Konstant små hugg i livmodern precis som vid de andra gångerna fast ännu tidigare denna gång. Har surfat på symptom misslyckad ivf, symptom lyckad ivf men ingen verkar beskriva de symptom jag har, nåja dag 5 idag. Och visst är det märkligt att hoppet fortfarande finns. Ett litet litet hopp även om jag redan har gråtit såå mycket över våra dåliga odds denna gång.

Pratade med mamma om gud idag. Vi kom fram till att ingen av oss verkar tro att han finns. Jag vill tro och ber, som jag ber varje dag och flera gånger per dag. Jag skulle be dygnet runt om jag trodde att det kunde hjälpa. Men nej. Varför skulle han belöna oss med ett barn. 
Jag finner det en smula lustigt att de som tror på gud och jag menar dem som verkligen tror inte som jag, som bara vill tro, säger att gud är god. Men jag kan inte se något gott i detta förutom om jag skulle ha cancer och gud verkligen inte vill göra ett barn föräldralöst. Men annars ser jag ingen mening. Så jag intalar mig att han inte finns. I nästa sekund svänger mina tankar, ok han kanske finns. I mitt läge så är det nog inte särskilt lyckat att stöta sig med någon allsmäktig gubbe där uppe i himlen, då kommer ju mina böner vara ännu mer meningslösa så jag låtsas att jag tror. Om det finns en gud så är det nog så att han bara hör de böner som kommer från dem som verkligen tror. Jag vet inte.... Så jag låtsas att jag tror och fortsätter att be och be och sedan ber jag en gång till, om inte om att lyckas så åtminstone om ett svar....  

Idag efter 4 dagar har jag redan börjat känna sammandragningar i livmodern
Kollade lite på adoption. Det är väl lika bra att ställa sig i kö innan misslyckandet är ett faktum. Det blir så jobbigt då. Trots det så finns en liten gnista hopp kvar jag fick ju ändå två. Nä nu väntar vi......

Så ja bara 11 dagar kvar. Ha vilket hån. Det allra värsta är att det inte går att gå vidare innan vi har fått resultatet från denna behandling. Måtte det vara dags på karolinska snart. Har fortfarande inte förmått mig att tala om för cvkl att jag började medecinera en dag för tidigt. Rent initialt så tycker jag ju att det var deras fel som stressade mig men samtidigt så invigde jag ju inte dem i mina planer om att börja på söndagen. Så vem ska jag egentligen skylla på.

Magsår har jag oxå fått så det är väl lika bra att jag slutar för annars riskerar detta bara att bli en ännu större gnällfest än vad det redan är 
 

Har varit på cvkl idag för vårt 6e försök. Tyvärr så såg det inte särskilt bra ut så vi fick två pyttisar på två celler tillbaka. Känns hopplöst. Känner mig förtvivlad över att det inte såg bättre ut men jag gissar att det är mitt eget fel eftersom jag förmodligen började sputa en dag för tidigt. Började blöda lite grann på lördag pratade med kliniken som sa att om mensen kom igång ordentligt på söndagen så knde jag börja men annars så skulle jag måsta vänta till på onsdag.
Hade jag fått vänta till vilken dag som helst så hade jag absolut inte börjat sruta på söndag men eftersom vi fick 100% fler bra ägg när jag börjat spruta dag ett istället för dag tre så började jag kanske lite för tidigt blödde litegrann men ville absolut inte vänta till onsdag. Så nu känner jag att jag har spelat bort ett försök bara för att de stressade mig. Nu är det väl inte deras fel att jag har usla ägg men känner att jag inte är särskilt pepp på att göra om det hos dem. Jaa nu har vi två veckors väntan. Hur accepterar man något sådant här??????

Jag har insett, visserligen för längesedan att jag inte är någon bloggare men detta är mer en dagbok än något annat för mig. Den senaste tiden har jag inte varken orkat skriva eller läsa något som har med oförklarlig barnlöshet att göra. Nu börjar det dock närma sig igen. Väntar på min mens för att kunna starta upp hela karusellen igen. Vecka 10 gör vi vår 6:e ivf. Måtte det bara gå vägen denna gång. Jag är rädd nu, jätterädd. Tänk om det inte går nu heller. Ska vi bli ett av de par som inte lyckas? Någon måste ju tillhöra dem oxå och varför skulle det inte vara vi. Jag vågar inte längre tro på detta men samtidigt så är jag rädd att om jag inte tror att det ska gå så kanske det blir en självuppfyllande profetia. Om det nu finns sådana. Nåja vi får väl bara se tiden an nu, be och hålla alla tummar..... 

