Nämän, gudars skyming vilket dystert avslut det blev! Satt och läste igenom hela bloggen förut och det är ju värsta miserabla ångestfesten från början till slut  Hur kunde jag känna så? Hur orkade ens någon läsa skiten? Strange...

                                                       

Soooo, update då. Självklart kom karlskrället hem igen. Och självklart tog jag upp ungsudden direkt efter att jag tryck på "posta inlägget". Och självklart hade jag miljoner känslor och kärlek till mitt barn även om de där och då var ganska så gömda bakom all desperat frustration. 
                                                  
Även om jag idag skäms en hel del över mina jobbiga känslor och att jag inte riktigt kunde hantera kaoset som var, särskilt de första månaderna under kolikperioden så har jag i alla fall slutat slå på mig själv så jäkla dant. Jag sörjer fortfarande en himla massa saker. Jag sörjer att jag inte fick reda på min diagnos tidigare, långt innan jag ens funderade på barn för då hade jag hunnit gå behandlingen först och därmed haft lika bra förutsättningar för ett familjeliv som någon annan. Jag sörjer att amningen gick åt skogen och att jag mådde så pass dåligt i slutet av graviditeten att jag inte orkade gå tiden ut utan valde en igångsättning. Jag sörjer att jag inte kunde hantera den påfrestning som ett nyfött litet barn innebär och att Nicklas fick bära den största bördan själv och allt för ofta agera både mamma och pappa till TVÅ "barn" dessutom för många gånger fick han stå och vagga en skrikande unge med magont och samtidigt trösta en hysteriskt gråtande fru som hyperventilerade på golvet.
                                                 
Men trots min sorg och min skam så vet jag nu att jag faktiskt fixar det här med att vara mamma! Det är stentufft många gånger men nog fan lyckas jag reda ut situation efter situation med en bestämd liten herre som antingen vägrar åka vagn eller tar närmare 2 timmar att natta på kvällen. Och naturligtvis tappar jag tålamodet ibland och skäller en aning för mycket på honom men i och med DBT-behandlingen som jag går två gånger i veckan så har jag fått så himla mycket bra verktyg för att kunna vara en så bra mamma som möjligt och det känns så himla skönt! Visst är det ibland jävligt sugit när ungen gnällt och skrikit en hel dag och man måste stå där och validera hans känslor med ett "liiilla gubben, jag ser att du är arg nu och det är helt okej. Jag förstår att det måste vara jobbigt att vänta på att vällingen ska bli varm men tyvärr kan det inte gå fortare än så här" när man egentligen bara vill hälla den kalla vällingen över huvudet på honom men det är så värt det i slutändan då man känner stolthet istället för skam och skuld.

Jag har en bra bit kvar att gå och det tog nästan ett år innan det vände så därför tänker jag heller inte ropa hej än på ett tag men oj vad annorlunda saker och ting är! Jag är fortfarande lika muppigt omogen och töntig men det är ju en del av min personlighet och den verkar ju inte ändras (på gott och ont) av DBT:n, bara mina kassa betéenden och det stora hemska lidandet. 
                                               
Lång update blev det och det ber jag ödmjukast om ursäkt för! Vore lite korkat att avråda från läsning nu i sista meningen men vem har sagt att jag inte är korkad så; VARNING! VARNING! LÄS EJ DETTA HEMSKT LÅNGA OCH ONÖDIGA INLÄGG! LÄSNING KAN ORSAKA KRÄKNINGAR, IRRITATION OCH OFRIVILLIG INSOMNING!

                              

Nu skiter jag i det här. På riktigt alltså. Jag orkar inte mer. det blir inga mer jävla bilder på en jävla bebis som jag inte orkar känna någonting för just nu. Han är så inihelvetes jävla pissjobbig och jag vet att jag är en otacksam skitmorsa och det finns folk som förlorat sina barn eller som inte ens kan få barn men jag står inte ut längre. Jag vill inte vara mamma längre! Inte ett dugg. Han har skrikit konstant och det spelar ingen roll vad fan jag än gör. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Just nu vill jag bara försvinna och inte finnas mer och bara lägga mig ner och dö. Hur fan kunde jag tro att jag skulle fixa det här? Jävla idiot är vad jag är! Nu ligger han i sin säng och skriker efter att jag burit omkring på honom hur länge som helst och jag vet att jag är hemsk som låter honom ligga där men jag klarar inte av det här. Hela mammagrejen är ett helvete och jag ångrar mig. JA, JAG ÅNGRAR MIG! En timme innan Nicklas skulle till jobbet och lämna mig med den skrikande bebisen så sa jag bara helt kallt att han kunde dra åt helvete och aldrig mer komma tillbaka. Jag orkar inte känna någonting för honom heller. Jag hatar mig själv för att jag är så jävla kass och värdelös och dålig och jag bara gråter för allt ska vara så jävla äckelgulligt med små barn och jag tycker inte det. Inte ett dugg. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte ha nån man. Jag vill bara vara för mig själv i min jävla ensamhet för jag känner mig redan så jävla ensam. Ingen nära att berätta hur jobbigt jag egentligen har det och psykiatrin bara klappar mig på huvudet och säger att "du fixar det här! ta bara några djupa andetag, drick ett glas vatten och gå in till honom igen så ska du se att det ordnar sig".

