Ja just nu e jag otroooligt pepp o uppåt o glad.

I lördags morse, efter att ha haft lite sådär ont i en kindtand i underkäken ett tag (sådär som att man har haft något mellan tänderna eller nått), upptäckte jag en svullnad på halsen. Typ lymfkörtel. Stor som en ärta. Under dagen på jobbet växte den sig till en större vindruva i size o det värkte jättemkt i käken. Ringde 112 (för man ska tydligen göra det när man behöver en tandläkare akut) o fick en tid igår förmiddag. Då va sizen nåågot mindre på svullnaden. Under lördagspasset på jobbet städade jag också ur tre patientsängar, tre patientbord o jaa... resulterade i att jag nu har ont i bäckenet igen!

Fucking meningslös tandläkarwannaben tittar i min mun, tar en rtg-bild o säger "här ser jag att du har vad vi kallar för Afte". O jag bara "okeee?"
"Det kan man få av stress, infektioner o förmodligen också om man har höga hormonnivåer i kroppen som du ju har om du e gravid. Ser lite inflammerat ut i tandköttet. Kan man också få av o va gravid. Bör gå över av sig självt annars får du höra av dig till din tandsköterska i slutet av veckan. Om aften gör ont finns gel att köpa på apoteket o stryka på".

Okej. Fine. Det blev inte dyrare än så. Bara ett arbetspass förlorat. Lätt att ta igen. Åker hem, lider av min tandvärk (fast det inte e tanden det e fel i), min käkvärk och mina foglossningar under gårdagkvällen o e allmätn opepp på allt.

Idag däremot ere liiite liite bättre i tanden. Men afteblåsorna breder ut sig o gör ont. MEN - jag inser att jag har ont i halsen vid sväljning o att lymfkörteln är ominskat svullen o ömmar. Kommer på att jag kanske ska titta mig själv i halsen o gör det - SVULLNA HALSMANDLAR, Ilsket rött svalg och sånna där varklumpar i vitgult på just den halsmandeln på vilken sida jag har svullen lymfkörtel.

Så det är tydligen så att jag har halsfluss också. O antagligen e det halsflussen som har gett mig svullnaden, aften och smärtan i käken. O om han hade haft spegeln riktad ner i min mun när han lyste med sin starka lampa o petade hade jag säkert redan då sett tonsilliten. Men min stora fundering är VARFÖR SÅG INTE HAN DEN!? Kan det ha kommit i natt? Tror inte det. Varför skulle isf aften synas innan infektionen? Han va så koncentrerat intresserad av just min käke där jag sa att jag hade ont att han säkert inte tittade på resten.
SUUUUCK!

Så nu blev jag hemma från jobbet idag med. Har en läkartid för mina foglossningar (trevligt att dom börjat plåga mig igen nu när jag ska dit för ny bedömning...) imorgon på fm så jag ska be Dr Erik att han ska ta ett halsprov o då får jag antagligen antibiotika o då e jag indisponibel att arbeta i två dar till. Jävla röv. Jävla förbannade oflyt hela jävla tiden.

Har iaf köpt ny tandborste, ny tandkräm, sån där afte-gel, munskölj som är antiseptisk o sånna där plackers. För graviditetsgingiviten kräver iaf sin behanling. Afte-gelen va värdelös. Men den smakade lite mint så den får väl en pluspoäng där då!

Får se vad Dr Erik säger imorrn om foglossningarna. Märkte att det var alldeles för fysiskt ansträngande att stå på huk i mitt tillstånd o svabba en massa sängar. Men vanligtvis gör man ju inte så extrem-rent som vi gjorde i lördags heller. O sällan e det mer än två sängar per dag man måste städa ur. Ändå gjorde jag det i ett lagom tempo o stressade inte något. Men fan. det märks imorrn va han tycker!

Jag knarkar panodil. Februari so far: VÄRDELÖS!!!!!!!!!!

Och skallen är full av tankar idag. Gårdagens intryck är smälta och det har verkligen gått upp för en att man väntar barn. Att det faktiskt ligger ett litet liv därinne och att jag är så otroligt tacksam att den lill* mår bra (nej, vi tog inte reda på kön) o att VI ska få barn. VÅRT barn.

