Ja, jag trodde faktiskt inte att jag skulle börja skriva här igen, men känner allt mer och mer att jag behöver skriva av mig. Gör det nog dock i en ny blogg här på familjeliv för att separera de två bloggarna eftersom de kommer ha olika innehåll.

Hoppas vi ses i den nya bloggen!
 Tack alla som har läst i den här!
All kärlek till er som fortfarande kämpar för att bli gravida, fortsätt vara så positiva och härliga! Jag hejar på er!

Japp, så är det. Jag är hemma med mitt troll som nu är 4½ månad och vi bara njuter. I november tar sambon över, kanske återkommer jag då. Men tills dess får ni alla ha det alldeles underbart! Det har vi!

Lycka! 

Det har varit tyst här i bloggen ett bra tag och anledningen är enkel: vårt troll bestämde sig för att titta ut den 26:e mars och sen dess har tiden gått åt att beundra vårt lilla underverk.

Han var 51 cm lång och vägde 3845 gram, tio fingrar, tio tår, massor med mörkt hår och är helt underbar.

Här är min förlossningsberättelse.

En vecka innan förlossningen började slemproppen lossna och i samband med detta fick jag molande värk som höll i sig ända fram till förlossningen. Jag och sambon var helt övertygade om att NU var det dags. Varje dag gick vi på tå och analyserade sönder varenda liten kramp jag fick. En hel vecka gjorde vi det. Så kom den där dagen, fyra dagar innan beräknad födsel och vi var övertygade om att vi skulle gå över tiden.

Kvällen innan hade jag lite molande värk som höll i sig under natten. Jag sov dock gott hela natten och på morgonen kände jag ingenting. Jag gick in på toa och kissade. När jag kom tillbaka till sovrummet och satte mig i sängen hände nåt. Jag blev alldeles varm i trosorna och jag rusade upp ur sängen. "Älskling, jag tror jag har kissat på mig!!" ropade jag. Sambon skrattade och sa "men sluta kissa då", jag tittade konstigt på honom och undrade vad han menade. Han pekade på golvet och när jag tittade ner insåg jag att jag stod i en stor pöl som bara blev större och större. Vattnet hade gått.

Fort, fort! Nu handlar det om minuter, det har man ju sett på film! Sambon rusade ut med hunden och sedan till ICA för att handla in lite läsk och snacks att ha på BB. Jag stannade hemma och packade klart BB-väskan och ringde föräldrarna.
Sen ringde vi förlossningen som informerade oss om att vi inte alls behövde rusa in till dem utan kunde ta det lugnt fram tills värkarna kom igång.
Jahapp. Vi satte oss ner och började titta på serier på datorn i väntan på att värkarna skulle komma igång.

Efter någon timme började de äntligen komma; först kändes de knappt, men de intensifierades snabbt och efter två timmar kunde jag inte längre fokusera på något annat. Det kändes olidligt och jag skrek mellan värkarna att nu åker vi in!

Väl framme på förlossningen fick jag duscha och byta om till sjukhuskläder, sambon installerade sig i den stora rymliga läderfotöljen och vår väntan fortsatte. Värkarna höll i sig och efter några timmars intensivt andningsarbete fick jag lustgas. Jag var i himmelriket. Lustgasen hjälpte verkligen och jag kunde slappna av igen.
Men efterhand hjälpte inte ens lustgasen och jag ropade ut att nu vill jag minsann ha min epidural. "men lilla vän, det är för sent för epiduralen nu, du är 7 cm öppen" fick jag till svars. LILLA VÄN?!? jag ville skalla barnmorskan. Dock var värkarna för intensiva så skallandet fick vänta och jag andades vidare med min lustgas. Helt plötsligt kände jag ett intensivt tryck neråt. Jag kunde verkligen känna hur min lilla bebis tryckte på där inne och jag sa till barnmorskan att jag verkligen ville krysta. De kände efter och konstaterade att eftersom jag var 9 cm öppen när krystvärkarna kom så kunde de förbereda krystarbetet.
Jag krystade i 30 minuter och de var de mest intensiva, smärtsamma, arbetsamma, jobbiga, frustrerande och överväldigande 30 minuterna i mitt liv.

