Nämän, gudars skyming vilket dystert avslut det blev! Satt och läste igenom hela bloggen förut och det är ju värsta miserabla ångestfesten från början till slut  Hur kunde jag känna så? Hur orkade ens någon läsa skiten? Strange...

                                                       

Soooo, update då. Självklart kom karlskrället hem igen. Och självklart tog jag upp ungsudden direkt efter att jag tryck på "posta inlägget". Och självklart hade jag miljoner känslor och kärlek till mitt barn även om de där och då var ganska så gömda bakom all desperat frustration. 
                                                  
Även om jag idag skäms en hel del över mina jobbiga känslor och att jag inte riktigt kunde hantera kaoset som var, särskilt de första månaderna under kolikperioden så har jag i alla fall slutat slå på mig själv så jäkla dant. Jag sörjer fortfarande en himla massa saker. Jag sörjer att jag inte fick reda på min diagnos tidigare, långt innan jag ens funderade på barn för då hade jag hunnit gå behandlingen först och därmed haft lika bra förutsättningar för ett familjeliv som någon annan. Jag sörjer att amningen gick åt skogen och att jag mådde så pass dåligt i slutet av graviditeten att jag inte orkade gå tiden ut utan valde en igångsättning. Jag sörjer att jag inte kunde hantera den påfrestning som ett nyfött litet barn innebär och att Nicklas fick bära den största bördan själv och allt för ofta agera både mamma och pappa till TVÅ "barn" dessutom för många gånger fick han stå och vagga en skrikande unge med magont och samtidigt trösta en hysteriskt gråtande fru som hyperventilerade på golvet.
                                                 
Men trots min sorg och min skam så vet jag nu att jag faktiskt fixar det här med att vara mamma! Det är stentufft många gånger men nog fan lyckas jag reda ut situation efter situation med en bestämd liten herre som antingen vägrar åka vagn eller tar närmare 2 timmar att natta på kvällen. Och naturligtvis tappar jag tålamodet ibland och skäller en aning för mycket på honom men i och med DBT-behandlingen som jag går två gånger i veckan så har jag fått så himla mycket bra verktyg för att kunna vara en så bra mamma som möjligt och det känns så himla skönt! Visst är det ibland jävligt sugit när ungen gnällt och skrikit en hel dag och man måste stå där och validera hans känslor med ett "liiilla gubben, jag ser att du är arg nu och det är helt okej. Jag förstår att det måste vara jobbigt att vänta på att vällingen ska bli varm men tyvärr kan det inte gå fortare än så här" när man egentligen bara vill hälla den kalla vällingen över huvudet på honom men det är så värt det i slutändan då man känner stolthet istället för skam och skuld.

Jag har en bra bit kvar att gå och det tog nästan ett år innan det vände så därför tänker jag heller inte ropa hej än på ett tag men oj vad annorlunda saker och ting är! Jag är fortfarande lika muppigt omogen och töntig men det är ju en del av min personlighet och den verkar ju inte ändras (på gott och ont) av DBT:n, bara mina kassa betéenden och det stora hemska lidandet. 
                                               
Lång update blev det och det ber jag ödmjukast om ursäkt för! Vore lite korkat att avråda från läsning nu i sista meningen men vem har sagt att jag inte är korkad så; VARNING! VARNING! LÄS EJ DETTA HEMSKT LÅNGA OCH ONÖDIGA INLÄGG! LÄSNING KAN ORSAKA KRÄKNINGAR, IRRITATION OCH OFRIVILLIG INSOMNING!