Detta är vad jag har fastnat på nu. VÅRT barn. Ett DELAT ansvar. Hälften e du o Hälften e jag. Glädjen e dubbel.

Därför har jag börjat filosofera över ledigheten. Jag vill ha delad ledighet. Jag vill kunna känna mig trygg med att sambo vet vad bebis behöver. Jag vill kunna lämna bebis o sambo själva o gå ut på något (behöver absolut inte va fyllefest eller nått - kan va o gå till nagelsalongen o få naglarna fixade eller bara åka o köpa mjölk) o inte oroa mig för att bebis äter på fel tid, sover på fel tid, sover på fel tid eller att sambo inte vet vilka nummer som ska ringas till om något krisar. Eftersom vi TILLSAMMANS mött svårigheterna och TILLSAMMANS prövat oss fram till vilka rutiner som är rätt. Eftersom vi har halva ansvaret var. Jag vill inte bli den bittra, självuppoffrande, helhjärtade supermamman som gör allt kring barnen o sen blir bitter. Jag tror att jag blir den bästa mamman jag kan bli om vi kommunicerar, delar, bestämmer ihop.

Kanske har den där artikeln om hon radiotjejen sporrat mig i dessa tankar, men mina tankar har nog ändå funnits där i grunden redan från början.

Ett exempel: arbetskamrat på sjukhuset som jag läste ihop med kommenterade på mitt sätt att prata kring graviditeten:

HAN: Du säger hela tiden "vi" om graviditeten. Så gulligt. Du o liten i maagen....
JAG: Jo visst e det jag o liten i magen alltid. Men det e inte mig o bebis jag refererar till som "vi" utan det är jag o sambon.
HAN: Du o pappan?
JAG: JA? Det e ju VÅRT barn. VI som är gravida.

Jag råkar bara ha det OTROLIGA PRIVILEGIUM att JAG får bära barnet. En del verkar sedan ta det som att man därav har rättighet till hela ledigheten, all tid med barnen bla bla bla. O jag köper inte det resonemanget i dagsläget. Det är ett inlärt beteende. Om det e för att få det att funka ekonomiskt så kan jag köpa att mamman e hemma. För oss kommer det nog inte funka ekonomiskt att jag e hemma hela tiden eftersom jag tjänar bäst av oss och har mest jobbtillfällen per månad. Men det skulle förmodligen gå om jag tjatade mig till det.

Men jag vill dela. Vårt barn. Hälften dig, hälften mig. Delat ansvar - dubbel glädje.

Ikv e första kvällen sedan DEN dagen (30 oktober, morgonen med våra två streck på stickan...) som vi har svärföräldrarna hemma på mat. Ikväll fick dom komma i ensamt majestät och jag lagade JÄTTEGODA ugsngratinerade quornfiléer som tillomed svärfar godkände (Mr kött-o-potatis himself)! Efterrätten, sambons semlor, avnjöts med en kopp kaffe i sofforna framför tvn. SKÖN kväll!

I veckan var vi på möte med försäkringskassan. Kändes väldigt bra. Måste säga att om allt kommer att flyta på om vi följer hennes guidining så har vårt land nog ett välfärdssystem som i EN bemärkelse är slående. Jag kommer förmodligen att få en SGI, inte bara garantidagar o lägstanivå.

O jag kommer förmodligen, med lite pusslande och klistrande, att kunna gå ut o jobba extra några pass per månad under mammaledigheten om jag behövs. Har en känsla av att jag själv behöver det också. Både ekonomiskt och känslomässigt. Har filosoferat över det iomed att sambon jobbar på ett fast schema som är lite annorlunda än 9-17. Han jobbar hektiskt o sen e han ledig i typ... fem dar åt gången? Dom dagarna kan faktiskt jag gå ut o ta pass om det behövs och erbjuds. Ett pass mostsvarar nästan en tusenlapp i kassan. Några pass per månad betyder att vi drygar ut både vår ekonomi och sparar på våra föräldradagar. Aldrig tänkt på det förut.

Bra var också, som jag inte visste, att eftersom det är mindre än sex månader kvar till beräknad förlossning, kan min SGI inte sänkas om jag får mindre o mindre jobberbjudanden. Det KÄNNS lite som att man under årens lopp märkt att gravida utan fast jobb erbjuds mindre och mindre arbetstid ju längre i graviditeten man går.