Så nu har jag slängt ut min man och har inga känslor för mitt eget barn längre. Toppen. Jättebra. Klart slut och hej då.

Det är alltså det här som väntar mig om si sådär 1 1/5 år? Ett litet sötsuget kakmonster som kladdar ner överallt och som hypergnäller över att det faktiskt inte blir några fler chokladkakor nu och över att den alldeles förskräckligt elaka mamman propsar på att man måste tvätta sig om händerna och runt munnen. Hmm... I can't wait...


Lilla fröken kakmonster har ju även en syster som charmar alla i sin väg och därmed också kommer undan med sina kakstölder. Denne lille skurk gnäller dock aldrig över tvångstvagning men så kladdar hon heller inte ner sig lika mycket så därför kanske det inte behövs tvål och vatten lika ofta.


Javisst ja, vi var ju på BVC idag och jag säger då det; min "allt är normaaalt"-barnmorska herr Kerstin har hastigt och lustigt ersatts av en "allt är normaaalt"-Stefan. Ungen (min fjäderlätta och exemplariska son Kalle-Hugge, 2 månader) väger nu 5914 gram och är 59 cm lång. Vi fick alltså inte någon skäll pga övergödning då det var en heeelt normaaal viktökning på ca 250 gram i veckan. Check på det då och så blir det en läkarkontroll om två veckor följt av första vaccinationen efter ytterliggare två veckosaurier. 

Nu är Nicklas på väg hem med sin gratistaxi (hans begagnade och ryggförstörande cykel). Jag ska mata ett barn som verkar ha glömt bort att var matdags för en timme sen och sedan ska jag ta min försenade kvällsdryck. Bara en dag kvar imorgon och sedan är det kött och fett. Mmm...

Varför är det alltid så att de gångerna då man har som mest bråttom att få i ungen mat och man nästan tror att han ska sluta andas och dö på fläcken av all hungerilska, de gångerna lyckas man värma ersättningshelvetet alldeles för varmt så att det tar dubbelt så lång tid att fixa hans mat eftersom man måste kyla ner skiten till ätbar temperatur också? Fuck you Murphy säger jag bara!

Idag ska vi på kalas. Mr lillkille har många stiliga kalaskläder att välja mellan och han är fin i allihop. Fru dallermamma har inte ett jävla skit att ha på sig för gravidkläderna är för stora och "smal"-kläderna är för små. Det känns mindre roligt. Jag tror inte jag ska gå på något jävla kalas. Någonsin mer.


(Ursäkta min tillfälliga bitterhet men vissa dagar känner jag mig bara så jävla skabbig och när sådana dagar infaller samtidigt som man "måste" iväg och träffa folk så blir man lagom glad. Och dessutom fortsätter Halvbjörn sitt eviga gnällande så tålamodet är snart, och jag menar väääldigt snart, nere på noll. Vad fan ska jag ta mig till egentligen? Bli nöjd nån gång för fanken!)

Nahä men skit i't då! Jag, min enfaldiga kossa hade ju tänkt att jag på något vänster skulle ha lyckats gå ner MINST 10 kilo på fem dagar men här väger man sig och så har man bara gått ner 2. Nicklas står och klappar mig på huvudet och tycker att det är ju jättebra men det hjälper inte. Bara för att han lever på pizza och cola och inte går upp ett gram. Eh, skitsamma, jag kör nu några dagar till innan LCHF och varje hekto som förvinner är ju ett steg i rätt riktning det är bara det att jag med "rivstart" tänkte en start med liiite mer riv i. Eller nåt. Man blir ju lätt lite överdesperat att komma ur den här fat-suiten så snabbt som möjligt. Men ett stort fett plus är i alla fall att mitt sockersug äntligen är borta!

