I tisdags var jag på återbesök på mvc. Jag kommer ihåg när jag var där första gången och fick en sån där lapp där alla mvc-besök man gör under graviditeten står, vilken vecka man ska göra dem och vad man ska prata om. Den sista tiden var just det där återbesöket som man gör ca tre månader efter förlossningen. Då i början av september, när jag skrev in mig, kändes det ju som en evighet tills det var dags för det, men nu var jag alltså där. Det var en märklig känsla måste jag säga. Allt såg precis likadant ut där som när jag var där sist, den 19 mars. Inte så konstigt kanske med tanke på att det ju inte var jättelänge sedan och att make overs av landstingets lokaler inte hör till de mest frekventa aktiviteterna de pysslar med där... Men ändå kändes det det märkligt. Det var ungefär samma känsla som när jag kom hem efter ett ha varit au pair ett år, och insåg att allt (och då menar jag allt) var sig likt hemma, medan jag hade förändrats massor. Som om hela världen stannade upp under det året och det bara var jag som utvecklades, så kändes det då och så kändes det på mvc i tisdags.

 

Hur som helst, det finns väl kanske inte så mycket att säga om det hela i övrigt. Karin (barnmorskan) fick titta på mitt ärr och konstaterade att det såg fint ut (”symmetriskt”, som hon sa). Sedan pratade vi lite om preventivmedel. Jag vill ju inte ha en massa föremål inopererade i kroppen så det får bli minipiller framöver. Har man tur försvinner mensen helt under tiden man äter dem, så det håller jag tummarna för nu. Ska hämta ut tabletterna i morgon men behöver inte ha någon brådska med att börja ta dem... Det där med sex har känts minst sagt avlägset sedan Herman kom. Men vem vet, när allt lugnar ner sig lite och Erik och jag får mer tid tillsammans igen kan det kanske bli annan aktivitet i sovrummet än sova och amma...

... som min nya nattningsrutin funkade. Var lite orolig innan eftersom Herman var väldigt uppe i varv. Han sov nämligen inte mer än max en timme på eftermiddagen. Somnade i bilen på väg till Toys 'R Us och sov vidare i affären, sov även när vi var och tittade på Erik när han tävlade en liten stund. Men sedan vaknade han, precis innan vi kom hem till Lina där det var dags för bokprat. Först satt han alldeles tyst och lugn, men sedan började han gnälla. Försökte få honom att äta lite, men det var inte alls vad han var ute efter. Somnade istället efter en stund i min famn, men vaknade lika snabbt. När vi kom hem var han tröstlös... Jag tänkte dock att det kunde vara värt att chansa på att natta honom som vanligt och det funkade. Det finns dock ett litet problem som måste lösas illa kvickt... När han hade somnat och jag lämnade rummet tog det kanske tio minuter innan han vaknade och började gråta. Då gick Erik in till honom. Detta hjälpte dock inte, utan han blev bara ledsnare och ledsnare. Så jag fick gå in till honom igen och då somnade han om på ett par minuter. Vi måste med andra ord se till att han somnar även när Erik är med, annars kan det bli lite knepigt. Nu har han i alla fall sovit en timme ungefär och sover förhoppningsvis vidare ett par timmar till.

När jag läser inlägg här på FL ibland inser jag hur otroligt lyckligt lottad jag är som har fått ett barn som är så "enkelt". Han skriker lite på kvällen när han är övertrött och har svårt att komma till ro (vilket jag ska försöka råda bot på nu med "min" nya läggningsrutin) samt på morgonen när han brukar ha lite magknip. I övrigt är han bara så nöjd. Han är ganska tydlig med att meddela vad han vill och nu när jag börjar lära mig detta lyckas jag ofta mota Olle i grind när han börjar gnälla. Han låter på ett visst sätt när han är hungrig (liksom en blandning av torr hosta och gnäll, inga tårar dock), när han är trött (gråter på ett lite matt sätt), har ont (hysteriskt skrik och illröd i ansiktet, samt tårarna forsande) eller bara vill få lite tlc (börjar gnälla lite lätt, sedan intensifieras det tills jag tar upp honom). Men det är inte ofta han blir sådär arg eller ledsen. Han äter numera ganska regelbundet (var tredje timme ungefär) och sover ungefär lika länge på dagarna vilket gör att jag kan planera min egen tid ganska bra. Jag är med andra ord jätteglad och oerhört tacksam för att det funkar så bra.

