Det här är berättelsen om vad som hände på juldagen, den 25 december 2009. Jag var gravid i vecka 19 och jag och min sambo var överlyckliga att vi skulle bli föräldrar. Men livet vänder snabbt...

På juldagens morgon vaknade jag med kraftiga smärtor i magen. Först trodde jag att det var på grund av all julmat som man hade ätit dagen innan. Men sen upptäckte jag att jag blödde och vi ringde ambulansen. När jag kom in till Östra fick vi ett rum. En läkare kom så småningom och gjorde ett VUL på mig. Bebisen levde fortfarande, vi kunde se på skärmen att han sprattlade och man tyckte nästan att han vinkade emot oss. Hans hjärtljud låg på 146, vilket var helt normalt. Kanske skulle det här ordna sig ändå?

Läkaren sa att jag kanske skulle få stanna på sjukhuset minst en månad, kanske mer. Jag tänkte att jag skulle kunna ligga blick stilla fram till den 19 maj, då vår bebis var planerad att komma. Jag var beredd på att göra allt, bara bebisen skulle klara sig. Jag fick medicin som skulle hjälpa mot blödningen och jag tyckte att det avtog litegrann. Sammandragningarna minskade också något en stund. En timme senare, framåt elva på förmiddagen, ökade sammandragningarna igen och de kom tätare och tätare. Jag kände också att jag var tvungen att gå på toaletten hela tiden och kissa. En barnmorska sa att det var viktigt att jag låg still hela tiden, men är man kissnödig så är man...

Vid ett-tiden när jag skulle gå på toaletten och står vid toalettstolen och ska sätta mig, så känner jag att något går sönder. Fostervattnet forsar ur min kropp och jag skriker på min sambo att han ska hämta en barnmorska. Jag börjar storgråta, jag vet att det nu är kört. Två barnmorskor kommer inspringande och hjälper mig till sängen. Sammandragningarna ökar mer och mer och de kommer nu med fem minuters intervall. Jag erbjuds smärtstillande i form av morfin och lustgas, men jag vill inte ha något. Jag kände att jag ville vara medveten om vad som händer med kroppen och bebisen, samtidigt som jag ville vara klar i huvudet.

Sammandragningarna kom tätare och tätare och snart var det bara 2-3 minuter mellan dem. De gjorde ont, men inte värre än att jag kunde hantera dem. Vid halv fem föds vår lille son. Jag ville först inte titta, min sambo ville inte heller titta. När han kom ut så blundade jag och höll för öronen, ifall han skulle skrika. Han skrek inte. Han levde inte. Jag och min sambo ville först inte titta på bebisen. Vi var så ledsna och vi kände först att vi skulle bryta ihop totalt om vi såg honom.

Min barnmorska som förlöste mig berättade att det alltid är bäst att se bebisen, för då blir det lättare att bearbeta händelsen och sorgen. Vi var osäkra fortfarande. Senare fick vi prata med en läkare och han tyckte också att vi skulle se bebisen. Vid 19-tiden kom barnmorskan in med en korg. Bebisen låg insvept i en bit linne. Han var så fin. Alla delarna fanns där och han hade samma näsa som sin pappa.

Ett barn som föds i vecka 19 räknas inte som barn säger man, utan som foster. Men för mig och min sambo var det en liten bebis som vi fick. Det här är det värsta som någonsin har hänt mig och min sambo. Tack vare underbara barnmorskor och läkare på Östras specialförlossning i Göteborg känner vi att det ändå blev ett "bra" avslut på det hela. Ni förstår säkert vad jag menar...

Idag har det gått två dagar sen förlossningen/missfallet. Vi har gråtit och gråtit och vi kommer att gråta mer. Min kropp saknar att vara gravid. Jag saknar smärtan från foglossningen. Jag saknar att vara tvungen att gå upp flera gånger på natten för att kissa. Det känns bara tomt inuti mig. Jag har sovit ordentligt i natt men när jag vaknade i morse och var kissnödig trodde jag i några sekunder att bebisen fortfarande fanns inuti mig.

Jag vet att det kommer att ta ett tag att gå vidare och bearbeta sorgen efter vår lille pojke. Jag vill att det ska vara över idag och jag vill vara gravid igen. Vi kommer försöka bli gravida så snart som möjligt igen, så fort kroppen har läkt.

Gonatt vårt älskade änglabarn Gabriel. Vi älskar dig och vi kommer alltid att komma ihåg dig. /Din mamma och pappa