Ruvar nu för 9e gången
Känns märkligt. Det var ett år sedan sist
Har kommit en bit i mitt eget arbete med denna resa. Det är klart att vi hoppas. Men vi räknar verkligen inte med någonting denna gång. Var glad över att ens få tillbaka något igår. Har accepterat att det inte finns något mer jag kan göra och att det förmodligen inte spelar någon roll hur mycket jag ber. Det som sker det sker.
Ha ha lätt att vara positiv dag ett på ruvningen troligtvis inget som kommer att hålla i sig
Nåja två veckor kvar sedan vet vi och ny ivf inbokad v 42. Hoppas såååå att jag slipper och får njuta av denna resa istället
Det slår mig vilket lugn jag har fått speciellt när jag läser om andra som är helt hysteriska efter sin första ivf och ja,,, även jag har varit där men nu handlar livet mer om ett barn eller inget alls. Som min läkare sa alla lyckas inte med ivf men för att göra det så måste man ju fortsätta kämpa....

Vad är livet?
Varför finns vi och hur kom vi till?
Jag skriver mycket om tro varför? jo för att jag vill tro. Jag vill tro på en mening och ett lyckligt slut. Till slut... Efter denna kamp, denna evighet och längtan så vill jag tro på ett lyckligt slut. Men om det inte finns en gud? vad är livet då? Lever vi helvetet på jorden? och lättnaden kommer när livet tar slut? Jag är inte deprimerad bara uppgiven känner en sån enorm maktlöshet och tomhet. Försöker förlika mig med mitt öde men vad är mitt öde? Många ord tankar inga svar. Den som lever får se....

Jag har sorg idag.
Kan livet aldrig få vara annat än jobbigt.
Räcker det aldrig? Har vi inte haft nog med smärta? Hur mycket ska man orka? Just nu känns det bara hopplöst? När är det läge att lägga ner bebisverkstaden?
Efter 7 ivf och ett FET tot 8 återföringar så har mensen dykt upp igen. Men jag måste vara stark det finns ju INGET alternativ. H är så underbar och vår kärlek har bara blivit starkare genom hela den här processen men nu orkar jag inte mer. Kommer jag aldrig att få vara helt lycklig? Nog har jag säkert gjort mycket illa i mina dagar men det här... räcker det aldrig......

8e försöket men första FET. Enligt barnmorskan såg allt toppen ut. Den hade inte tappat en cell vid upptining utan var precis lika fin som när den frystes även om den sades vara lite långsam i starten. Så vi har sagt att vi ska ta en dag i taget. Men denna väntan är psykisk terror. Kan inte ta mig för någonting. Fick återföring på dag sex men ska inte testa förrän 13 dagar efteråt. Kändes skönt att inte behöva crinone denna gång men tyvärr så hade det börjat komma lite brunt i trosorna i dag  bara dag 10 än så länge. Det är märkligt att man reagerar på samma sätt varje gång trots att man borde börja vara rätt luttrad nu. Hoppet infinner sig som sagt varenda gång efter återföring och  varje gång faller man precis lika hårt. Trots att vi har sagt att vi knappt kommer att våga hoppas, speciellt inte med ett FET som ju bara är en bonus.

Det enda som börjar klarna mer och mer nu är väl att vi måste in på det immunologiska spåret nu. Till vår läkares förtret då han absolut inte ville behöva ta det spåret med mig men han säger att eftersom jag är så envis så har han så svårt att säga nej. Så om inte pyret vill stanna kvar så får vi väl hålla tummarna för att han kan hjälpa oss med Humiran iaf. Totalt 6 återförda embryon med toppkvalitet något måste bara vara galet. Kan man ha sådan otur varje gång?

Det här är så fruktansvärt det får bara inte vara sant. Vet inte vart jag ska ta vägen jag bokstavligt talat lider. Vill inte ha det så här längre. Hade sett fram emot att få ligga och kräkas hela sommaren men nu känns det bara som att jag redan befinner mig i helvetet. Det känns nästan bitterljuvt. Vackert på ett martyrliknande sätt. Som om meningen med mitt liv skulle vara att jag ska vara olycklig.Vill inte tro på att det har en mening vill inte ha någon annans unge. Vill bara få bära ett barn. Kom på mig själv med att be om ett sjukt barn. Känns alldeles för mycket begärt att be om ett friskt. Känner mig så ensam i det här är livrädd för att h ska lämna mig. Kommer han att orka mer,... kommer jag att orka mer.... har vi något val.....