På onsdag blir Herman 12 veckor. Vet inte om det är för tidigt att hoppas på att det ska funka att införa vissa rutiner, men man kan ju försöka. De senaste tre kvällarna har jag gjort på samma sätt och det har funkat. Först har jag satt på honom pyjamas och ren blöja ammat och gett tillägg (har gått tillbaka till den vanliga med mjölk nu och prickarna är borta), Därefter har jag lagt honom i sängen med nappen och satt igång speldosan. Efter kanske tio minuter har han somnat. Men, som sagt, det är kanske för tidigt att hoppas att detta ska vara en rutin som fungerar.

Varje morgon vaknar vi av att Herman gallskriker av magknip. Det brukar vara ett riktigt högt skrik, sedan kommer en eller två fisar, ett skrik till och sedan somnar han om. Men i morse var det helt annorlunda. Stackars, stackars lille Herman... Han vaknade kvart över fem och skrek lika högt som vanligt. Jag avvaktade någon minut, men när jag insåg att detta inte skulle sluta lika snabbt som annars, var det bara att börja försöken att lugna honom. Jag lyfte hans ben, masserade magen, lade honom på magen med min arm under, gick runt i lägenheten för få igång magen av rörelserna, försökte med en termometer... Inget hjälpte. Efter en stund somnade han av utmattning och sov en timme ungefär. Då vaknade han och fortsatte skrika. Jag försökte amma men han ville inte ta bröstet. Då gjorde jag istället  i ordning en flaska tillägg eftersom han brukar rapa rejält då och då skulle få upp en massa luft. Det funkade. Han sörplade i sig maten lika fort som vanligt, rapade, blev illröd i ansiktet, började skrika och bajsade en jättebajsblöja. Från att ha varit en helt förtvivlad liten pojke blev han avslappnad och glad på bara någon minut. Och från att ha varit en helt förtvivlad mamma blev jag en avslappnad och glad mamma på bara någon minut.

Igår ringde jag till barnkliniken för att kolla upp det här med att Heman kräks så mycket tillsammans med den stora bajsmängden han plötsligt börjat producera och prickarna på magen. Tydligen var bajset helt normalt, kräkningarna likaså och prickarna kunde vara mjölkproteinallergi men så länge han inte verkar ha besvär av dem är det ingen fara. Blev tipsad att köpa en kräm på Apoteket (Mildison) och smörja in, så det gjorde jag. Tycker nästan att det blivit bättre även om sköterskan sa att det brukar ta 3-4 dagar. Hon sa även att jag kan testa med laktosfri ersättning. men att det inte alls är nödvändigt. Får se hur jag gör.
 

I söndags var det mors dag, om någon som läser detta möjligen glömde det... Jag glömde i alla fall inte. Hade köpt en fotlänk med ett hjärta i silver till min mamma. Hon nämnde det innan jul, att hon skulle vilja ha en sån till sommaren och önskade sig en i just mors dagspresent. För att inte glömma det skrev jag ner det. Hon blev jätteglad. Och så fick hon en mugg som det stod "Världens bästa mormor" på från Herman (jaja, jag hjälpte honom väl litegrann att välja ut/betala/överlämna, men det var han som fick tackkramarna och pussarna och det var ju det viktigaste...).

Vad jag fick? Ingenting... Erik hade glömt... Kände mig faktiskt rätt besviken måste jag säga. Dels hade jag frågat honom under veckan om han hade kommit ihåg att fixa något till sin mamma, dels visade jag honom fotlänken och muggen som jag hade köpt. Han såg mig till och med slå in dem... Ändå glömde han. Jag kände det nästan på mig innan, ändå kunde jag liksom inte låta bli att hoppas. Alla mina vänner som fått barn fick något av pappan när barnet föddes. Min pappa snickrade t.ex. en vagga åt mig när mamma låg på bb och hade fött mig... Jag blev besviken då med och det sa jag till Erik, men tydligen var det som att hälla vatten på en gås.

