Jag känner mig så jävla tjock och ful och äcklig! Vägde mig igår och har gått upp 4 kg vilket är hemskt, särskilt när det lägger sig på röven. Alla kläder stramar åt och jag känner mig tung och otymplig, som en jävla landval! Vill knappt gå utanför dörren längre eftersom jag tycker att ALLA stirrar på mig. LEDSEEEEN! Vill bara skrika ut att jag är gravid så folk fattar varför jag ser ut som Sumo of the year.

Trivs inte alls med mig själv för tillfället, inte bara utseendet utan jag mår skit i övrigt också trots att illamåendet nästan är borta helt nu. Var på en fest igår för att iaf känna mig som en social människa och inte en bakugn hemma på jäsning men det var fan inte roligt att titta på hur folk gjorde bort sig, blev mer och mer röda om näsan och kom med pinsamma raggningsrepliker (inte till mig då för jag är ful och tjock just nu). Vill bara ha tillbaka min gamla kropp, ta en bärs och däcka på nåns soffa. Okej det kanske jag inte vill, gjorde inte ens det innan jag blev på smällen men jag vill KUNNA göra det iaf! FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN! Vad har jag gjort???!!!

Förresten, vad fan är v. 15 för jävla vecka då? Inget händer ju då utan det är bara en tråkig jävla transportsträcka!

Pjuh! Har faktiskt varit lite nojig över vad resultatet på KUB-testet skulle bli men den snälla tanten ringde nu och det är väldigt låg risk att våran lilla tjockis skulle vara en liten Jerry Det konstiga är att jag har hela tiden varit helt säker på att skulle det visa sig att bebis har Downs syndrom så skulle jag göra en abort, no question about it! Men under veckans långa väntan på resultatet så har jag helt plötsligt ändrat inställning och abort känns inte längre en självklarhet. Om bebis inte haft en chans till överlevnad utanför livmodern så hade vi ju valt att avbryta graviditeten men annars så tror jag att jag skulle välkomna vårt lilla mirakel med öppna armar och all kärlek trots kromosomfel eller annan sjukdom. Jag är förvirrad! Trodde inte att man kunde ändra sig om något så stort och livsavgörande men graviditeten får en väl att tänka annorlunda, eller jag vet inte.

Okej så nu var nojan över DS överstökad. Nu är jag istället livrädd för att något ska gå fel under förlossningen och att bebis får syrebrist och får en cp-skada eller nåt. Hjilp, hjilp!!!

En fråga bara förresten: Vart fan ska jag ringa om jag skulle få vattenavgång nu? Det är för tidigt för att ringa förlossningen och det känns som att det är för sent för att ringa KK. Ska jag åka upp till akuten eller?

Har moffat i mig 4 syltmackor med gräddost så nu simmar saken omkring i massa fett och socker, fan också... Jag försöker ju vara nyttig och så men jag kan inte hejda mig när magen skriker efter vissa saker och jag känner mig mordisk vid tanken på att avstå. Tyvärr så är jag ofta sugen på saker som tydligen inte är så jävla bra för små svullon, typ kaffe och ölkorv. Mmmmmmmums!!!!!!!!! BM och livsmedelsverket och alla andra nojiga FL:are har ju snällt talat om för mig att jag absolut inte ska dricka mer än 3 koppar kaffe om dagen eftersom koffeinet inte är bra. 3 KOPPAR alltså (1,5 dl/kopp)!!! Jag dricker fan 6 MUGGAR om dagen och skulle gärna hälla i mig mer men det är ju inte så bra för min egen kropp heller, damn! Min underbara väninna som är i v. 19 har inte kunnat dricka kaffe under graviditeten och likaså många andra som jag har pratat med eftersom de mått illa av lukten eller smaken, whatever. Varför kan inte jag må bajs av kaffe?!!! Har ätit ölkorv vid ett par tillfällen tills jag kom på att det kanske inte är så bra då man ska undvika rökt korv och shit. Men det är ju så ljuvligt!

Har inte fått nån särskild cravings, alltså just EN sak som jag är supersugen på utan jag byter sak varannan vecka ungefär. Har t.ex. nu i snart 2 veckor tryckt i mig 7 ton apelsiner och skickat iväg min stackars man på apelsinsafari sent på kvällarna. Han får även köpa med apelsinjuice óch det blir väl minst en liter juice om dagen (2 liter igår). Det kan ju inte heller vara så bra eftersom det finns socker i juicen. Skit också! Jaja, annars har jag haft följande supersug:

Mackor med pepparrot och hallonsylt
Frukostkorv med kaviar på
Fullkornsvälling med russin
Ölkorv, chorizo, typ alla starka, smaksatta korvar iofs
Citronyoghurt
Äpplen (men bara sorten Pink Lady och det måste vara i bitar)

Jajuste, symtomen har typ försvunnit nu. Mår inte illa längre (bara när jag åker buss och vanligt hungerillamående när jag inte ätit på typ 3 timmar) och brösten ömmar inte längre. Blir såklart orolig men det ska väl vara normalt när man är i v.13 har jag hört. Typ spökveckor eller vad man kallar det. Suck, den som ändå inte var nojig...

