.

Det känns som att de flesta som planerar första barnet på Familjeliv kan delas in i två kategorier: de som blir gravida av att titta på sin partner, oftast skriver dessa ett inlägg i en BIM-tråd om att "det är ju bara första försöket, men hoppas hoppas" och sen tre dagar senare kommer inlägget "ja, på BIM+1 fick jag ett tydligt pluss, jag kan inte fatta det!!".
kul för dig då.

den andra kategorin är de som är inne på sitt 13:onde och uppåt försök. Dessa är lite småbittra, cyniska och har oftast en dräpande humor som är sällsynt.

Jag gillar kategori 2 bättre; de är inte så lättimponerade och de har sett de mesta, men de har ändå kvar hoppet!

Kategori 1 känns bara som naiva personer med tur;
vad vet de om att vänta på att mensen ska bli sen?
om att räkna dagar för att pricka in ÄL?
Om att vända ut och in på sig själv i hopp om att hitta ett symptom?
om att "vara säker", hoppas, längta och planera för att två dagar senare sitta gråtandes för att mensen har kommit?
Hur kan man efter att ha blivit gravid efter första, andra eller t.o.m. tredje försöket ens vara så arrogant att man ger personer som har kämpat i flera år TIPS om hur man ska sluta tänka på det hela tiden??

Jag vet inte hur det känns att ha försökt i över ett år utan resultat, jag vet inte hur det är att bli utvald för utredning och jag har ingen aning om vilka tankar som far igenom huvudet när man bestämmer sig för att prova ivf.
Men jag vet att ingen som INTE har varit med om det kan ge råd om det, kan förstå hur det känns eller kan ens fantisera om hur man mår.

Och jag vet att jag definitivt inte vill veta hur det känns.

Nu är jag över snittet- vi är inne på åttonde försöket, när snittet ligger på sju försök.

Idag vaknade jag glad och optimistisk; det är BIM +3 och ingen mens på hela natten (får den alltid vid 5-6 tiden på morgonen och vaknar av världens mensvärk). Inte ens en känning. Rusade in på toaletten och tog ett grav.test, hade ju hållt mig hela gårdagen från att testa =)
Första knocken för dagen kom: negativt resultat. igen.
Jag klappade mig lite på magen och skickade iväg en önsketanke om att det fanns en liten filur där inne iaf, bara att han/hon ville vänta lite med att hälsa.

Efter frukost fortsatte mitt goda humör hålla i sig; inte en menskänning än så länge! Och jag har de senaste åren haft en kropp man kan ställa klockan efter. Dagen innan mensen kommer får jag mensvärk, dock en mild variant som bara varar någon timme.På kvällen kommer mensvärken tillbaka och avtar runt 22-tiden. På natten vaknar jag av menskramper vid 5-6- tiden och kan då gå in på toaletten och välkomna mensen.
Jag sitter och läser lite forum på Familjeliv och så, plötsligt, kommer knock nummer två: en fruktansvärd kramp griper tag i hela mig och jag trillar nästan ner på golvet. Blir yr, illamående och kallsvettig. Kramperna håller i sig ett tag och jag försöker ligga så stilla som möjligt på köksgolvet. Efter några minuter släpper det lite och jag lyckas ta mig in till badrummet.
De där tre dagarna över tiden ska tydligen tas igen av min kropp för nu är det minsann ingen tvekan om saken; jag är definitivt inte gravid.

Kramperna håller i sig och så här ont har jag inte haft på flera år. Men det har å andra sidan hänt förr och jag vet vad det betyder; sängliggande som varvas med yrselattacker och kräkningar, resten av dagen.

Toppen.

Dags för försök nummer åtta med andra ord. Fast egentligen orkar jag inte med allt det här runt omkring, jag borde inte sitta på Familjeliv och läsa om alla som blir gravida på första försöket (hur gör dem??).

Idag är det dagen efter dagen med stort D. Det är BIM +1 och fortfarande varken plus eller mens.
Jag hade lovat mig själv att inte testa idag utan låta det gå 72 timmar eftersom jag har läst någonstans att hCG-halten dubblas ungefär var 72:ndra timme,alltså vart tredje dygn.
Men sket i det och testade iaf och blev såklart besviken. Inte ens en liten antydan till ett extra streck.
Som ett fån stod jag där i badrummet med min fjuttiga lilla pinne och tänkte på hur löjligt det egentligen är att man låter ett litet streck på en liten pinne ha så stor betydelse. Och trots att jag vet att jag inte riktigt kan hantera graviditetstester så köper jag dem. I 20-pack från nätet. Vilket slöseri med pengar. Nästa månad ska jag verkligen försöka att inte beställa hem några tester. Bara testa ifall mensen är mer än fem dagar försenad. Lägga pengarna på ett flashigt digitalt test och nöja mig med svaret.


När ska det j-vla mensehelvetet komma? Och om den inte behagar besöka mig den här månaden, kan jag inte få besök av storken då?

Jag hatar att gå och vänta, att inbilla sig en massa symptom och stup i kvarten rusa in i badrummet för att förhoppningsfullt se mensen utebli. Att vakna innan väckarklockan ringer för att nervöst slita upp paketet till graviditetstestet, kissa, vänta och vänta och vänta och sedan kika. Ett streck, inte två, utan ett fjuttigt streck.

Detta är tortyr för den moderna kvinnan. (jag tvivlar starkt på att 1800-talets damer gick och räknade mensdagar, hade koll på sina lutealfasen och såg till att sexa maximalt på ägglossningdagen, nej, detta är ett modernt påfund.)

Så sitter jag precis där jag lovade mig själv att jag inte skulle sitta; i kontrollfreak-sitsen. Jag och sambon lovade varandra att ta det lugnt, att ta allt som det kommer, att inte sitta och räkna dagar, skriva i kalendrar och avromantisera för att kunna pricka in rätt tidpunkt. Vi har ju inte bråttom, och vi vill ju kunna njuta av allt annat runt omkring samtidigt.
Men jag kan inte tänka på något annat. Allt jag gör är att räkna dagar, timmar, minuter tills det är "okej" för mig att göra ett graviditetstest till.
Det har ju ändå gått ett dygn sen jag testade sist, kanske får jag ett till streck nu!

allt som snurrar i mitt huvud är graviditetssymptom, önskedrömmar och en ägglossningskalender.

Jag kan rabbla upp alla mina "graviditets"-symptom det senaste halvåret. Jag har haft allt. Ömma bröst, täppt näsa, trötthet, hungrig, metallsmak, huggande stick, molvärk, tunga bröst, tydligar blodådror på brösten, halsbränna, finnar, humörssvängningar, illamående, yrsel, frusen, värmeslag, törstig,magebesvär, svullen mage, svullna bröst, kissar stup i kvarten, ont i korsryggen, och så vidare.

Ingen bebis än så länge.

Så nu sitter jag här på BIM och ingen mens än så länge. Men mitt huvud har spökat så många gånger att jag inte litar på mig själv längre. Jag vet inte om jag har några symptom eller om de är ett resultat av livlig fantasi.

Dessutom läste jag i forumet att i snitt tar det sju månader för ett par att bli gravida. Vi är inne på sjunde försöket. Det gör mig lite ledsen, för om det inte finns ett litet liv inne i mig nu så tillhör vi officiellt inte normen. Även om vi inte tillhör dem som har svårt att få barn, så har vi gått ett steg närmare,vi blir då ett par som det har tagit längre för än snittet.

Nej, nu ska fokusen landa någon annanstans. Det är ju trots allt ett halvt dygn tills det är okej för mig att göra ett graviditetstest till.