jag såg, nyss... en glimt av det förflutna ... det vände sig i magen på mig, min kropp drog ihop sig ... av längtan... av skräck... för att jag ännu känner som jag gör... trots allt... jag såg... en stund... frusen i dåtiden... en stund som jag knappt behövde uppleva igen...

ett  skörd moment... ett av många... då jag förstod  hur verkligheten skulle snart riva sönder hela mig , då, såg jag i framtiden... idag ser jag dåtiden och smärtan känns inte lättare, fast nu är allting över,glömt, begravd... dammigt... o relevant ja eller det är meningen att det ska vara det...fast innerst inne vet jag att det aldrig kommer bli

Inners inne vet jag , att jag alltid kommer gå lite mera sönder, för varje gång det förflutna uppenbarar sig för mig och det känns ruttet att just det här ska fortfarande ha sådan makt över mig... men så är det jo, när man ställer sig naken bland blixtarna, ta oss sig alla skyddande lager och sen bli sviken ...

ja, jag vet ännu inte vad jag ska tycka men... livet har ett underligt sätt att ge en vad man förtjänar, för eller senare...
inte alltid helt smärfrit är denne upplevelsen ... även om det är menat väl men hur ska andra människor veta exakt vad man behöver...

det sista, jag vill är... att ha fler bilder ,jag måste förtänga eller förneka... jag vill ,inget annat än släppa taget och låta livet ta mig dit jag är menad att vara .. nu ..är vägen krogigare ... ännu en gång...

varför har andra behov av att plåga sig själva eller plåga andra ?
självdestruktivitet... lysser genom desparationen... det luktar bränt hud och konflikter på långa håll... ändå kryper vi som maskar ...kan inte låta bli

varför kunde jag bara inte få vara... helt ovetande...och hur kunde du, låta det ske ,du borde veta bättre än så här.... du

4 par ögon ...är vad den bästa beskrivningen av kärlek är för mig...en gång i tiden, hade alla som älskade mig hasselnöttens färg på de...numera och i framtiden ...är det bara Ellas nöttiga färg kvar medan ni, alla andra se på mig med himmelens nyanser

3 par händer och 4 tassar...är vad som fyller mina studer, vaken som in en dröm
Tidens begynelse friars i takt med era andetag...hur skulle denne kärleken nånsin kuna bli större...djupare elle mer meningsfullt ...när den bara ÄR, STÖRRST AV DE ALLA... för eving gömd backom era hjärtan utan falska löften och ilusiones dimmiga balkar...

4, renaste hjärtan som slå i var sin takt ,samanlänkade genom blodet...magiskt infinnande sig just då när ingenting länge hade mening och vardagen fylldes med en tom smärta av längtan...

hemligheten med föräldraskap... ljuvt...beskydad av jordbundna änglar...viskade kloka råd i örat på modrar och fadrar vid midnatt...

sensommar hade yrat sig vilse i buskarna...
plommonens söttma, siprar längst barken...livet i mig ,dansar med nätta steg... kraftiga varje dag som går... livligare, vackrare...allt med verkligt ....

jag håller andan och ler...hur skulle jag kunna nånsin göra annat =)