mensen m osm ett brev på posten. Blev dock inte så himla besviken, kändes på ett sätt skönt att den kom idag, för då vet jag att den har stabiliserat sig någotlunda. Har inte haft så myckeångest över bebisverkstaden den här månaden. Hoppet är liksom borta o kommer det så kommer det. Vi har trots allt bara försökt i 4 månader efter vårat missfall.
O har det inte hänt något inom ett år, så får vi väl börja med vår utredning. En mardröm, men vad ska vi annars göra?
Det kom ju trots allt något gott ut ur missfallet o det är ju att vi nu vet att vi är fertila båda två. Tack gode gud för det.

Idag (lördag) sov jag skitdåligt efter nattens jobb. Kunde inte slappna av förrän kl. var ca 11 o vaknade igen vid 15. Testade med alvedon, och t.o.m imovane, men det gick åt helvete. Tog en snabb dusch o efter det kände jag att ångesten började släppa lite.
Fick ju iallafall 4 timmars sömn. Gick upp vid 15, pratade med sambon lite. O somnade sen framför tvn o sov i ytterligare några timmar. Var skönt, men hatar att inte kunna somna in direkt. Värsta jag vet. O ångesten blir bara större då. Vet inet vad jag ska göra längre. Hoppas att det bara är en period, men jnu har det varit så häri nästan 2 månader. Tänkte att jag ger det till nyår o har det inte blivit bättre då, så får jag väl se mig själv besegrad o försöka få ett jobb på dagen. Det vill jag absolut inte, men som sagt. Vad ska jag göra?
Är så kluven o ångestladdad så vet knappt inget längre. Det här är det enda som har kretsat runt i huvvet på mig det senaste dygnet.

Kan någon tala om för mig vad i helvete jag ska göra? ='(

har haft en känsla hela dagen av hopplöshet. Att hela den här grejjen med en bebisverkstad aldrig kommer att fungera. Att jag aldrig kommer bli gravid, att vi aldrig kommer få barn. Få fira födelsedagar, jul och andra högtider.
Allt är bara hopplöst o jag känner mer o mer att det här kommer
inte funka. Jag vill ha det för mycket. O när jag vill ha något för mycket är det som han där uppe straffar mig, sätter ner mig på jorden genom att visa att jag inte alls har någon makt, utan är en liten pissmyra som bara knegar o kämpar men aldrig ska få något som JAG vill ha. Något som är mitt, vårt.
Det är för långt bort, utom räckhåll. Och jag kan inte göra något åt det.
Jag kan be till Gud i all oändlighet o det kommer inte göra någon skillnad.
Det är lika bra att jag ger upp

Fick igår reda på att en av mina närmaste vänner berättat om mitt MA till någon. Gillar jag inte. Jag vill själv bestämma vem som ska få reda på det. Jag vill själv bestämma vem jag anförtror mig om det hemska som hände. Kansake jag överdriver, men precis så känner jag.

Har varit mycket prat om hur jag mår o tar att en av dom närmaste är gravid. O jag säger som det är. Det är skitjobbigt o jag är jävligt bitter att jag inte har en bebismage som jag borde ha nu. Arg, rent ut sagt. Panikslagen o ångestladdad så fort folk pratar om graviditet. För en gångs skull kan jag själv inte bestämma takten. jag kan själv inte bestämma att nästa gång är det vår tur. Och bara det i sig, gör att jag får lite panik.

Jag vet att jag måste tänka positiva tankar o att allt kommer att lösa sig för oss. Jag vill tro det. Och innerst inne tror jag att det är så. Vi blev ju trots allt gravida en gång. Det här var vårat 3e försök efter vårat MA. Ju mer tiden går, desto mer panik får jag.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Men jag känner mig som den ensammaste människan på jorden.