10 timmar efter att vattnet gick, 9 timmar av värkar och 30 minuters krystande senare så föddes min underbara lilla son Gabriel a.k.a. trollet. Nu är han redan en månad gammal, 7 cm längre och 1200 gram tyngre och han är det vackraste jag har sett.

Dock tvivlar jag starkt på att jag vill göra om det igen. Nästa gång adopterar vi!

Ja, bra fråga. Just nu känner jag att jag inte vet ut eller in. Jag tror visserligen inte att det är på gång. vårt troll verkar vara en förvarnande bebis.

Men jag berättar ändå vad som har hänt hittills.

17/3 morgon: Slemproppen börjar släppa, blod och slem på morgonen.
Vaknar natten mellan 17:e och 18:e av att jag mår jätteilla och tror att jag ska kräkas.
18/3:
ca kl 9: Slemproppen har definitivt släppt nu, ännu mer slem och ännu mer blod och en liten liten blodklump. Lite mensvärk direkt efter som släpper efter en halvtimme
Under dagen: känns som träningsvärk i ljumskarna, superlivlig bebis.
kl 19:30: Mensvärken kommer igång igen och håller i sig i några timmar.

19/3:
kl 05:15: vaknar av mensvärk som håller i sig i några timmar.

Och nu är klockan halv nio på morgonen och jag känner mig bara lite öm i nedre delen av magen. Bebisen är supersprallig där inne i magen, sparkar och buffar mycket mer än vanligtvis. Jag kan inte heller somna, fast jag har sovit jättedåligt inatt, vet inte varför dock för jag har inte särskilt ont.

Om jag ska gissa så tror jag trollet kommer på söndag eller i början av nästa vecka. Det känns inte som att han ska komma de närmsta dagarna. Vi hoppas att han stannar inne några dagar till för sambon fyller år imorgon och det hade varit kul att kunna fira det ordentligt.

jaja, vi får se.

Har suttit och läst igenom några gamla blogginlägg idag och blev lite gråtmild.

Visserligen är jag gråtmild över det mesta nuförtiden. Det känns dock väldigt surrealistiskt att vår bebis snart är här. Den senaste tiden har allt handlat om montering av spjälsäng, inköp av amningsinlägg och annat bebisförberedande. Och jag har liksom inte riktigt haft ro att fundera på att vi faktiskt ska få vårt lilla barn snart.
Det känns väldigt märkligt. Jag kan nog fortfarande inte fatta att jag och min fina J ska bli föräldrar. Vi är ju redo och har koll på läget (även om inkomsten för mars inte är ordnat eftersom försäkringskassan krånglar) men har vi verkligen förstått vad som komma skall?

jag tror visserligen inte att man inser att man är förälder förrän man faktiskt har sitt barn hos sig, kanske inte ens då. Det tar nog ett tag innan det sjunker in.

Just nu längtar jag bara tills det är äntligen är dags, 13 dagar kvar till BF idag.

Många frågar mig om jag längtar tills förlossningen. Det är en konstig fråga egentligen. Jag förstår ju att folk menar om jag längtar tills allt är över och jag har min lilla bebis i famnen. Min lilla sötnos som vi har väntat och längtat så mycket efter.  Det är klart att jag läntar efter det. Men det är ju inte vad folk faktiskt frågar.

Jag längtar inte det minsta tills förlossningen.

Jag tycker inte att det ska bli det minsta roligt att ligga och ha ont i flera långa timmar, att trycka ut en hel människa ut ur mitt allra heligaste, att skrika av smärta, att förbanna mig själv för att jag gav mig in i detta, att svettas och kämpa alldeles ensam medan ett rum av människor tittar på. att behöva oroa mig för att jag ska råka bajsa inför min sambo. Att ha så ont att jag tror att jag ska gå itu och dö.

