Ja vem har inte läst minst tio inlägg av den typen här på FL, man beklagar sig över mannen som tror att det är en dans på rosor att vara hemma med barn. I samtliga fall har förstås kvinnan lagt rabarber på i princip alla dagarna (mannen ska möjligtvis ta ut sina 60 dagar lite då och då under barnets uppväxt, typ som extra semester under sommaren eller liknande). Argumenten är många och fantasirika:

"Vi har inte råd! Han jobbar och jag pluggar/är arbetslös." (vanlig)
"Eftersom han pluggar/är arbetslös är han ju ändå hemma så mycket så jag tar all föräldraledighet" (omvänt från klassikern ovan, och används lämpligtvis i de fall som mannen pluggar och kvinnan jobbar)
"Han gick med på det och jag är väldigt glad att få vara hemma hela tiden" (kanske det ärligaste svaret)
"Han har högre lön än jag så vi skulle förlora över tusen kr i månaden om han var hemma" (såklart att en jämställd relation med sin fru och en bra relation med sitt barn inte är värt den summan, huuuu)

Behöver jag säga att jag har svårt att begripa det? Ekonomi handlar om prioritering, väljer man bostad, bil(ar), livsstil med mera så att man ligger precis på gränsen och inte klarar en tillfällig nedgång i inkomst, ja då har man ju gjort sitt val. Fräscha villan och nya bilen är viktigare än att pappa får möjlighet att vara hemma med sitt barn. Eller så väljer man att ha marginaler. Bo i lägenhet (det är inte ett måste med eget rum till bebisen), skippa bilen (visst kan det behövas i vissa fall men många skulle klara sig utmärkt utan), minska prylinköpen, etc. Planera sitt liv utifrån förutsättningarna att man ska dela lika på ledigheten, inte tvärtom.

Jag har inga problem med att man väljer ekonomisk standard, alla gör som de själva vill. Men stå för det då. Säg inte "vi har inte råd" som om ni var någon slags offer för omständigheter ni inte själva rår över, utan säg "vi prioriterade att lägga pengarna på annat". Och sluta gnäll över att era karlar inte begriper hur mycket jobb det är att ta hand om barn. Jag tycker inte så synd om er. Faktiskt tycker jag mer synd om era män, som inte förstår vad de går miste om, utan villigt låter sina barn växa upp med en starkare relation till mamman. Och om era barn, som kommer att ärva er syn på vad som förväntas av kvinnor respektive män.

Ja jag har fått för mig att det skulle vara mycket mer praktiskt med långa hängbröst istället för de där små toppiga sakerna jag dras med nu. Tänk så mycket bekvämare liggamningen skulle bli om man slapp ligga exakt i en viss vinkel för att bröstet som står rakt ut från kroppen ska hamna ungefär där dotterns mun är. För att inte tala om amning i sjal/sele, om man kunde lyfta upp bröstet lite, eller amning överhuvudtaget om bröstet kunde hänga ut lite utanför amningsbehån när man öppnar den, och så att säga hålla den på plats...

Jag får väl skriva upp det på julklappslistan, Fast nej vänta, då kanske jag inte ens ammar längre. Jaja. Nästa barn då. Då ska jag ha hunnit fixa hängpattar. Nån som vet hur man gör? 

Vi har ju "blivit med bil" på sistone, en släkting till P har lånat ut sin eftersom  han inte kan använda den själv för tillfället. Grannen ovanför gjorde mig uppmärksam på att framdäcken var väldigt slitna och nog behövde bytas. Sagt och gjort, jag ringer lokala däckfirman.

Jag: Ja hej, jag behöver byta däck på bilen, hmm... ska man boka tid och så, har ni däck inne, hur funkar det?
Däckfirman: Jag ska se om vi har på lager, vad är det för däck?
Jag: Ja.... det vet jag inte. Ska jag kolla upp det?
DF: nej men jag kan ta registreringsnumret istället, kan du det?
Jag: Eh.... näääeee.....
DF: Okej, men vad är det för bil.
Jag: Det är en Volvo.... eh.... ja. En Volvo.

RIDÅ!

(men jag sa i alla fall inte "Den är svart!" på sista frågan. Bonuspoäng till mig!) 

Idag var det nära att jag tappade tålamodet - så pass att jag övervägde att lägga ner henne gallskrikandes i sin säng och gå ut ur rummet och fortsätta dammsuga (nej inget värre än så). Men jag lyckades sansa mig. Ta upp henne, krama och pussa lite, och sen krångla ner henne i selen på ryggen. Där sitter hon nu medan jag dammsuger, och vi är nöjda bägge två

var för övrigt första gången jag lyckades få upp henne på ryggen i manducan. Det är väldigt bekvämt må jag säga jämfört med de flesta andra bärpositioner. 

Min man har rest till Finland, till Finland by the sea. Och dagen innan han åkte, medan jag och Edith sov middag (!) ägnade han halva eftermiddagen åt att handla och laga en massa mat att fylla kylen med så att jag har för hela veckan. Love

Hon skrattar högt nu när något är riktigt roligt. Och det är så fantastiskt i föräldrarnas ögon att man gör precis vad som helst för att framkalla det där skrattet

har varit på jakt efter en snuttefilt/gosedjur idag med lyckat resultat. Det är som en filt med huvud och armar, giraffmönstrad med giraffhuvud. Jag har nämligen en plan om att hon ska kunna lära sig att somna med den istället för med bröstet i munnen, eftersom jag börjar bli trött på att ägna hela kvällarna åt nattning och att P inte kan hjälpa till (han har för små bröst tycker lilla E) 

Ibland känns det som om man är med i en westernrulle. På en given signal (Edith kräks) så sticker både jag och P ner handen i fickan och fiskar upp en frottélapp och hivar fram den mot ungens ansikte.