Nu handlar det inte om att jag förväntar mig juveler eller en helg på spa. Inte alls! Jag hade blivit glad över en sovmorgon, att Erik hade gett Herman ersättning på natten så jag inte behövde gå upp, att få gå och sätta mig vid ett dukat frukostbord... Men icke...

Som sagt, jag trodde nästan att han skulle glömma men det kände ändå lite tråkigt med tanke på allt jag gör för honom. Jag köpte t.ex. en sån där mugg till hans mamma med, som det stod "Världens bästa farmor" på. Hon blev jätteglad och det gjorde mig glad. Men jag hade ju också velat bli uppmärksammad på min första mors dag...

Någon mer som blev bortglömd?

När vi träffade barnläkaren i torsdags såg hon de små prickar som Herman har fått på bröstet och magen. Han hade då bara haft dem någon dag så det var nytt även för mig. Detta tillsammans med att han ofta kräks rätt mycket efter att han har fått ersättning sa hon kan bero på att han är känslig mot mjölkprotein. Vi skulle dock inte oroa oss så länge utslagen inte blir värre eller han kräks mer och blir allmänt sämre.

Givetvis fick detta mig ändå att bli orolig. Tänk om han har jätteont? Han har även haft konstig konsistens på bajset de senste dagarna, lite "segt" liksom. Vet inte om detta kan ha med allergin att göra. Samtidigt kan jag inte låta bli att göra min egen hemsnickrade analys av vad det kan bero på att han kräks efter ersättningen. Varje gång han ska äta ammar jag alltid honom först, för att hålla igång min mjölk, därefter får han ersättningen. Han har alltid varit glupsk, så kanske är han egentligen rätt mätt efter amningen men kan ändå inte stå emot den goda ersättningen? Vi har dock skurit ner två mål, från sex till fyra, så vi får se om det ger något resultat. Han brukar även kräkas efter jag har ammat honom och bröstmjölken kan han ju knappast vara allergisk mot. Eller?

Nåväl, jag ska vara lite försiktig med ersättningen. Kanske ge honom lite mindre varje gång nu ett tag och testa om han nöjer sig ändå. Sedan får jag kolla på bvc nästa gång ifall det blir värre.  

När man läser om små barn står det ofta att de inte känner av rutiner förrän de blir sådär 3-4 månader. Jag är dock själv en rutinmänniska så givetvis lever även Herman ett ganska inrutat liv, vilket jag inte alls tror är fel. På samma sätt som jag själv blir påverkad när rutinerna inte följs som de brukar påverkas han. Det blev väldigt tydligt igår när han och jag reste från Växjö till Gotland. Erik ska på kurs må-ons den här veckan plus att det är landskamp i mångkamp i helgen. Detta innebär att jag skulle få vara ensam hemma med Herman nästan en vecka, och det kändes lite tungt måste jag säga. Därför bestämde jag mig för att åka över till Gotland och kunna få lite avlastning under veckan.

Igår var det så dags att åka. Förmiddagen förflöt som vanligt. Vi gick upp i vanlig tid, åt frukost och förmiddagsmål som vanligt och Herman sov ett par timmar på förmiddagen. Helt i sin ordning. Sedan åt han lunch som vanligt innan vi åkte mot Oskarshamn. Efter tio minuter somnade han och sov hela vägen till O-hamn plus en liten stund på färjan. När han vaknade var han ovanligt kinkig. Jag ammade honom och han lugnade ner sig litegrann, bara för att sedan börja kinka igen och höll på resten av resan (två timmar). Det var bara för mig att traska fram och tillbaka med honom. Trött som tusan var han, men skulle inte sova.