Kan fortfarande inte riktigt tro det. Jag var så säker. Tänkte inte på att det kanske lyckas denna gång utan att nu var jag gravid. Men nej, en käftsmäll rakt i ansiktet blod redan dag 11. H vägrar ge upp hoppet innan jag har testat men det kan inte vara något kvar. Själv orkar jag inte riktigt hoppas längre och jag orkar inte riktigt tro heller. UL ljud bilden som jag har på mina två små döda tvillingar ligger fortfarande i nattduksbordet. Ska vi bli ett av de par som inte lyckas med IVF. Överallt hör och läser man om folk som har behövt hjälp på vägen men bara om att folk har lyckats. På första andra eller tredje försöket. Aldrig om folk som inte lyckats alls.
Min högsta önskan har alltid varit att bli mamma. Lekte tom med dockor tills jag var 10 år.Men vi trodde att vi var vettiga som väntade. Nu har vi två ivf kvar och jag bara måste ha Humiran till. Sedan får vi väl räkna med ytterligare 5 år av äggdonationsförsök. Nej har inga ord för det här.

Nu skriver jag igen. Har inte förmått mig att göra det förrän nu.
Har redan ont i magen, i och för sig inga kramper utan mer konstant påminnelse av att livmodern finns där. Har fått höra att molvärk är ett positivt symptom men jag vet inte riktigt om detta är molvärk. Dessutom så är crininestavarna redan färgade när jag tar ut dem och det kan ju aldrig vara bra.
Men fortfarande kan jag inte komma över känslan av att det kändes så annorlunda denna gång. Nästan som en välsignelse, heligt.
Jag har knappt sovit inatt. Bara legat i dvala och bett till Gud att han ska blåsa liv i åtminstone ett av de där små grynen. Jaa jag tror att han kan göra det. Och just där och då i den där salen när jag skulle få tillbaka de små så kände jag hans närvaro.
Eller? var det inbillat? Vill inte tro det heller, för det kändes så starkt.
Nu måste jag klara mig ända till söndag.
Snälla snälla snälla gud låt åtminstone någon av bebisarna stanna.......

Det värsta är personlighetsförändringen. Jag känner inte igen mig alls. Har blivit inbunden och egocentrerad, klarar inte av att umgås med folk som har fått barn. Kommer på mig själv med att ibland önska hemska, fruktansvärda saker åt andra. Jag ångrar mig då genast och tänker att det naturligtvis inte hjälper min sorg att de råkar ut för något hemskt. Det värsta är nog avsaknaden av empati. Har alltid varit en väldigt empatisk människa, väldigt. Förut kunde jag knappt gå förbi en försäljare av Situation stockholm utan att köpa en tidning och jag var alltid tvungen att betala dubbelt. Trots det hade jag dåligt samvete. Nu kan jag inte ens ha empati för folk med sjuka barn. Min mamma berättade om en ytligt bekant som väntade tvillingar. När jag sedan hade fått höra att den ena tvillingen dog i magen kunde jag inte ens tycka synd om henne, som ju redan hade flera barn. Varför blir jag så här?... Vill inte alls vara en kall, hårdhjärtad, egocentrerad bitch. Blir fruktansvärt arg på folk som säger att det är värre att förlora ett barn som man har haft. De förstår inte att jag förlorar mitt barn varje månad. Kommer aldrig att få känna de små fingrarna i min hand och deras lena hud och varma nacke. Jag har oxå förlorat mitt barn.

En obotlig otröstlig smärta. Kan inte sluta gråta det gör såå ont. Ska jag verkligen aldrig få bära Hs barn. Gråter mest oavbrutet den vakna tid jag är hemma. Vill skrika men det hjälper inte vill bli tröstad men det finns ingen tröst, har inga ord känner bara tomhet och en sorg större än jag orkar bära. Hur blir man av med den........

Tårarna bara fortsätter att rinna ner för mina kinder och det känns som att saltet gräver fåror i huden. Stundtals ersätts hulkningarna av lätt kvävda skrik men det lindrar inte min smärta. Orkar jag.......

Äntligen hemma igen efter en hel dags tentapluggande i skolan. Hann inte ens in genom ytterdörren innan tårarna sprutade  och det fortsätter de att göra, det känns som om hela min kropp är en stor vattencell som sakta men säkert håller på att dräneras. Har visserligen hunnit med två gråtattacker på tunnelbanan idag, men lyckades annars hålla mig rätt bra.
 Det gör bara så ont och det blir inte bättre. Inför varje misslyckande försöker man intala sig att man nu har blivit luttrad och att man inte tänker gråta men det blir bara värre och värre varje gång. Vetskapen om att det kanske aldrig kommer att lyckas kommer bara närmare och närmare. Vill så gärna tro att det finns en gud som kan hjälpa men om han finns så kan det här inte vara något annat än ett straff men snälla ge mig lite vägledning vad har vi gjort för att förtjäna det här.....

