Igår var jag på inskrivning och fick lämna en massa blodprov för ditten och datten. Fick väga mig också, tror minsann jag har gått upp ett par hekto! :)

Värden:
Hb 120 (precis på gränsen men bm var nöjd)
blodtryck 110/70
vikt 45.5

I natt hade jag en helt galen dröm, ganska skrattretande när jag vaknade och berättade för P, men inte så kul medans den pågick faktiskt.

Jag drömde att jag hade vid något tillfälle plockat ut fostret med hinnor och fostervatten och allt och punkterat hinnorna. Varför jag hade gjort detta är lite oklart, jag var väl mest nyfiken och ville kolla på det. Det var i drömmen inte heller nåt konstigt eller bökigt att plocka ut den. Efteråt hade jag stoppat tillbaka foster och alltihop igen.

Hursomhelst, efter ett tag kom jag på att det kanske inte var så smart det där att punktera hinnorna, eftersom fostret kunde riskera att torka ut då. Så jag tog ut hela påsen igen och kollade, det var en fyrkantig påse med bara lite lite vatten kvar i, och fostret låg nere i ena hörnet och såg ut precis som en överkokt räka, vitrosa och ihopkrympt. Jag fick dåligt samvete och kom på den briljanta idén att fylla på med nytt vatten från kranen. Så jag fyllde den fyrkantiga påsen tills den var helt fylld och stoppade tillbaka påsen där den hörde hemma.

Precis innan jag vaknade kom jag på att det kanske var dumt att använda kranvatten - det var ju ganska kallt, inte kroppstempererat, och kanske inte samma typ av vatten som fostret behövde, kanske borde jag använt linsvätska istället? Jag var övertygad om att jag orsakat missfall med alla mina dumma påhitt, punkteringen och kranvattnet. Hur ska jag förklara det här för barnmorskan, var det sista jag tänkte innan jag vaknade.

Det blev väldigt lyckat igår! Min familj var på middag, god mat och naturligtvis en glad nyhet. Systrarna hade redan anat det, och nog hade mamma också haft en liten misstanke :)

Idag har vi haft teambuilding-dag på jobbet. Picknick och lekar på ett utomhusmuseum. Riktigt roligt, och sjukt bra väder (lite för varmt nästan!) Nu sitter jag och slötittar på Postkodmiljonären (P är inte hemma, då hade det blivit något annat!) och är helt knockad. Imorgon ska jag ut till TI och sätta upp mätutrustning så det blir nog en heldag det också. Känner mest för att ta helg och soooooova meddetsamma!

Zzzzzzzzzz....

Idag har jag varit på kanonhumör, trots att jag hade svårt att sova i natt av någon anledning. Vaknade vid två för att gå på toa (jag kissar HELA TIDEN numera!) och sen somnade jag inte om förrän halv fem. Det skumma var att det inte störde mig alls. Jag brukar ju bli i vart fall lite stressad och irriterad när sömnen bara försvinner sådär. Men nepp. Satte mig i soffan och läste och tyckte jag hade en mysig stund själv mitt i natten med katten som sällskap.

Och idag har jag inte ens varit särskilt trött. Bara konstant hungrig :) Och hyfsat produktiv på jobbet, satte igång med en ny uppgift som jag verkligen känner mig pepp på! (Ja fast sen sitter man ju här och slarvar bort tiden på sin blogg ändå, menmen...)

Så sent som i söndags var jag nere av någon oförklarlig anledning, tyckte inget kändes särskilt kul, kunde inte ens se fram emot middagen med familjen imorgon (där vi ska avslöja vår hemlis och jag vet att de kommer att bli såååå glada!). Är det hormonerna som spökar tro? Eller blev jag så uppiggad av årsmötet med bostadsrättsföreningen igår (vilket GALET möte för övrigt...). Ja vem vet. Trevligt att må bra iaf. Tjohoo!

I helgen var vi på en mycket trevlig tillställning i de småländska skogarna. Goda vänner, massa kräftor och såklart snapsvisor (utan snaps för min del).

Nu sitter jag på jobbet och försöker hålla tröttheten på behörigt avstånd... det går sådär... :) Ska kanske peta i mig en knäckemacka med ost och hoppas att det hjälper.

Och så ska man ju jobba lite också. Just det.

ikväll blir det första och sista Malmöfestivalandet för mig i år. Oj vad det ska ätas langos Är sjukt hungrig nu för cafeterian på jobbet stängde jättetidigt av någon anledning så jag hann inte dit och köpa lunch, och det finns typ inget annat i närheten. Tur det är fredagsfika här på jobbet snart.

Idag har jag inte mått så farligt illa (än, det brukar vara värst på kvällen av någon anledning) men det går ganska mycket upp och ner för det mesta. Och så är man trött... Men det ska ju bli bättre om några veckor har jag hört.

Häromdagen var jag inne i stan och skulle köpa present till min man som fyller år på lördag. Kunde inte låta bli att gå och smygkika på bebiskläder. Oj så mycket fina det finns! Tyvärr är ju det mesta väldigt könsfixerat, antingen rosa puttenutt, hjärtan och blommor för flickor eller mörka färger med tuffa seriefigurer på för pojkar. Blä säger jag. Vårt barn ska få ha ALLA färger och ALLA mönster på sig oavsett om det blir pojke eller flicka.

Jag köpte inga kläder dock Bara två påsar löste till mannen, som jag gömde i en byrålåda när jag kom hem. Tyvärr luktade ju teerna nåt så vansinnigt mycket så min man gick runt i hela lägenheten och sniffade ett tag för att lokalisera var den söta doften kom ifrån. Till slut fick jag ju avslöja det i förväg... fast då fick vi å andra sidan oss ett gott skratt bägge två!