Vanligare är dock att vi bägge två får larva runt och leta ett tag innan vi hittar en kräklapp. Trots att de ligger utspridda över hela lägenheten så har man förvånansvärt ofta inte en inom räckhåll ändå. 

Jag inbillar mig att jag sover ganska dåligt sen natt/tidig morgon. Edith är ofta oroligare då, och vill amma tätare. Men. Ett antal gånger har jag vänt mig om för att väcka Pontus eftersom jag tänkt att han har försovit sig. Bara för att upptäcka att han inte ligger kvar och redan har gått till jobbet. Så då är det nog inte så illa ändå  

igår gick jag en "crash course" i stresshantering, med en gallskrikande Edith på stadsbussen. Trots skriket (HELA resan) och (för första gången) en lite småsur kommentar om oljudet från en passagerare (inte riktat till mig utan bara frammuttrat för sig själv): "Man blir ju lomhörd!", så lyckades jag med konststycket att inte få småpanik, må dåligt eller börja störtböla när jag kom hem. Det sistnämnda kan dock bero på att Edith somnade tvärt direkt när vi gått av bussen. Men ändå. Jag ger mig själv en stjärna i kanten, och lovar att se kommande skrikresor som ytterligare träning i stresshantering, det vill säga något positivt  

Hon har börjat "prata" en massa på sistone, det är jätteroligt. Nu sitter vi ofta på golvet, hon i babysittern, och "pratar" eller sjunger tillsammans

dessutom har hon börjat suga en  massa på händerna, jag hoppas att hon hittar tummen snart för napp vill hon inte ha (utom de där två som sitter på min framsida då förstås)

I natt sov hon dessutom nästan 3 timmar i sin egen säng. Under högljutt stånkande och grymtande. Så jag sov väl inte mer än jag skulle ha gjort om hon låg bredvid, men det gör inte så mycket. Blev sovmorgon till halv nio så jag är pigg ändå. Och så finns det ju kaffe! 

Det är tvära svängar ibland...

Ja jag erkänner att jag har haft en del fördomar om mödravård, förlossning och annat efter att ha läst en massa berättelser om graviditet, förlossning, amning med mera. De flesta har faktiskt sabbats totalt av den fina vårdpersonalen här iKo stan. Exempel:

På kvällen den 24 mars, som ju var ursprungligt BF-datum, började jag få lite värkar som kom rätt så regelbundet, mellan 5-10 minuters mellanrum. Det fortsatte under natten, vid tretiden kom de med tre minuters mellanrum så då ringde vi förlossningen. "Gör som du vill, vill du komma in är det OK" sa de, "fast det är nog ett bra tag kvar". Samtidigt som jag pratade med dem avtog värkarna (såklart). De återkom efter ett tag men med 5 minuters intervall. Fick också den där teckningsblödningen som skulle tyda på att livmoderhalsen börjat öppna sig. Vid niotiden på morgonen när det fortsatt på samma sätt hela tiden (inte tätare, däremot lite ondare) och blödningen tilltagit ringde jag igen. Fick samma besked, att jag var välkommen om jag ville men att jag kunde ta det lugnt, äta frukost först och jag behövde inte ringa igen när jag bestämde mig för att åka in. Precis som förra gången verkade samtalet till förlossningen i sig göra att värkarna lugnade ner sig.

Glömde ju skriva att jag drömde i natt att jag vägde 170 kg, alltså hade gått upp 125 kg sedan inskrivningen. Mina vänner tyckte (i drömmen) att det var helt normalt, "man ska ju gå upp mer när man är smal från början". Jag var dock inte helt övertygad. Tro fan det Kanske borde omvärdera mitt val av vänner??

BF-9

BF-10

Tecken på att räkan är på G:
Förvärkar HELA natten (23-05) var tionde minut ganska så punktligt. Smärtnivå ungefär som kraftig mensvärk, tillräckligt för att omöjliggöra sömn, men däremot alldeles otillräckligt för att vara riktiga värkar. Morr. Om det nu nödvändigtvis skall övas en massa inför förlossningen, kan det inte låta sig göras på dagen istället för på natten i så fall? (Jag fick ett par timmars sömn sen på morgonkvisten för då dog värkarna ut helt och har inte återkommit).

Projekt idag:
luncha på stan med Maria (check)
Hämta ut dhl-paket
Slappa framför tv/dator
Kanske sova lite mer

Ja som ni märker är jag inte överambitiös med vad jag fyller mina dagar med... åtminstone inte en dag som denna

BF-11

BF-14

Igår kväll trodde jag nästan att det var nåt på G! Fick lite sammandragningar på kvällen och vid niotiden märkte jag att det kändes lite som mensvärk i samband med en av dem. Gick och lade mig lite senare, och mellan tio och tolv hade jag ett antal sammandragningar som gjorde ont och kom med 10-20 min mellanrum. Sen slutade det tvärt, men jag var ju så uppspelt att jag inte somnade förrän vid tvåtiden Idag känner jag ingenting (ja förutom fogarna då).