När vi kom hem till mina föräldrar fortsatte kinket. Han fick mat och lugnade sig lite. Sov till och med en stund i vagnen. Men när han vaknade efter den korta luren satte det verkliga kinket igång. Oj, oj, oj... Han skrek som han inte gjort på mycket länge och var helt otröstlig. Mamma bar honom, pappa försökte trösta och jag gjorde allt jag kunde för att få honom att lugna sig. Testade mat, att sova, sjunga, gunga i famnen osv... Inget hjälpte. Efter någon timme testade jag att amma honom igen och då var han plötsligt jättehungrig och fullkomligt frossade i bröstmjölk. Detta fick honom att lugna ner sig och sedan var han precis som vanligt igen. Han somnade på soffan vid halv tio, fick sova där till elva då jag bar upp honom i min säng där han sov vidare och sedan inte vaknade förrän vid tre.

Det jag lärde mig av detta är hur otroligt viktigt det är att barnets rutiner följs (även om vissa menar att så små barn inte behöver rutiner...) eftersom det kan ställa till det rejält. Han är fortfaramde trött efter gårdagen. Vaknade kl. sju och skulle inte sova mer, men efter en slurk ersättning vid kvart i åtta sådär somnade han och sover ännu...

Den här eftermiddagen längtade jag efter hela veckan. Först skulle jag gå på stan med min syster, sedan var det after work med jobbarkompisarna. Erik skulle ta Herman. Först var jag lite nervös för hur det skulle gå, samtidigt vet jag ju att jag MÅSTE släppa taget lite, lita på Erik oc låta honom ta hand om Herman på ett sätt han tycker är bra. Sedan släppte det dock och jag kunde slappna av lite mer.

Det dröjde dock inte lång tid innan Erik ringde i lätt panik och ville veta var jag hade ställt ersättningen. Och i bakgrunden hörde jag Herman skrika... Då var jag nära att ställa in allt vad trevlig eftermiddag heter och snabba mig hem. Men jag stålsatte mig... 

När jag kom hem var deten smärre kalabalik i lägenheten. Hallen var full av vagn, insats, bilstol, tvättkorg (tvättstugetiden hade börja tre timmar tidigare men ingen tvätt var ännu ilagd), skor, skötväska... På skötbordet låg Herman och vrålade med en överfull bajsblöja samtidigt som Erik försökte laga mat och var vansinnig för att det inte fanns något att äta till makaronerna och mitt i allt stim satt hunden och såg nervös ut. Men jag tänkte inte hetsa upp mig. Tog helt enkelt tag i blöjan, plockade fram lite mer smutstvätt och bar ner i tvättstugan, röjde upp i hallen och ansträngde mig verkligen för att inte släppa någon spydig  kommentar. Jag vill ju så gärna att Erik ska börja ta lite mer av det praktiska ansvaret så det inte behöver bli såhär rörigt när han väl gör det. Det han behöver "lära sig" (låter så dumt, men det är faktiskt en del nytt att lära sig nu när man har barn) är att man inte kan göra alt manbrukar och liksom bara "läga till" en bebis. Han var uppe och tränade som vanligt vilket inte var helt lyckat, skulle laga mat i vanlig tid, vilket inte heller funkade (eftersom Herman var både hungrig, trött och hade skitig blöja)... Men det är klart, jag har varit hemma heladagarna i två månader och haft gott om tid på mig att lära mig så det är kanske inte så konstigt att det blir snurrigt när han ska göra det. Av den anledningen är det ju ännu viktigare att han blir mer delaktig.

Innn jag fick barn trodde jag aldrig att de här med bajs skulle vara speciellt fascnerande, men ack så fel jag hade. Nu är det av högsta intresse för det säger ju en del om hur kroppen faktist mår. Herman hade ingen riktig bajsblöja på nästan två dagar (till skillnad från ,då han bajsat säkert fem ggr om dagen) och skrek som en tok på morgnarna. När magen till slut kom igång var det rejält kan jag lova. Inga detaljer, men man kan undra var allt det där fick plats i den där lilla magen...  