När jag tänker efter så längtar jag nog allra mest tills några veckor efter förlossningen faktiskt.
När jag har lärt känna mitt troll lite, när vi har hittat varandra någorlunda. När jag kan röra mig igen och när jag inte längre är orolig för att jag inte ska klara av att ta hand om min bebis. När brösten förhoppningsvis inte är såriga och ömma av den brutala behandlingen som amning innebär.  När jag kan ta en lång promenad utan större problem, när alla förlossningens efterdyningar är över och vi tar en lång lugn promenad bara jag och min bebis. Det längtar jag efter. Jag längtar tills jag känner mig som en mamma. Varken mer eller mindre.


nu känner jag mig mest som en svullen flodhäst, graciös som ett kylskåp.

Den har försvunnit! Den är mycket mindre nu än bara för några dagar sen. Jag fattar ju själv att det är för att den har sjunkit ner en massa, snart hänger den nere vid knävecken.
Men det känns konstigt att den är så liten nu!

och jag som ska gravidfotas på lördag! Hoppas verkligen att fotona blir snygga trots att magen har sjunkit så mycket. Ja, jag vet att det är i senaste laget att bli fotograferad nu när det är så kort tid kvar och kanske är inte magen den snyggaste just nu, men min kära vän fotografen kunde bara den här helgen och eftersom hon gör det gratis så tänker jag inte sätta mig på tvären.

Magen finns ju där, även om den är lite mindre och hängigare nu. Men den är ju kvar.

Just nu finns det inget jag längtar mer efter än när vårt lilla troll kommer ut. Jag längtar så mycket att jag blir tokig. Jag vill bara att det ska bli den 30:e mars NU NU NU! så slipper jag den här olidliga väntan.

Men jag vill inte att han kommer alldeles för tidigt, även om det är okej att han kommer några dagar tidigare än planerat. Ju längre han får stanna inne i magen desto bättre, så blir han tjock och mysig när han väl kommer ut!

men kan det inte vara typ den 28:e mars nu??!

Kan ni fatta att det bara är 21 dagar kvar tills bf nu?!
Jag har nog lite svårt för att verkligen förstå att om bara några veckor så kommer vi bli föräldrar. Helt overkligt.
Det kanske är lite i senaste laget att inse att man faktiskt ska bli mamma snart, men det slog mig häromdagen att jag och min älskade J ska bli föräldrar. Vi, som nog är världens mest omogna par, vi som har så mycket spring och sprattel kvar i benen, vi som fortfarande är världssämst på att spara och handlar in allt på avbetalning (som vi dock flitigt betalar av inom rimlig tid).

Och nästan allt är klart nu. Spjälsängen är visserligen inte monterad ännu, men den står inne i trollets blivande rum och väntar. Nästan allt är inköpt på listan finns fortfarande:

- blöjor (vi har bara 12 st som vi har fått gratis från Pampers)
- åkpåse (vi hade en åkpåse men den är för stor. Man ska ha den i sittvagnar, men vi tänkte att man kunde vika den, det kunde man inte.)
- en ny filt till vagnen (den första fleecefilten pajjade i tvätten i förrgår)
- påslakan+örngott (vi har en uppsättning redan, men några fler hade inte skadat)
- skötbord (fast vi har skötbädd, så det är inte akut)
- regnskydd till vagnen
- mobil till vagn, säng, skötbord (detta är ju verkligen inte akut)
-febertermometer och badtermometer
- snuttefilt
-skötbäddsöverdrag (en aning överkurs kanske, en handduk funkar ju lika bra)
-babybjörn eller bärsjal (skall önskas till dopet i maj)
- bröstpump (inte helt akut)

Och det var allt. Men det mesta är ju inte akut och ganska lätt att inhandla. Vi har ju defintivt så att vi klarar oss för stunden!