I helgen fick svärfar och hans särbo också den glada nyheten. Det blev i samband med att jag avböjde vin till maten: "har du gått och blivit renlevnadsmänniska?" undrar svärfar och då kröp ju sanningen fram!

Min familj får veta den 26 augusti för det var enda datumet på typ 1½ månad som alla kunde samlas samtidigt, vi bjöd in till middag hemma hos oss med ursäkten att vi flyttat nyss men har förstås inte avslöjat den andra anledningen än

Annars är det rätt illamående och mycket trötthet just nu. Tur att man har en man som varvar med att peppa och tycka synd om, hehe.

På jobbet är det galet mycket antydningar om att jag kanske är gravid för övrigt, inte för att de egentligen misstänker det utan för att jag nyss gift mig, samt det faktum att hälften av dem på mitt kontor (3 av 6, mig själv inte inräknat) är gravida eller fått barn nyligen. Kommer nog att få höra det både en och två gånger igen när sanningen väl kommer fram.

I helgen berättade vi för svärmor som blev första person att få veta något förutom oss själva då såklart. Hon blev förstås jätteglad men var inte så förvånad, hon hade lagt märke till att jag inte drack någon alkohol alls och jag brukar inte tacka nej till ett glas vin i samband med en god middag en lördagkväll... :) men hon hade varit finkänslig och inte frågat.

Vi sa att hon fick berätta för dottern (min mans syster) och några andra nära släktingar. Dottern vet nu iaf för min man fick ett sms häromkvällen och hon verkade också väääldigt glad!

Annars mår jag oförskämt bra! Illamåendet har lagt sig lite fast jag kan fortfarande få som mentala kväljningar av vissa lukter eller bara tanken på vissa saker... Tröttheten är heller inte alls farlig faktiskt. Om man var lagd åt det negativa hållet skulle man kunna tolka det som att något är fel, kanske har det lilla krypet gått och dött där inne? Men som tur var har jag inga såna böjelser, utan är bara nöjd över att må så förträffligt som jag gör.

Min familj ska också få veta, men det lär inte bli förrän om en dryg månad för de är så himla upptagna och vi vill ju ha dem samlade öga mot öga helst. Men de mår ju inte dåligt av att vänta på ett gott besked som de inte känner till än!

Nu: middag!!

...men just nu är det mycket tankar kring mat. Har ju mest känt mig extra hungrig till en början, men så i fredags, när vi så klart fixat lite lyxig kvällsmat (smörstekta kantareller på hembakt rågbröd och sparris med hyvlad parmesan) så fick jag en första släng av illamående och sen dess har apt iten varit ganska kass. Jag mår inte direkt illa (utom någon enstaka minut här och där) men har nån diffus olustkänsla i magen nästan hela tiden.

Och på ett sätt gillar jag att det känns att nåt är på gång Typiskt nog så är P bortrest fyra dagar nu så jag har ingen att beklaga mig inför. För man mår ju alltid lite bättre när nån tycker synd om en

Idag har jag förresten spenderat dagen med föräldrarna och lillebror, cykeltur och god mat. Har varit lite svårt att inte säga nåt, men jag vill ju helst att vi ska vara med bägge två när vi berättar. Igår fick jag ta till lite olika ursäkter för att säga att jag inte ville dricka vin när jag var hemma hos mormor, hon ville så gärna bjuda på vin. Tyckte själv det lät jättemisstänkt, jag brukar inte tacka helt nej utan iaf dricka en liten slurk (om jag inte kör, men det gör jag i princip aldrig och det var uppenbart att jag inte gjorde det den dagen). Undrar om nån misstänker redan kanske... i så fall är de så finkänsliga att de inte frågar, det är ju bra

Idag har jag knarkat sockerärtor hela förmiddagen. Perfekt snacks, gott och så ska det tydligen vara mycket folsyra i också. Jag hade ju inte en tanke på det där att man skulle börja käka speciellt INNAN man var gravid, så det har jag inte gjort. Fast eftersom jag inte äter kött så blir det rätt så mycket folsyra i maten naturligt. Så jag har bestämt mig för att fortsätta på den vägen. Bönor, linser och en massa goda grönsaker att frossa i :D

Det är lättare att motivera sig själv att äta nyttigt och regelbundet nu (brukar slarva med det annars). Speciellt om mannen inte är hemma, för det är ju sjukt tråkigt att bara laga mat till sig själv. Men nu lagar jag ju till en till

Min man påpekade för övrigt att jag verkar ha bättre aptit nu än tidigare. Kanske har han en poäng. Jag vet i alla fall att i söndags för tio dagar sedan (innan jag visste att jag var gravid) så var vi hemma hos min mor på middag och jag åt som en häst, och både man och mor höjde på ögonbrynen för jag brukar ha aptit som en sparv i vanliga fall.

...så har jag fortfarande inte lyckats ta in det. En del av mig tror helt enkelt inte på att jag är gravid, trots att jag logiskt sett inser att om man gör ett positivt test (med två tydliga streck) så är det ingen snack om saken. Dessutom har jag ju ingen mens. Men ändå... En kompis som blev gravid för drygt två år sen sa då att hon hade misstänkt det redan innan mensen var försenad och sambon hade varit spiksäker på att hon var gravid. Så på nåt sätt tänkte jag att man skulle märka det tydligt om man bara kände efter.

Men nej... inget. Å andra sidan ska man väl vara glad så länge man inte har några symtom... :)

Det kom lite hastigt på också. Jag och mannen hade väldigt nyligen bestämt oss att skippa skydd, "så får vi se när det händer". Man har ju hört att det kan ta lång tid, och jag trodde jag skulle vara just en sån som det tog lång tid för. Men så gick det på första försöket. Så kan det gå!