Så var det då dags att träffa barnläkaren för första gången sedan vi kom hem från bb. Förrs var det vägning och mätning som vanligt och till vår stora glädje kunde vi konstatera att Herman numera sprängt 5-kilosgränsen och väger 5,1 kg. Jippi! Viktkurvan har med andra ord svängt uppåt. Längden ligger på 58 cm så han är ju rätt kort... Inte så konstigt kanske med tanke på att jag bara är 1,62.

 

Sedan blev han noggrant undersökt och allt såg bra ut. Det vi oroat oss lite för var huruvida det skulle vara något fel på ljumskarna eftersom han låg i säte, men de såg också bra ut. Tack gode gud för att han slapp skenor! Inget vidare nu när han vant sig vi att kunna sprattla fritt med benen. De senaste dagarna har han varit ganska prickig på bröstet och magen, vilket kan bero på överkänslighet mot mjölken i ersättningen. Vi fick tipset att dra ner på ersättning från sex till fyra gånger per dygn och se om prickarna försvinner. Så nu är det bara att hålla tummarna för det. Han har även kräkts en del sedan vi började ge honom sex gånger så det är kanske för mycket. Dessutom har jag mer mjölk nu är tidigare så förhoppningsvis får han i sig tillräckligt genom amningen.

 

Nästa bvc-kontroll är om två veckor och då han han förhoppningsvis ökat ytterligare lite i vikt.

Idag var jag på jobbet en stund igen. Mycket att stå i nu inför terminsslutet... Herman var givetvis med, till mångas förtjusning. Jag har aldrig tänkt så mycket på det där med hur man behandlar barn beroende på om de är flickor eller pojkar. Det är klart att jag vet att det är skillnader, men jag har aldrig engagerat mig speciellt mycket i det. Men så idag hörde jag något som fick det att krulla sig på armarna. Jag satt i personalrummet och jobbade med en kollega, under tiden Herman låg och jollrade på soffan bredvid en äldre kollega. Hon pratade och gullade med honom, och säger plötsligt ”Du är en väldigt söt pojke... Eller, jag menar förstås en snygg kille” och jag riktigt hajade till. Hade Herman varit en tjej hade han antagligen fått vara en ”söt flicka” men nu var han en ”snygg kille”. Jag har aldrig pratat om Herman annat än som söt och vi använder bara ord som söt, gullig, bedårande, fantastisk, ljuvlig, dvs. ”mjuka” ord. Inte snygg, tuff, häftig osv. För vad är det som säger att det bara är pojkar, eller förlåt mig killar menar jag förstås, som kan vara snygga och att flickor ska vara söta? Jag ger Herman gränslöst med kärlek. Han får miljoner pussar varje dag, både av mig och Erik och jag daltar och duttar med honom på precis samma sätt som jag antagligen hade gjort om han varit en tjej. Som sagt, jag har aldrig tänkt så mycket på skillnaderna tidigare, men nu kommer jag nog bli mer medveten.

Idag har Herman inte bajsat något alls, bara en liten "skvätt" på förmiddagen. Jag nojar givetvis över detta och har testat att hälla lite rapsolja i ersättningen (har läst att det ska funka) en än så länge har inget hänt. Han har varit ganska gasig dock och som vanligt skriker han när luften ska ur. Jag hoppas verkligen att det bara är något tillfälligt.

Igår var det dags för babymassage på föräldragruppen. Innan vi gick hemifrån hade jag sett till att Herman var mätt och belåten (förra gången var han rätt ledsen) så han inte skulle bryta ihop under massagen. Det hade jag dock inte behövt oroa mig för, för han somnade i vagnen på väg dit och sov sig igenom nästan hela massagen... Det var lite småknepigt att massera en lealös kropp kan jag säga. Det är svårt att avgöra vad han tyckte om att bli masserad eftersom han sov, och när han väl vaknade blev han så överrumplad över att befinna sig halvnaken på ett nytt ställe och gav ifrån sig ett illtjut. Vi fick med oss massageprogrammet hem så jag ska testa idag igen.