Jag ska inte säga något högt men det känns lite som att min chef försöker att göra sig av med mig. Som att en timtid som e gravid har hon ingen alls plats för. Men vi e två sköterskor som e rätt nya som inte har några vikariat o vi e näst på tur om nått dyker upp. Vilket det antagligen kommer att göra. Annars är jag iaf berättigad A-kassa. Ska börja dola med det efter helgen.

O mitt i allt detta praktiska och meningslösa babbel så växer magen! O det har börjat rumstera om därinne. Jag känner inte jättemkt men ibland ibland så ere nått som ändrar läge, nått som petar mig på blygdbenshörnet. O det e hemskt mysigt o jag ligger på mornarna när jag e ledig o försöker känna känna! Otroligt fascinerande. Vart tog mitt gamla liv o mina gamla intressen vägen?! Känns som att livet inte har börjat förrens 30 oktober 2010!!!

Och nu kan jag helt ärligt säga att jag nog faktiskt kände en liten rörelse förut. Känt till o från i flera dagar att nått rör sig därinne som INTE är gaser, men nu la jag mig platt på golvet o sen tryckte jag lite brutalt in magen under naveln. O där rörde sig något till svar. Något som nog tyckte det var jääkligt obehagligt att bli tafsad på :P SÅ Häftigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Annars var det ett tag sedan jag skrev ser jag. Ja, har jobbat som satan o tacken för det verkar vara att det snart inte finns något mer jobb åt mig. Iallafall inte som i turer på ett papper. Inplanerat. Utan det blir telefonvägen. Känns lagomt ovisst. Särskilt som inskolning på andra avdelningar antagligen inte är så aktuellt - vem skulle skola in nån som kan jobba två månader??? 

Men imorrn ska vi iaf på möte med någon dam på försäkringskassan. Har läst på lite o skrivit ner några frågor som jag har o lite sådant. Kanske kan hon räta ut lite frågetecken. Kanske löser sig allt. Eller så blire värre. Who knows!?

Till måndan ere ÄNTLIGEN dags för RUL!!!!! LÄNGTAR!

Nu ska jag nog gå o botanisera lite i vår låda med bebiskläder. Min mor har köpt mängder och sedan har jag fått ärva tillbaka mina egna kläder som jag o min bror hade som små. Man kan inte tro att de är 25-30 år gamla!

...fått sjukanmäla mig från jobbet idag, o eftersom jag e timtid o inte varit med i facket tillräckligt länge o bla bla bla så står jag här o har förlorat ca 1000 spänn för det.


Känns förjävligt, men det e verkligen inte "på skoj" som jag sjukanmält mig heller. Segt snor i hela huvudet, huvudvärk och trött som jag vet inte vad. Tur nog e jag ledig imorrn. Sen jobbar jag på söndag.

Allvarligt talat - jag har jobbat varenda helg nu sen jag vet inte när! Januari månads schema för mig har börjat helt jävla sanslöst. Jag jobbade DAG i måndags. O har då varit ledig nyårsdagen o annandag nyår o kommer o e medicinskt ansvarig - fast på en grupp med patienter där jag inte känner någon! Bra planerat va?

Men nu e jag iaf inskolad på natten. Fick ett extrapass natt mellan onsdag o torsdag för lite inlärning av nattrutiner o sånt. Trevligt att jobba natt igen. Så kanske att det går lite plus ändå trots arbetsmissen idag.

Om det är något som börjat förfölja mig nu inför att få barn så e det ekonomin. Herregud, när jag berättade för chefen att jag o sambon ska ha barn i juli blev hon glad för vår skull. Men sen hade jag iaf jobb till "mitten på februari", medan hon för några dagar sedan sa till mig o en timtidande uska att hon förmodligen hade arbetstillfällen till mitten av mars. Men vad ska jag göra då? O nu när jag e förkyld e jag bara opepp o deppig o allt känns bara tröööööök. Får väl lägga mig o lyssna på bebishjärtat sen så kanske jag blir gladare...