Jäkla bajsbarnmorska! Skulle idag göra KUB-testet för att se hur stor risken är för Downs syndrom men när ultraljudstanten skulle räkna ihop siffrorna så hittade hon inte blodprovet som BM tog förra tisdagen. Fuck! Det är så irriterande för jag frågade särskilt om det blodprovet och hon visade exakt vilket rör som var till KUB-testet och vilket hon skulle testa de andra blodvärdena med. Det jävla röret låg ju för fan framför mig på hennes skrivbord!!!

Nu ska jag tydligen komma tillbaka och ta ett nytt blodprov på måndag och sedan vänta till nästa fredag innan jag får svar. Visst att risken är liten för DS men man är ju lite nojig i alla fall. Skit skit skit!

Jaja, annars såg allt bra ut och den där saken åkte kana där inne. Det verkar inte som att någon kan förklara varför jag blöder hela tiden men vi får se om läkaren som jag ska till på tisdag kan hitta någon orsak. De kunde i alla fall utesluta att det berodde på att moderkakan ligger i framvägg som BM misstänkte utan den var placerad på rätt ställe tydligen. Är förvirrad...

Nicklas köpte en bild och jag lovar, den där saken har Percy-haka! Jag blev jätteledsen först då jag såg att hakan stack ut och tänkte att jag inte alls ville föda fram en liten Percy Nilegård men man ska ju vara glad så länge den är frisk och hel. Men va fan, en Percy!!!

Vad är det för fel på min kropp??? Mot alla odds hoppar den lilla omkring därinne med ett tickande hjärta.

Vi var på inskrivning igår och när jag berättade om den störtblödning som jag hade i torsdags så ville hon göra ett UL innan hon skrev in mig eftersom hon tyckte det lät som ännu ett missfall. Fick komma in i samma rum med samma människa som förra graviditen gett oss beskedet att fostret var dött. När jag lade mig ned och fick det kalla kladdet på magen så fäste jag blicken på en fläck i taket och vägrade kolla på ultraljudsskärmen. Sedan hörde jag henne säga att "nej, allt ser bra ut och där ser ni hjärtat som slår som det ska". Jag stirrade fortfarande upp i taket och min BM fick gå fram till mig och säga "Sara ser du hjärtat? Ska du inte kolla på skärmen?". Jag tittade upp i någon sekund, såg flimmret på skärmen och mumlade "Mm, jag ser". Sedan torkade jag snabbt av magen, gick ut ur rummet med oknäppta byxor och skyndade tillbaka till rummet. När barnmorskan kom tillbaka frågade hon om jag inte var glad men jag visste ärligt talat inte om jag var det. Kände mig helt tom och försökte förklara att jag liksom hade ställt in mig på att det var ett MA och att det var jobbigt att hela tiden gå runt och va gravid ena stunden för att i nästa ha fått ett MA. Det tar så mycket energi och jag är så frustrerad och arg på att graviditeten inte kan vara komlikationsfri så att jag får möjlighet att vara förväntansfull och njuta av att vara gravid. För just nu så vågar jag ju inte det. Finns inte en chans att jag skulle våga hoppas på att det går vägen denna gång, särskilt inte när jag blöder som fan och har smärta i samband med skiten.

BM tittade på mig med oro och skrev in mig både hos läkaren och hos kuratorn så att jag får hjälp att "acceptera" graviditeten. Sedan kollade hon alla värden, vilka såg bra ut och mumlade något om att det är viktigt att jag rör på mig då jag har lite övervikt. Jag blev sur och kände ännu mer hat mot fostret eftersom min lilla övervikt just beror på att jag inte längre röker 2 paket om dagen och dessutom har tvingats äta varannan timme pga illamåendet. Fick tillbaka några av de tankar som jag hade under min ätstörningsperiod och satt under resten av samtalet bara och gjorde upp planer på hur lite jag får äta och att jag vid nästa samtal måste ha gått ner 5 kg. Fan också.

Mår sämst om jag ska vara ärlig. Pga av alla komplikationer har jag inte vågat ta till mig viruset som infekterat min livmoder och det lilla välmående som jag hade innan plusset. Hur kan jag ta till mig ett barn när det hela tiden verkar som att barnet inte vill stanna kvar. Ovissheten är hemsk. Jag vill inte gå runt med ett dött barn i magen. Det var förjävligt att få veta det i efterhand förra gången, att jag hade gått 5-6 veckor med ett dött foster och att kroppen lurat mig så fatalt. Men nu när jag är medveten om mitt MA så mår jag ännu värre. Om det ens är ett MA. Det kan ju leva där inne men det är inte så troligt.

