Ja vem har inte läst minst tio inlägg av den typen här på FL, man beklagar sig över mannen som tror att det är en dans på rosor att vara hemma med barn. I samtliga fall har förstås kvinnan lagt rabarber på i princip alla dagarna (mannen ska möjligtvis ta ut sina 60 dagar lite då och då under barnets uppväxt, typ som extra semester under sommaren eller liknande). Argumenten är många och fantasirika:

"Vi har inte råd! Han jobbar och jag pluggar/är arbetslös." (vanlig)
"Eftersom han pluggar/är arbetslös är han ju ändå hemma så mycket så jag tar all föräldraledighet" (omvänt från klassikern ovan, och används lämpligtvis i de fall som mannen pluggar och kvinnan jobbar)
"Han gick med på det och jag är väldigt glad att få vara hemma hela tiden" (kanske det ärligaste svaret)
"Han har högre lön än jag så vi skulle förlora över tusen kr i månaden om han var hemma" (såklart att en jämställd relation med sin fru och en bra relation med sitt barn inte är värt den summan, huuuu)

Behöver jag säga att jag har svårt att begripa det? Ekonomi handlar om prioritering, väljer man bostad, bil(ar), livsstil med mera så att man ligger precis på gränsen och inte klarar en tillfällig nedgång i inkomst, ja då har man ju gjort sitt val. Fräscha villan och nya bilen är viktigare än att pappa får möjlighet att vara hemma med sitt barn. Eller så väljer man att ha marginaler. Bo i lägenhet (det är inte ett måste med eget rum till bebisen), skippa bilen (visst kan det behövas i vissa fall men många skulle klara sig utmärkt utan), minska prylinköpen, etc. Planera sitt liv utifrån förutsättningarna att man ska dela lika på ledigheten, inte tvärtom.

Jag har inga problem med att man väljer ekonomisk standard, alla gör som de själva vill. Men stå för det då. Säg inte "vi har inte råd" som om ni var någon slags offer för omständigheter ni inte själva rår över, utan säg "vi prioriterade att lägga pengarna på annat". Och sluta gnäll över att era karlar inte begriper hur mycket jobb det är att ta hand om barn. Jag tycker inte så synd om er. Faktiskt tycker jag mer synd om era män, som inte förstår vad de går miste om, utan villigt låter sina barn växa upp med en starkare relation till mamman. Och om era barn, som kommer att ärva er syn på vad som förväntas av kvinnor respektive män.