Idag är du 100 dagar gammal. Från det att min mens i september startade har du nu varit påväg mot ditt liv ute i världen i exakt etthundra dagar. 35% av din första utvecklingsstrecka är avklarad och än sålänge har det varit en tämligen trevlig resa, måste mamma säga! Din mamma har bara spytt vid ett tillfälle, varit illamående i knappa två veckor och tröttheten försvann i stort sett efter v 10.

För ungefär 1,5 vecka sedan hörde vi för första gången dina hjärtslag, till vänster om mina egna precis nedom naveln. Antingen är du ett litet flickebarn som ligger o gror därinne eller en tämligen aktiv och hurtig pojke som jobbar dig stark. Din puls vad så mycket snabbare än min och känslan var så häftig när din puls dök upp i dopplern.

Mot slutet av den här månaden ska vi äntligen få en skymt av vem du är. Jag tror din pappa längtar mer, eftersom han inte fysiskt känner några förändringar så som jag gör. Men jag längtar också! Vill se dig på skärmen med fäktande armar, pickande hjärta och du får gärna både peka finger o suga på tummen bara du lever och ser frisk ut!

Jag kan inte egentligen beskriva i ord vad du har gjort med mig under den här ändå korta tiden du ännu funnits. Under de drygt två månader vi nu vetat om att du finns och är påväg har allting förändrats. Jag är så glad att du ska komma och jag måste nästan nypa mig själv varje morgon för att jag tror jag drömmer.

Häromdan trodde jag att jag kände dig därinne, men det e nog tidigt. Det var som att nått "spratt till" inuti mig, långt in o ner i magen. Kanske var det du, kanske var det gaser. Senaste dagarna VET jag dock att du pysslat massvis med min urinblåsa. Är den en bra sparringpartner? Den reagerar iallafall kan jag lova dig! Nervtrådarna signalerar "KISSNÖDIG" ganska frekvent under dygnet nu o det e inte många droppar som vill ut när jag väl går dit. Men du får göra det - bara du växer, håller dig frisk och stark och ser till att dyka upp i sommar. Så jag kan ta en allvarlig titt på dig och se vem du är lik.

Kommer du att få min näsa? Eller pappas? Kommer du få pappas underbara ögonfärg? Eller kommer du få mina vildgröna? Kommer du att vara lugn o beskedlig som din far - eller rena hysterikan och bråttom-personen som jag?

Summa summarum så älskar jag dig, mitt lilla barn. Hundra dagar idag. Som jag aldrig älskat förut. Du ger livet mening och allt framtill din födelse kommer bara att vara transportsträcka.

Jag ska vara rädd om dig - det får du också vara!
Puss o kram från Mamma

Då skriver jag lite snabbt ihop ett inlägg igen då och det får bli årets sista. Kan inte fatta att jul och nyår kom så fort! Nyss fyllde jag år o vi fick veta att lilla frö växer i min mage liksom! Oktober!

Har jobbat häcken av mig den här månaden. Sedan 23 december har jag varit ledig en enda dag o nu e jag ÄNTLIGEN ledig två hela dagar. Ska bli så skönt. Nu börjar magen synas också! Så att sambon tror jag driver med honom!

Ikväll kommer min bror o hans sambo hit. Tredje nyåret vi firar gemensamt o äntligen ska vi vara i VÅRT hem. Eftersom vi flyttade hemifrån i juli. Så läckert. Chipsen, bågarna o chilinötterna e upphällda i vardagsrummet (ej talat om detta för sambo), chokladpuddingen står på kylning i skafferiet, pommacen i kylskåpet o både jag o sambon e duschade o klara.

På kvällens meny står inbakad/baconinlindad fläskfilé, klyftpotatis, sallad och dragonsås. Chokladpudding, glass o maränger sedan.

Och vilket år vi går emot!
2011 - året då vi ska bli familj.






Det går nog inte att greppa. Snart har vi ultraljud, då kanske det blir greppbart. O när liten slåss med mig.  

Ja - jag skryter! O jag njuter! O jag är verkligen så glad över att vara mig just nu. Helt obeskrivligt bra är det!

Idag firar vi jul här hemma hos oss. Jag jobbar nämligen imorgonkväll så idag kommer mamma, pappa, min bror + hans sambo hit och vi ska äta julgröt, dricka kaffe/glögg samt ha lite paketutdelning.