Oro är helt naturligt vid en graviditet men att få ångestattacker och överväga en abort för att ett barn inte känns värt all psykisk belastning, då är det illa. Så ska det inte behöva vara. Imorgon ska vi på inskrivning iaf och då ska jag ta upp detta med BM och fråga om råd hur jag ska göra.

Vad fan hände?? Det forsade blod ur mig igår och nu, inte en jävla droppe i toan. Lite rosa på pappret nu på förmiddagen men även det har avtagit. Jag fattar NADA!

Gud kan gå och dränka sig i en fet jävla soptunna för idioter med sån humor är sjuka i huvudet! Ja, du hörde rätt Gudjävel, jag kallade dig idiot. Vad ska du göra åt saken? VAD SKA DU GÖRA?? Kom då, ja kom då. You wanna piece of me? Didn't think so! *snappin my fat fingers* Jag är inte rädd för Gud. Jag menar, vad mer kan han göra mot mig? LOL!

Anywho... Det är bara att avvakta och se vad som händer. Efter ett totaly ångestdrypande gräl igår kom jag och Nicklas fram till att om jag blöder mer nu i helgen så åker vi upp till gynakuten men annars väntar vi tills det redan inbokade VUL:et den 11/12. Han förstod inte att jag inte ville åka upp för fjärde gången och få en pinne uppkörd i fittan, stupid! Nejvars, han är ju bara omtänksam och rädd om mig. Haha, om vi väntar till den 11:e så blir det andra gången som vi är på NUPP-test i v.13 och får se en död liten snorgubbe som förstört ca 9 veckor av mitt liv med oro, komplikationer och rastlöshet. Whatever, det är bara att acceptera min lott i livet. Men får jag ett tredje missfall (1% risk) så är min kroniska olycka ett faktum! Va fan är det här egentligen, jo mitt så kallade liv.

Fan jävla skit rent ut sagt! Känner mig arg och frustrerad. Vaknade idag och mådde bra för första gången på länge. Inget illamående och brösten ömmar inte längre men det var inget jag riktigt reflekterade över. Hade sen lite smärtor i livmodern på förmiddagen men tänkte att det kan man ju ha för det växer ju och håller på där. Så för någon halvtimma sen när jag var på stan och kollade på kläder så kände jag hur det rann till. Letade febrilt upp 5 enkronor så att jag kunde gå på toa och visst fan var det blod i trosorna. Inte lite heller utan som en riklig mens. Väl hemma har det fortsatt att blöda och även kommit lite klumpar men nu har jag inte ont.

Är bara så jävla uppgiven. Det är klart att det är ett helvetes missfall på G, vad annars liksom? Visst, jag har blött lite under graviditeten och det var ju bara 1 1/2 vecka sedan som jag var på VUL och allt såg okej ut men nu blöder jag massor och med min jävla tur så kan jag inte hoppas att det bara är tunna slemhinnor eller nåt. Fan fan fan!!!! Orkar inte ringa KK IGEN och be om VUL. När jag slutat blöda får jag boka en tid för att se så jag har fått ut allt. Suck.

Skit samma, jag orkar inte mer. MF och MA är orättvist och förjävligt för vem som helst som går igenom det men det suger verkligen att man som halva sitt liv varit deprimerad och självmordsbenägen ska behöva gå igenom två jävla missfall. Känner mig värdelös och misslyckad och detta spär bara på min inställning om att inget någonsin kan gå bra för mig så jag kan lika gärna försvinna. Känner mig inte värd Nicklas heller då jag uppenbarligen inte kan behålla hans barn i magen. Varför utsätter jag mig för situationer där det kan gå så fel och få mig att sjunka ännu djupare in i mörkret? Jag hatar mig själv.

Har mått illa konstant sen v. 6 och det har bara blivit värre fram till i förrgår. Nu mår jag bara lite illa då och då vilket är jätteskönt. Brösten ömmar inte lika mycket längre heller. Känner mig nästan som en människa!

Igår var vi på ultraljud och allt såg bra ut en så länge. Läkaren sa att jag förmodligen har tunna slemhinnor och därför blöder i samband med sex. Igår när vi hade lite roligt och firade så började jag blöda igen men denna gången blev jag inte lika orolig. Orkar inte gå runt som jag gjorde förra graviditeten och även i början av denna och oroa mig konstant. Det tar för mycket energi och jag kan inte riktigt känna mig glad så nu är jag lugnare och tar dagen som den kommer. Sakta men säkert närmar jag mig v. 13 då jag kan pusta ut om det ser bra ut på NUPP-testet. 11/12 får vi veta. Det känns lite nervigt faktiskt eftersom det var på NUPP-testet i våras som vi fick veta att graviditeten avstannat. Hoppas allt ser bra ut!!!

Idag tar jag det lugnt. Min visdomstand gör att jag ser ut som en hamster så jag vill inte riktigt gå utanför dörren men jag måste snart gå och handla. Nicklas jobbar, han var så glad igår och ramade in ultraljudsbilden när vi kom hem. Han är så söt.

Jaja, nu ska jag kissa för femtioelfte gången idag!