Idag ska dock bb-väskan börja packas, imorgon går vi in i v 38 och så vitt jag har förstått kan bebisen behaga dyka upp lite närsomhelst nu, även om det är mest troligt att bebisen dyker upp  april nångång (bf 30 mars)..

Tips för saker att ha i bb-väskan mottages! Vi planerar att stanna ett dygn på sjukhuset, förutsatt att allt går som det ska, men man kan ju inte utgå från något annat.

s

Just nu är jag inne i vecka 37 (36+2) och är så trött på det här nu. Jag vill bara att bebisen ska komma ut nu. Bebisen är helt fixerad nu och magen har börjat sjunka ordentligt, med en ordentlig mensvärk som följd.

Det märkliga är att det känns som att det är dags snart. Det är fortfarande lite mer än tre veckor kvar till bf, men det känns som att han kommer att komma tidigare än så.
Jag kommer säkert få äta upp att jag skrev det, för antagligen är det önsketänkande. 
Men vi har lite småsaker kvar att ordna; bebiskläderna tvättas på söndag, rummet inreds i helgen och förlossningsplanen måste fortfarande skrivas ut från datorn.  Fast ifall allt går som planerat är vi helt redo för bebisens ankomst på måndag. Då ska dessutom faderskapet fastställas så då behöver man itne tänka mer på det heller.

Sen är jag redo för bebisankomst.Väntan är olidlig.

Det är som någon skrev här på familjeliv; det är som att ha en stor tenta som du måste klara, men du har ingen aning om när du ska skriva den.

Jag har iallafall ordinerats vila och fått strikt reseförbud av min barnmorska. I vanliga fall skulle jag nog säga att hon är lite överdriven, men jag tror faktiskt på henne nu. Hon var lite orolig för att jag skulle föda tidigare än planerat eftersom jag har haft mensvärk i en vecka nu. Och jag har tydligen väldigt svårt för att slappna av enligt henne, vilket nog stämmer.

Vad snurrigt det här inlägget blev, men det stämmer väl rätt bra med hur min hjärna fungerar för tillfället.

jag hade precis skrivit ett megalångt inlägg till er, och så haverade familjelivs hemsida och allt försvann precis när jag skulle klicka på "posta inlägget"-knappen.

Visst är det typiskt!?!

Orkar faktiskt inte skriva om allting nu med en gång, återkommer säkert med ett nytt megalångt inlägg senare under dagen.

Det var ett tag sen sist, jag ber om ursäkt. Just nu verkar hela min tillvaro cirkulera kring min klåda. Har fått en klåda från helvetet som började på magen men numera har spridit sig till lår, anklar, fötter, nacke, hals, axlar och underarmar. Lagom kul. Till en början var jag lite orolig för hepatos, men nu har det kommit små röda knottror över alla kliande områden, så jag gissar att det någon form av tillfällig hudallergi/överkänslighet. Kliar som fan gör det iallafall. Mailar till min bm som en galning men hon svarar inte, så jag får snällt vänta tills på måndag då jag ska dit igen.

Hon är riktigt dramatisk min bm, sist skickade hon mig till kvinnokliniken för akutblodprov och ctg-avlyssning av bebisen. Varför? jo, för att när hon mätte min blodtryck hade det höjts en del (dock visade sig höjningen vara ganska liten när de mätte ordentligt på sjukhuset)och för att jag har gått upp en del i vikt den senaste tiden. Hon påstår att det är 9 kg på tre veckor, vilket jag starkt betvivlar eftersom jag har gått upp 14-15 kg totalt och har ett starkt minne av att jag i v. 28 hade gått upp 10 kg. Så jag tror att det har blivit något fel i hennes anteckningar.. Ja, som ni säkert har räknat ut var allting frid och fröjd på sjukhuset och alla mådde prima. Dock passade de på att sjukskriva mig pga foglossning eftersom läkaren inte ansåg att jag bör arbeta med den typen av arbete som jag har och då försäkringskassan nekade mig havandeskapspenning såg vi ingen annan utväg. Det känns faktiskt riktigt skönt, även om jag tycker att det är trist att bli sjukskriven.