Har fått sova hela natten så idag finns det förhoppningsvis mer mammatålamod att klara av den lille gaphalsen. Hans små kusiner kommer ner från El Stockholmo idag så de ska träffas för första gången nu i helgen!

Just nu sitter han i mitt knä och kinkar totalt efter käk som vanligt. Han ålar och klänger så nu får jag räserskriva klart, be honom tusen gånger om ursäkt och sedan behandla honom som en prins. Eller kung, whatever! Ha det!

Att vara mamma verkar innebära att gå runt med ett konstant stort jävla dåligt samvete. För där står man i duschen, efter att äntligen ha fått sitt barn att somna, med balsam i hela håret och lödder mellan skinkorna och så plötsligt hör man bara ett WÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! inifrån sovrummet. Och vad gör man då liksom? Springer, hal som en ål ut ur badrummet och grabbar tag i sin ledsna unge med balsam och skinklödder och gungar honom mellan sina dyngsura tuttar? Eller står man egoistiskt kvar och duschar ur balsamet, torkar sig någorlunda noga och försöker att ignorera skriken tills man är i ett torrare skick att plocka upp honom? Självklart gjorde jag det sistnämnda men det var med en stor hemsk klump i magen och jag kände mig som världens hemskaste mamma. Jag började till och med helt seriöst änka på hur jag skadat honom för livet och att han kommer få gå i terapi för att bearbeta sin hemska barndom och prata ut om den egoistiska och empatilösa mamman som förstört hans liv.

Det har varit mycket dåligt samvete i mig de senaste två dagarna då den lille grisen plötsligt blivit enormt krävande och man hinner ju inte göra någonting annat än att trösta och mata och bära och leka och sjunga och vagga och prata och trösta lite till. Men även mammor måste t.ex. bajsa och dricka en och annan kopp kaffe vilket leder till en stor intressekonflikt då Halvbjörn inte alls tycker att mammor ska göra något annat än att bära runt på honom. Så tillslut drar man in babysittern på toan och känner ett stygn av skadeglädje när han sitter där i stanken och tittar storögt på mammas röda ansikte. Typ "skyll dig själv skitunge om du nu så gärna vill vara med mamma hela jävla tiden!"

Men jag ska inte klaga för mycket. Vad är sömn, mat, kaffe och en fungerande mage när man har en liten drakbebis som skrattar och ler och jollrar de få gånger som han inte känner för att skrika. För de gångerna är ta mig fan guld värda!

Så här glad var Halvbjörn halv 7 imorse;


Så här glad var hans mamma;


Ibland tänker jag tillbaka på den tiden då man kunde sova till 3 på eftermiddagen, vakna upp, beställa en pizza och bara fördriva tiden med en värdelös film och ett paket cigg. Och det enda som skulle kunna störa var en mobil som gick att trycka av ifall man inte orkade engagera sig i något eller någon just för tillfället. "Ja hej, du har kommit till Sara! Jag kan inte svara just nu men lämna ett meddelande så ringer jag upp när jag har möjlighet. *Piiip*". Varför har inte bebisar såna avstängningsknappar? Typ; "Ja hej, du har kommit till mamma! Jag kan inte byta din blöja för tillfället men lämna ett joller efter pipet så dyker jag upp när jag har möjlighet. *Piiip*".

Tredje pulverdagen and still going strong! Känns dock lite bittert att min sista sockersak var en sketen halvtorr tårta hos farmor i söndags. Drömmer om mazariner, Ben & Jerrys och lösgodis men det blir banne mig inget sånt och hör sen dumma skithjärna! Nej, det går faktiskt bättre än förväntat och jag känner mig inte så hungrig som jag trodde att jag skulle göra. Sen att livet känns helt jävla meningslöst utan snabbmat och sockerkickar eftersom jag levt på det i snart ett år och att jag bara går runt och vill dö av rastlöshet och uttråkan, det är en annan femma. Bara en liten petitess sådär som man får ta när man vill komma i smaljeansen igen. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer göra det ändå eftersom höfterna har heppat ut sig och degmagen förmodligen kommer finnas kvar mer eller mindre hur mycket jag än går ner i vikt.