Har farit runt som en jojo mest hela dan här hemma. Varit o handlat, städat o plockat iordning, dammsugit o torkat golven... Ja, alla fattar! O nu är det i princip klart. Det enda som e kvar e o plocka opp disken, hälla ut mopp-vattnet o slänga mig själv i duschen. O bli julfin!

Ovanpå allt detta har jag haft två dejter. Bestis kom hit o frukostfikade en timma på morron, o lagom till lunch kom svägerskan på besök o då passade jag på o propsa på en pizza eftersom vi har tio meter till pizzerian och jag itne ville diska när jag nu diskat klart. Så jag e i mitt esse idag!

O så för att utvärdera föregående inlägg: Angelsounds! Den jag fick heter Caremaxx Happytone. O det var mäktigt! OMG. Det låter som det är en liten tjej därinne. En puls på nästan 160. Tror min instinkt säger mig rätt. Men än sålänge tänker vi inte "ta reda på" :P

Neh, duschkastning vare!

I love you Tomorrow - You're always a day away! :P

Nejdå, men imorrn är dagen jag längtat efter. Imorgon och nästa lördag. Då ere verkligen verkligen säkert. Eller ja, men ni som varit där jag är förstår säkert vad jag menar! V11+0 räknas HÄR och på vårdguiden som v 12. Inte av min barnmorska eller dr men ändå... så nästa lördag menar alla. Men min lördag första e imorrn.

Haft två finfina pass på jobbet (lagomt med patienter eftersom vi har stängt avdelningen för magsjuka) o nu blire åka iväg till sambons släktingar imorgon, se ett luciatåg i en kyrka o sen fira en födelsedag. O berätta.

O så har jag gjort korv med bröd, o så har vi köpt godis, o så e det final i idol imorrn....

o så växer nått i min mage. Herregud!

Ja fy fan vilka hemska dagar jag haft! I lördags kväll när jag mellanlandade hemma hos mor o far innan jag for hem från jobbet började jag må illa. Kändes precis som det brukat göra när man mått illa senaste månaderna. Tänkte inte mer på det. Beställde mat med sambon. Åt fast jag eg inte ville ha o inte va sugen. Åt kanske en fjärdedel av kebaben. Sen mådde jag ännu mer illa. O fick världens nyp i magen.

Sen spydde jag. O jag trodde fortf det var graviditetsrelaterat. Tills jag spydde igen... o igen... o igen... Jaani... tror jag spydde tio gånger mellan kl 19 på lördagkvällen och kl 07.30 på söndagmorgonen. O däremellan va jag på toa "vanliga hållet" x antal gånger. Holy lord har nog aldrig varit så "akut magsjuk" i hela mitt liv. Men jag lyckades hålla mig tämligen vid bra vigör genom att TVINGA i mig själv ett stort glas vatten varje gång jag spytt + 1 mugg filmjölk och ett stort glas vatten varannan gång.

Fick sjukanmäla mig från jobbet igårkväll. Inget snack om saken. Men från halv åtta igår morse har det varit lugnt. Så imorrn vid halv åtta e jag "safe" att göra vad jag vill. Vilket betyder att jag kan gå på utbildningen 11-14 (om dom nu har den imorrn. Fick nyss ett "vill du jobba"-sms från jobbet där de upplyste mig att "Vi har tyvärr magsjuka på avdelningen." -NÄHÄ!?)

Va jätterädd att detta skulle göra något med liten i magen men jag har inte märkt något. Tror att det var tack vare liten jag blev så akut sjuk o så snabbt blev av med det också. Har varit magsjuk många gånger men inte SÅ akut. Det var verkligen "BORT BORT BORT BORT!". Människokroppen är verkligen helt fantastisk på att överleva. Det visste jag iofs redan. Men ändå.

Nu e jag trött o törstig. Ska gå o dricka lite vatten i badrummet (blivit besatt av det vattnet nu! Så mycket kallare än vattnet i köket) o sen ska sambon få sin julklapp idag istället. Köpte den idag o tror han kommer behöva dem i helgen (ett par fårskinnstofflor) :D

Här sitter jag o gör ytterligare ett kvällspass (som igår) medan sambo e iväg o jobbar dagen (precis som igår, o i förrgår o imorrn o på söndag) o då passar jag på att skriva.