I övrigt går jag mest och försöker hitta ursäkter till att inte plugga. Har sista tentan om mindre än en vecka och borde sitta och panikplugga just nu, men klådan gör det nästintill omöjligt för mig att koncentrera mig. Det kliar konstant och ingenting hjälper. Försöker gå i så lösa och lediga kläder som möjligt, smörjer in mig regelbundet och duschar svalt när klådan är olidlig.
I eftermiddag ska jag prova ett havrebad, håll tummarna.

Så fort jag har fått tentan avklarad och har påbörjat min ledighet innan bebisens ankomst lovar jag att börja uppdatera bloggen igen =)

Ha det fint så länge!

Fick idag beskedet att jag har blivit nekad havandeskapspenning.

Trots en jätteutförlig och detaljerad ansökan. Trots att flera andra på min arbetsplats som har samma arbetsuppgifter,har blivit beviljade hp. Trots att jag faktiskt inte kan jobba, vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte utföra mina arbetsuppgifter så att säkerhetskraven på min arbetsplats uppfylls, eftersom min mage helt enkelt är för stor och i vägen. Trots att jag riskerar min hälsa om jag jobbar kvar eftersom jag jobbar natt, stående och mina arbetsuppgifter innebär monotoma och slitsamma röresler. Trots att flera personer på min arbetsplats sjukskrivs på grund av arbetsskador varje år, när de inte är gravida.

Jävla skit-försäkringskassa. det känns som ett skämt. ett lotteri.

Har gråtit i två timmar nu och orkar inte gråta mer. Har nu skrivit ihop min överklagan, mailat barnmorskan om intyg på att jag inte bör jobba natt mer, mailat personalavdelningen på jobbet om att de kan styrka det jag skriver i min överklagan.Har ringt försäkringskassan och bett handläggaren att kontakta mig (man får ju inget direktnummer,utan måste sitta i telefonkö till kundservice där man alltid är nummer 200-nånting i kön och sen får man be snällt att någon meddelar handläggaren att kontakta en). Har också mailat en tjej på jobbet som i skrivande stund går hemma med havandeskapspenning och frågat henne om motiveringen till att de beviljade henne (kanske får lite tips om vad jag ska lägga till i min överklagan).

Nu väntar jag bara på att alla ska reagera och svara, men inser att kl är 17 och det är fredag, så jag kommer få vänta snällt till måndag morgon, för tydligen är det ingen som jobbar fredag eftermiddagar längre.

Jag vill ha havandeskapspenning fr.o.m. den 19 februari så jag hoppas att de lägger på ett kol.

Sitter här och borde tentaplugga. Har en omtenta på lördag som jagar mig, dock kommer jag ingenstans när jag pluggar och jag har seriöst funderat både en och två gånger på om jag ska skippa den här tentan nu och ta den till hösten istället, när jag jobbar heltid. Det är egentligen en dum idé att skjuta upp tentor på det här sättet, jag blir ju inte av med den, fast å andra sidan sitter jag nu och sliter ut håret på mig själv och känner hur mycket jag stressar för att jag inte får någon studiero att plugga till den här tentan. Har en tenta kvar den 18 feb och sen ska jag vänta in bebisen, så jag har redan nog med stress hängandes över mig, kanske behöver jag inte ännu mer. Det är ju inte bra att stressa när man har en liten plutt i magen.

Fast det känns dumt att skjuta upp tentaplugg tills när jag har en liten bebis att tänka på.