Fan vad vaken han är nu för tiden förresten. Ungen alltså. Vadå att bebisar sover 16-20 timmar per dygn. Din mamma att de gör! Han är vaken nästan hela dagarna och nu duger det inte längre att sitta i babysittern och glo utan nu ska man ut på upptäcktsfärder, lyssna på sagor och sånger, titta på tavlor och färger och mönster och mammas och pappas tafatta försök att göra roliga miner. Man är totalt jävla slut efter ett lekpass med den killen. Och hunger finns det ju gott om i honom också! De senaste dagarna har han börjat bli vrålhungrig redan efter ett par timmar och hur mycket man än går runt och vaggar och trycker in den där förbannade rosa nappen så är det bara en fet flaska ersättning som hjälper. Jaja, på måndag ska vi till BVC igen och får vi skäll så får vi men jag tänker inte låta mitt barn gå hungrigt bara för att de säger att det måste gå 3-4 timmar innan de ska ha mat igen. Och förhoppningsvis så är det ju bara tillfälligt och snart kanske han stabiliserar sig och börjar äta lite mer sällan igen. Just nu handlar det mesta om att få honom nöjd och glad och sådär lagom stimulerad. Och att försöka förstå sig på det här med att vara mamma för det är fan inte lätt. Inte det minsta!


                                                         Pappabjörn läser saga

Alltså förlåt, jag kanske är en ytlig kossa men jag kan inte hjälpa att jag är pretty bitter över de kroppsförändringar som den lilla korven har orsakat. Bristningar, sladdermage, kroppshår och påspattar is my life nu och det känns inte riktigt bekvämt må jag säga. Jag vet att man ska se sina nya skönhetsfel som kärleksmärken och gud nåde dig om du klagar för då betyder det att du inte älskar ditt barn och förtjänar således inte att ha nån unge heller. Fine! Då gör jag väl inte det då för här och nu erkänner jag öppet att jag är så in i helvete bitter över vad graviditeten gjorde mot min innan alldeles helt okejsnygga kropp.

Imorgon ska jag i alla fall börja med sån där naturdiet you know för att få lite fart på den stillastående vikten. Har kört med det ett par gånger tidigare när jag velat komma i form för något särskilt och då har det funkat men i längden är det ju värdelöst. Så i en veckas tid ska jag leva på pulver och sedan ska jag testa det där LCHF-skiten och se om det verkligen är så sinnesjukt apbra som så många påstår. Ammar ju ingenting längre då jag fick dödsdomen i fredags av en amningsexpert och en barnläkare på BB som sa att det med all säkerhet inte kommer gå att få upp mjölkproduktionen igen. Efter att verkligen ha testat precis allt som går att testa, pumpa ofta, dricka massor, äta ordentligt, sova ordentligt, amningsté, lättöl, varma duschar och hårlösa katter så är det nu ett faktum; Min kropp är värdelös och mitt barn kommer inte kunna födas upp på bröstmjölk. Det suger. Stenhårt för okej om det var ett aktivt val att välja bort amningen. Att jag hade mjölk men det inte kändes bra på nåt sätt. Men nu har min egen kropp svikit mig och det känns bara som att jag kanske inte är skapt för att vara mamma. Typ att naturen försöker tala om för mig att jag inte ska ha barn. Det spelar ingen roll hur smidigt alla säger att det är och att nu får jag ju lite "egen-tid" eftersom Nicklas kan dra iväg med ungen och flaskan när andan faller på. Jag vill för fan inte ha någon jävla "egen-tid"! Jag känner inget behov av att sitta hemma själv och pilla mig i naveln eller lämna min son till mormor så att jag och Nicklas kan få gå på bio nån kväll. Inte just nu. K-H är inte ens 8 veckor. Egen-tid finns för tillfället inte ens på kartan. Okej att jag kan gå in i ett annat rum och pyssla eller lägga mig och slagga ett tag medan Nicklas tar hand om honom och jag har inga som helst problem med att folk bär och håller och har sig men jag vill i alla fall ha min son i samma byggnad som mig. Vi delar på ansvaret och jag har inga tvivel när det kommer till Nicklas pappa-duglighet men att lämna bort honom till någon annan i några timmar känns inte riktigt bra så screw that.

Förresten så är min hjärna en fet grötboll så läs inte detta virriga inlägg. Men det är kanske försent att säga nu... Natt!

Vi är inte riktigt sams idag...


Ungen är ett monster. Ett ilsket litet monster som inte uppskattar sin ljuvliga, perfekta mamma. Nu har han äntligen däckat i den fula och oergonomiska babysitter med vibrator som jag anar är till för lite större barn med coolare nackmuskler. Jag skiter i om han får nackspärr just nu. Ungen är tyst och mamma får äntligen äta något så att hon inte går i taket totalt. Herr pappa är på ett jävligt lägligt besök hos sin kusin. Han är också ett monster om än lite tystare.

Och så var det med den dagen!