Tänkte igår, när jag hade gjort testet o det blev ett negativt (igen) o mensen ännu inte hade kommit, att när den väl kommer så vill jag ha sån mensvärk så jag vet att det inte är något fel på mig o vet att livmodern fungerar som den ska. Visst.
Dom tankarna får jag lida för idag. Saaaaaatan vad ont det gör. Kan inte sitta, kan inte ligga ner, mår illa som en gnu. Tog en dusch, o det hjälpte just då. Men där kan jag ju inte stå en hel evighet. Min värmekudde vet jag inte vart den är, så den kan jag inte ta hjälp av. Jag antar att jag ska vara glad över mensvärken, att det faktiskt (förhoppningsvis) inte är något fel på mig. Men ändå.

FAN VAD ONT DET GÖR rent ut sagt!
Före MA kan jag inte komma ihåg att det gjorde så ont.


Nej, nu blir jag nipprig. Kanske det blev något fel på mig efter MA? =/

det här tar något fruktansvärt på psyket. Att varje jäkla gång få ett minus. En enda gång i hela livet ha fått ett plus. o det slutade i MA. hur kunde det bli så här?
vad gör vi för fel? När andra verkar ha det så lätt för att få ett plus?
Allt jag ville var ju att få ett barn. Den högsta önskan över allt annat. Och den största rädslan över att inte få något, över allt annat.

Vet inte riktigt hur jag ska ta det. Eller hur jag ska tänka.

Nu är det bara mörka tankar.. Finns inte mycket att se positivt över idag

jag blev så trött på att bara gå runt att tänka på en ev. graviditet. så jag tog ett test. Det fetaste minuset man får leta efter. INTE GRAVID.
Tack för det.
Mensen har inte kommit o jag undrar vad fan min kropp håller på med? varför har inte mensen stabiliserat sig ÄN?
Varför händer det här mig?
Fick ett underbart sms av min gamla vän. Undrade hur det gick med allt kring bebisverkstad o tankar om en annan väns graviditet. Blev så rörd så jag fällde en liten tår!
Tänk att det faktiskt finns någon som bryr sig. Dom flesta verkar vara så egocentriska. men det finns guldklimpar. O gud vad tacksam jag är för det.

På det 3e försöket hoppas jag att det blir vår tur! om mensen kan dyka upp någon jäkla gång!

Ja, jösses. vad ska jag säga?
Brösten är större än klot. Har on t i ryggen o har PMS. Konstigt nog är det inte jag som gnäller mest på jobbet. Som vanligt. Jävla bitterkärringar osm aldrig kan vara positiva. Dom borde verkilgen åka hem till sina män så dom kan få sig något. Kanske hjälper det, kanske inte. Men dom borde verkligen prova!

Om jag inte vill höra på när kompisen mår illa eller när hon drömmer om sitt barn hon har i magen?
Är jag så hemsk, verkligen?
Är det så konstigt att jag inte vill höra?
Kompisgänget kommer hem idag. Hon kommer vara med. O jag måste säkert höra, om jag inte gömmer mig på toaletten hela tiden, om hennes besvär, cravings, drömmar m.m....

Vill jag det?


-Nä!

o känner att mensen är på gång. PMS, finnar, större bröst m.m.
Känns pissigt att jag redan har ställt in mig på att det inte satte sig den här gången heller. Sambon säger att jag ska tänka positivt o inte tappa hoppet förrän mensen verkligen har kommit. Försöker verkligen, men jag vill inte bli besviken när den väl kommer. Men visst, hoppet finns fortfarande där.
Jag vill så jättegärna. VI har ju verkligen bestämt oss.
Sen dom senaste dagarna har jag haft lite ångest över att sambon ev. kommer in till polishögskolan till nästa höst. Har det inte satt sig ett frö då, blir det ju ännu svårare för oss att pricka in ÄL eftersom han bara kommer komma hem på helgerna.
Ber faktiskt till GUD att det har satt sig innan dess...

Pray with me!

o jag som inte ens är troende...! Men vad gör man inte ett för ett litet blivande barn? ;0)