Min brorson som är 5 år berättade under julen för mig att hans kompisar O och As lillasyster hade dött i mammans mage. Jag blev lite ställd och visste inte vad jag skulle säga. Han hade uppenbarligen funderat en del på detta. För att vinna lite tid medan jag funderade på vad jag skulle svara så frågade jag honom om hon hade varit sjuk. Då svarar han mig "Nej, men O säger att Jesus längtade så mycket efter henne att han kom och hämtade tillbaka henne".
 Inatt bad jag till Gud om att ifall han inte ville berika vårat liv med ett barn så kunde han väl ändå hämta hem mig eftersom jag känner att jag inte varken vill eller orkar ha det så här så mycket längre. Det finns ingen mening....

Landade i Stockholm kl 19 på tisdag kväll. Det var underbart att träffa H igen. Hade inte sett honom på över en vecka då vi firat jul på varsitt håll. Han med sin släkt och jag med min. Eftersom jag är så barnslig och vägrar lämna mina föräldrar under julen. Dessutom så trodde jag att det skulle vara bra för pyret att få andas lantluft men pyret dog under denna vecka . Sov oroligt natten mot igår och testade negativt på nyårsaftonsmorgon. H vaknade innan mig och jag försökte dra ut på testet. Visserligen så blödde jag redan rejält så jag var förberedd och hade redan gråtit massor. Efter testet låg vi bara tysta i sängen. Jag behövde inte säga något, han förstod.
Sedan var det dags för nyårsfix. Massa mat och lite vänner på besök. Självklart kom barnfrågan upp. Och eftersom jag alltid då och då efter ivf försöken inte vill dricka så var jag ju naturligtvis tvungen att kompensera......oj oj oj vad jag fått ångra det under dagen,

Ja, som sagt långt ifrån alla vet om vår kamp för att bli gravida och jag tycker att det är lite lustigt att folk på något sätt tycker att det är deras rättighet att veta hur man tänker i denna fråga. Bara för att man är 30 år och gift så borde man väl vilja ha barn nu. Och om man inte har det så tycker de att det är ok att fråga andra som står mig närmre huruvida vi har svårt att få barn eller ej. Denna fråga tycker jag är högst privat och ingen annan har liksom med det att göra såvida jag inte själv har berättat eller?

Nåja, har iaf gråtit massor även denna gång. Förde ett samtal med min bror om huruvida det finns en Gud eller ej. Han säger så här " Vem har sagt att man ska få allt man önskar" Åh ja, nu var det ju inte så att jag hoppades på att vinna på V75 utan jag vill ha ett biologiskt barn. Efter fem misslyckade ivf så tycker jag väl ändå att det är vår tur. Jo tack jag vet att inget är rättvist i denna värld. Kan det vara så att jag på något sätt har förtjänat det här? Eller är det bara slumpen? Det om något känns väl ändå helt meningslöst. Om vi lever för att fortplanta oss och jag inte kan det så kan jag väl lika gärna dö. Nej men då tycker familjen att nej så kan du väl inte säga " du är ju så viktig för oss". Jaha, så nu lever jag alltså för att ni ska slippa vara ledsna, men jag då. Verkar inte finnas några svar men det hade varit lättare att få veta varför och sedan fått lära sig att gilla läget. Jag kan tänka mig att jag kanske har förtjänat detta men inte H. Han är bara världens underbaraste människa. Han kan inte ha förtjänat detta, Eller så kanske det är vi två tillsammans. Vi kanske inte har älskat varandra tillräckligt? Eller så har vi inte varit tillräcklgt bra människor. Eller kanske finns det något annat man måste göra för att förtjäna ett barn. Jag vet inte.

För två år sedan berättade jag om detta för en av mina bästa barndomsvänner. När jag säger att vi inte kan få barn så säger hon " Vaddå, hur länge har ni försökt då"  När jag säger nio månader så försöker hon men kan inte riktigt hålla sig för skratt. Sedan säger hon
-Vet du vad?
-nej
-vet du hur länge det tog innan vi fick vårt barn?
- nej
- fem år
Jag sitter tyst
- Oj, det hade jag ingen aning om
- Nej, sa hon vi höll det inom familjen det var för jobbigt att berätta.

När jag åtta månader senare påbörjade min första ivf behandling säger hon   " Du, förbered dig på en jävligt lång resa ".
När man kommer till ivf så har man redan en lång resa bakom sig och så tänker man att. Ja det är ju inget fel på oss vi har nog bara haft otur med vår timing av sex. Sedan tänker man, vad skönt nu får vi äntligen hjälp att skaffa barn. Sedan tror man liksom att det ska lösa sig. Om inte på första, men på andra eller tredje försöket. Ett och ett halvt år och fem ivfer senare vet vi fortfarande inte var denna resa ska sluta. Vi kan bara hoppas, be och önska att det någon gång ska gå.... 