Dagens inköp; apor. Man kan aldrig få för mycket apor här i livet. Apor sätter liksom guldkant på vardagen. Och pingviner. Pingviner funkar också när apor inte riktigt håller måttet för vardagskanter i guld. 

   

Annars är det lunch. Lugnt alltså. Eller, nja, jag skulle i och för sig precis alldeles nyligen ta mitt pick och pack och sova på en parkbänk för att min hjärna sa åt mig att Nicklas och Halvbjörn skulle må mycket bättre utan mig och mina utbrott men det blev visst inte så.

Jag skriver inte så mycket om min borderline. Jag vill helst av allt bara låtsas som att allt är tip top och att jag klarar av mammarollen superduperbra. Att min diagnos inte alls påverkar livet som förälder och att saker och ting funkar finemang. För då kan ingen döma och se ner på och tycka att jag är en hemsk människa som skaffade barn när jag visste hur psykiskt jävla skitlabil jag egentligen är. För faktum är att i min värld och i mitt huvud är det kaos mest hela tiden och hur mycket jag än kämpar med mina absurda och mörka tankar så är det oftast svart eller vitt där uppe. Antingen känner jag mig som jordens bästaste supermamma och älskar min lilla kille så mycket att jag nästan spricker av kärlek. Eller så känner jag mig totalt jävla misslyckad och värdelös och kan inte hantera någonting, varken sömnbrist eller Halvbjörns skrik vilket resulterar i att jag skäller ut min stackars oförstående son i ren frustration och börjar packa väskan för att fly till närmsta hotell. Men det är som sagt inget man pratar högt om för ingen vill bli dömd och soc lurar där bakom hörnet. Smyger i buskarna och ropar "HAHA!" så fort man tappar masken in public.

Nej usch vad svart det blev nu då. Fan. Jaja, det är ju mycket därför jag väljer att blogga. För att kunna säga saker som jag annars måste hålla inne. För här kan jag i alla fall välja att inte godkänna de eventuella kommentarer om hur kass jag är. Det är svårare att göra det in real life.

So long!

Stoppa mig! STOPPA MIG! Jag har upptäckt en helt ny värld. En mörk och farlig värld som satt sina klor i mig, slukat min själ och gjort mig mer beroende än fiskmat och crackpipor en tidig söndagmorgon i Borås. Det är en värld som isolerar sina offer, ruinerar dem och förstör deras förhållanden. Denna värld kallas Barnkläder unisex 62-68 på Tradera!

Fan man kan ju sitta hur jävla länge som helst och bara klicka och klicka och hej och hå jag tror att min son är i desperat behov av en pepparkaksdräkt. Shoff! Maxbud 60 kr. Namän åååh, en retrobody från Meandi och en aptröja från Lipfish! Shoffelishoff! Jaha, det var det barnbidraget. Det känns ju för fasen inte som riktiga pengar när man sitter där och klickar och shoffar men så plötsligt har man fått ett till jävla vinnarmejl som man skyndar sig att betala innan karln kommer hem så att han inte upptäcker vad man egentligen sysslar med om dagarna istället för att diska och städa. "Hej älskling, förlåt att jag inte hunnit laga någon mat men Halvbjörn har varit sååå kinkig idag" brukar det heta och min förstående man bara pussar mig på pannan, talar om hur duktig jag är och sätter på potatisen på spisen.

Okej, så vi var ju på BVC igår och det är nästan pinsamt att erkänna men den lilla korven har gått upp 1200 gram på två veckor! Jag vet inte hur han lyckats men lyckats har han och även om sköterskan sa att det var normalt och att han förmodligen bara tar igen den kurvdipp han gjorde i början så går jag runt och tror att jag matar ihjäl vår son. Jävla skitersättning! Vi har ju hyrt en sån där jäkla pump från sjukhuset för att öka produktionen men idag är fjärde dagen och jag får fortfarande bara ut 10 ml från båda brösten sammanlagt per pumpningstillfälle. Känner mig som en usel och skitkass mamma som inte kan tillfredsställa mitt barns behov men han vill verkligen inte ta bröstet. Inte ens försöka utan så fort han ser mina pattar så börjar han skrika och då börjar jag gråta och sedan blir det bara en ful och skabbig pannkaka av alltihop.

Shit, nu håller han på att vakna här. Han ligger brevid i babysittern och åmar sig som den mask han är. Har jag förresten sagt vad han heter egentligen? Förlåt, smiska mig hårt och kalla mig barnmisshandlare men jag kunde bara inte låta bli!

Halvbjörns riktiga namn är Karl-Hugo