Funderar ibland på att ta bort mig, få se om han finns, om han kan rädda mig, men det kanske först är då jag skulle bli räddad, om jag bara kunde få somna ifrån den här smärtan. Det känns som att jag imploderar, sakta men säkert kvävs gråten och det blir tyst... jättetyst. Det enda som hörs är musiken som stömmar ut från högtalarna, jag söker efter något som ska hjälpa mig att  försöka hitta styrkan i att klara av en timme till.......

Idag var det dags. Eller ja, dags och dags jag visste redan resultatet. Är självklart besviken men orkar inte gråta. Har gjort det tillräckligt redan. Har nu inget mer att skriva idag känner mig bara tom och hopplös.....

Inget blod än bara crininet som är lite färgat. Men det kan det väl vara även fast man är gravid. Eller kanske inte. Hoppas iaf fortfarande. Har ju aldrig kommit så här långt utan att blöda. Något positivt iaf, eller så var bebisarna så små och odugliga så att min kropp inte ens bryr sig om att blöda ut dem Kan den göra så?

H har åkt till fjällen och jag har haft N här. Vi har ätit och sett på gossip girl. Jag vet ... jättelöjligt men lite glamkänsla måste man faktiskt få när man själv lever ett så oglammigt liv man bara kan tänka sig. Frågade bror om han ville åka med mig till NY i juni. Först lät han nästan lite sugen men sedan sa han bara att det hade varit kul men att det tyvärr nog inte skulle vara så uppskattat hos familjen.
Och visst förstår jag honom men tycker fortfarande att det var tråkigt. Hade från början tänkt att det skulle vara billigare att köpa vagn i NY men det är klart det mesta tyder ändå på att bebisarna inte ville stanna kvar i magen och då har vi ju annat att lägga pengarna på. Nej nu ska jag nog försöka att bara koppla av ikväll. Har bestämt mig för att jag ska testa imorgon en dag för tidigt. Vågar inte tro att det akulle ha blivit något men måste göra det eftersom jag måste hinna få tag i journalerna så att jag har med mig dem till KI nästa måndag.

Gode Gud om du finns Låt det vara våran tur nu.......

Ruvardag 13 kom på att jag har räknat dagarna fel. Hade velat få idag till dag 14 men det är det inte bara dag 13. Sitter hemma och pluggar. Kan inte koncentrera mig alls.

 Det nyper till i magen lite då och då och det känns precis som vid de andra misslyckandena. Jag vill ju så gårna att det ska gå denna gång. Kan inte ta mig för någonting alls sitter bara och söker efter stöd i detta forum, försöker sysselsätta mig med att planera nästa steg men det är så svårt innan jag fått besked. Om bebisen nu ändå inte vill stanna så kan den ju lika gärna ta och komma ut så att jag kan få sörja och gå vidare. Kan ju inte direkt ringa och boka tid någonstans. Har nu fått kallelse till KI för våra landstingsförsök men det är bara en liten tröst i denna hopplöshet och allt elände.......Ber om att det ska lyckas och om inte det så om styrka att gå vidare och ladda om......

 Det verkar inte som att det var vår tur denna gång heller. Har haft ett konstigt lugn hela tiden men nu när mensen närmar sig med stormsteg så gör set ont. Trodde på något konstigt sätt att gud skulle ha hört mina böner och svarat mig men crinonhylsan var färgad när jag tog ut den ikväll.

Känner att jag vill dö. Vill att gud ska hämta mig, vill ge h en chans att bli pappa. Det skulle han kunna bli med någon annan.

Jag skriver mycket om gud varför? Kan själv inte svara på den frågan men jag vet väl att det bara är han som skulle kunna ge oss ett barn. Känner att jag måste fortsätta be och tro. Men jag orkar snart inte mer. Det här känns som en mardröm ...6 misslyckade ivfer har aldrig hört något liknande om någon i min närhet. Har vi förtjänat detta? Är det x som ber om att jag inte ska få barn med h. Är det honom gud lyssnar på? Finns han? Vill skrika men det kommer inget ljud bara en enorm smärta.....När ska det sluta göra ont. Vill bara få somna bort och inte leva det liv som jag lever....