Idag är näst sista dagen på 2009. Har inte testdag förrän på fredag men överväger att testa imorgon iaf. Vill inte bära med mig ett negativt besked in i 2010. Men är så pass skrockfull att om jag testar imorgon så kanske det bara därför blir negativt. Nåja får diskutera det ett par gånger till med mitt lag. Vi röstar på bebis oavsett testdag. Känsliga läsare varnas. Plockade ut de blodiga resterna av crinonet, lika äckligt som vanligt men betydligt mindre än vad det brukar vara. Skulle jag kunna vara gravid trots allt? Nej har haft ont och känner på mig att det nte har blivit något. Så klart inget har någonsin gått smärtfritt för mig. Och då menar jag verkligen i hela mitt liv.
Det är lustigt hur vissa mäniskor liksom glider på en räkmacka genom hela livet. Inte så att jag önskar någon något ont men jag intalar mig att alla kommer att få sin beskärda del av trubbel. Det är ju svårigheterna som lär oss att bli ödmjuka. Hur som helst om jag nu i slutändan skulle lyckas bli gravid så är jag inte säker på att jag skulle vilja vara utan denna prövning. Om inte så självklart önskar jag mig inget annat än en alldeles egen bebis. Skulle ge vad som helst för att få en. Pengar är alldeles oviktigt. Har hållit på med löpande ivfer det senaste 1,5 året och kommer att hålla på tills vi får ett plus. Jag kommer bara inte att ge upp. Nåja De största kramar och massa kärlek till alla som håller på och kämpar. Hoppas ni plussar vid nästa test!!!

Mitt hjärta är krossat. Har inte berättat för H än eftersom han är på jobbet och jag vill inte ringa och förstöra hans dag. Men jag vet att sorgen är lika stor även för honom. Hur går man vidare? Hur gör man för att orka ladda om in för nästa försök? Efter 5 misslyckanden så börjar det bli tröttsamt. Det allra värsta är att det inte finns några alternativ. Vi kan ju inte sluta försöka. Jag kommer aldrig att kunna acceptera att jag inte kan få barn. Vi är oförklarligt barnlösa och efter de tre första försöken kändes allt hopplöst. Efter äp befruktades nästan alla ägg men kvaliten blev aldrig riktigt bra. Vid 4e försöket bytte vi behandlingsmetod från den långa till den korta och resultaten förbättrades vid varje försök. Trots bättre resultat så är smärtan lika stor efter varje misslyckande. Efter insättning av ett bra embryo så kommer tankarna på att om 16 dagar kanske jag är gravid men blodet hinner alltid före. Jag kommer aldrig att få kissa på stickan.

Ibland känner jag att jag kanske borde lämna H för att åtminstone han ska få möjlighet att bli pappa. Jag älskar honom så otroligt mycket. Han är den mest underbara människan i hela världen och dessutom så är han idealmannen personifierad. Han är snygg snäll omtänksan och generös. Han är verkligen den jag vill bli gammal, skröpplig och senil tillsammans med. Samtidigt så kan jag inte riktigt se oss lyckliga tillsammans utan barn. Ibland frågar jag H om han någonsin funderat på att lämna mig eftersom jag inte kan ge honom ett barn men då säger han bara att hans liv är med mig oavsett barn eller inte. Nu säger folk att jag inte ska ta på mig skulden men under hela den här resans gång har jag förstått att anledningen till att ivferna misslyckas oftast har att göra med att kvinnans ägg inte är bra. Även om kliniken alltid är väldigt noga med att inte lägga skulden på någon.

Just nu ligger jag på sängen i mitt flickrum hemma hos mina föräldrar och analyserar varenda känsla som kommer från magtrakten. Jag summerar: en lätt smärta runt navelntrakten som tilltar så fort jag reser mig upp. Därför är det ryggläge som gäller. På så sätt så hoppas min sjuka hjärna på att pyret inte ska trilla ut och vilja stanna kvar även om jag vet att det redan är för sent.....

Jaha :(
Inte denna gång heller det kom lite rosabrunt i pappret imorse. Typiskt jag visste det. Varför kan det aldrig vara vår tur? Var lite oense med läkarna på cvkl redan vid insättningen. Frågade om jag inte kunde övertala dem om att få två embryon tillbaka men de sa att tvillingrisken var för stor 23% som om jag skulle se det som något negativt. Argumenterade med läkaren i sömnen hela natten därpå för att jag varit så arg över att bara ha fått ett tillbaka. Förstår inte deras resonemang om att chansen inte blir större med två. Givetvis måste den ju bli det. Tänk om man när man väljer embryo väljer fel. Vissa embryon med 40% blir ju inget medan det trots allt blir barn av en del 25%iga embryon. Hur förklarar dem det? Är arg ledsen och besviken hela tiden pratar de om att vi har åldern för oss men om vi inte har lyckats på fem försök nu när jag är 30 år så lär det ju inte bli bättre. Orkar snart inte mer....