Usch, detta är det värsta med att plugga; missar man en tenta så fuckar sig allt. Jag känner mig helt slutkörd av all tentastress och ångest. Och ändå kan jag inte påstå att jag har pluggat så värst mycket. Är ändå helt slut av tentapluggandet som inte görs.

ÖVer till bebisen: har nu blivit en traderajunkie och letar konstant efter nya kläder och tillbehör till bebisen. Vann idag en auktion på en liten overall från Gangstar (visar bild längre ner). Har också budat hem en ljusblå ny gallerfilt i 100% bomull som borde komma när som helst. TIdigare har jag budat hem tre bodies (en från hummel och två från "fem myror är fler än fyra elefanter" och ett par velourbyxor från "fem myror är fler än fyra elefanter"). Har väl inte egentligen budat hem så mycket, eftersom jag lyckas förlora de flesta auktioner, haha. Men jag har en milslång minneslista på tradera där alla mina intressanta auktioner ligger. Jag älskar tradera!

Nu har vi snart allt till lillens ankomst, det vi fattas är apoteketsaker, skötbord med tillbehör och spjälsäng med tillbehör. och sen fattas vi saker till mig, typ bindor och amningsinlägg. Vi ska dock inhandla det sista när jag börjar gå hemma. Skötbod och spjälsäng har svärmor anammat som sina projekt, så det dyker nog upp snart!

Overallen från gangstar:

Jag har just snöat in på förlossningen och inser nu att det faktiskt bara är 9 veckor kvar tills bebisen är planerad. och 9 veckor är inte alls mycket egentligen, fast det känns ju som en evighet eftersom jag är så trött på att vara gravid.

Vi har turen att bo precis bredvid sjukhuset, kan se sjukhuset från köksfönstret t.o.m. och detta leder ju till att jag känner mig rätt lugn faktiskt. Jag oroar mig iaf inte över att inte hinna in i tid. Dock funderar jag lite på vad man ska ha med sig till bb och hur länge vi ska stanna. På ett sätt är det nog rätt skönt att stanna där ett tag, men samtidigt kan det kännas löjligt när vi bor så nära (ens egen säng är ju alltid skönare).

En annan sak som jag inte riktigt kan sluta fundera över är ifall vi ska ha med oss vagnen till bb. De flesta åker ju bil/taxi till bb och då blir det rätt naturligt att man tar med sig en bilbarnstol. Men vi kommer nog gå dit (om jag kan göra det, annars blir det århundradets kortaste taxiresa) och då kanske en vagn inte är världens sämsta idé. nja, jag är lite kluven. Kanske blir det så att vi skiter i vagnen på ditvägen, men sen får sambon springa över gatan och hämta den när det är dags. Fast samtidigt känns det praktiskt att ta med sig vagnen, om vi nu ändå ska använda den..

Otroligt onödig sak att fundera över. Egentligen. För i slutändan kommer vi säkert glömma att ta med oss vagnen eller inte orka släpa med den.

Jag har också funderat lite över hur det funkar med besök på bb. Vi får ju stanna på bb 12-48 timmar och känner jag min familj rätt så kommer de hänga på låset så fort de hör ett pip om att bebisen har kommit. Men min magkänsla säger att jag inte kommer vilja ha några besökare under de första timmarna på bb. Antagligen kommer jag vara helt slutpumpad och hormonell och jag kommer absolut inte orka ha några samtal med någon. Är detta något man kan begära av nyblivna mor-och farföräldrar? att de ska hålla sig utanför ett par dygn efter att bebisen har fötts? Kanske kan jag få dem att lämna mig i fred så mycket som möjligt...

ja, som ni kanske märker lägger jag alldeles för mycket tid åt att fundera på saker som egentligen inte behöver funderas på (och hittar på problem som inte behöver finnas) och alldeles för lite tid på att plugga (har två tentor kvar innan jag tar studieuppehåll).

Tips för att hitta studiemotivationen?