Visste ni att 10 veckor ju faktiskt är 25% av en graviditet? Slog mig idag (inget mattesnille) o det känns ju helt vrickat. Isf kommer ju liten att komma hur snart somhelst om det går i det här rasande tempot!

Igår låg jag o läste en pocketbok av min favoritförfattarinna Marianne Fredriksson o sambo låg o glutta i sin "Du ska bli pappa". Han har tagit den boken till sig nu. Ett tag ville han bara läsa lite i den då o då - typ "vilken vecka e vi i nu?" o så läsa på vad som händer denna vecka o sådär. Men nu läser han lite i den varje kväll o börjar nog få lite mer "planerings" och "strukturerings"-tankar.

Så igår, mitt i mitt mest spännande avsnitt i boken, skulle vi tydligen diskutera könets ta-reda-på-eller-inte på ultraljudet i januari. Boken says no. I say helst int. Sambo tveksam. Han e lite nyfiken. Sen diskuterade vi också dop och på något vis så kändes det som att vi börjar ta den här lilla valnöten till oss nu.

Valnöten som var ett riskorn, blev en ärta, blev ett popcorn, en mandel o nu en valnöt eller kanske en persikokärna (eller vet ni något typiskt som är typ 3 cm långt?) o som tillslut ska bli en liten gråtande, vrålande, slemmig, blålila och tämligen människolik groda ovanpå min mage o inte i?

Ibland får jag bara djupt existensiella funderingar också. Som nu. När man så fullkomligt blivit sekundär i sitt liv. Jag är bara, eller bara o bara, men ändå - ett kärl. Jag är ett kärl i vilket något som är så otroligt mycket viktigare gror. Något som är så litet men redan så mycket större än allt annat. O folk säger att man förändras när barnen kommer. Jag säger att man förändras när barnen är påväg OCKSÅ. Fast man kan ju också fundera på när man menar med "kommer". Kommer till en som två-fyra celler som fastnar i livmodern o börjar gro eller kommer ut som den där blå-lila paddan. Nä jag får nog ta det lite lugnt med alla dessa tankar. Inte dra dem för långt än. Vi är inte i v 12 än.

Men det är bara så att allt är förändrat. O kommer aldrig bli sig likt. Vad som än sker. Vissa saker har helt tappat mitt fokus och intresse. Andra saker har blivit väldigt mycket viktigare. Exempel: familjerna. Släkten. Vänner. Min historia. Sambons historia. Framtiden.

Ne, nu får jag nog gå o brygga te o bli lite ytlig igen. - sa flickan som satt i fårskinnstofflor och pyamasbyxor till långt in på förmiddan!

Det ska bli så kul. Har äntligen fått till en dejt med en av mina äldsta vänner, I. Vi ska ses i stan och luncha och jag tänker berätta för henne vad jag o sambon håller på med för fuffens. Att vi väntar liten. LÄNGTAR! Vi ska ses vid elva. Halv två börjar jag jobba. NOT så längting till!

Men nu till något helt annat. Om det är någon som förvånat mig under den här tiden vi "vetat" så är det min mammas reaktion. Och min pappas. Framförallt pappas eftersom han hela tiden pratar om det med mig. "Hur mår magen?" o "Du blir inte kall om magen nu, du klär väl på dig ordentligt?" o sånna där ömsinta frågor. Kanske han känner lite dåligt samvete för att han va så fixerad vid sin nya TV när vi berättade. Det blev ju liksom ett "sidospår" där med kaffetermosen o kakorna framför nya, flashiga platt-TVn som sambon hjälpte till att installera. Han var oförberedd. Men nu e han så söt som allra helst o jag blir så glad när han uppriktigt frågar saker som "hur mår du?" o sånt. Brukar han inte göra.

Mamma förvånar mig också. Jag älskar mina föräldrar, verkligen. Men om det är någon som jag har respekt för och någon vars åsikter alltid tids nog kommer fram (gärna dom kritiska åsikterna) så är det hennes. Har förväntat mig "nån" form av ogillande. Nån form av åsikt att vi kanske inte borde, kanske skulle väntat, inte kan... jag tror ni fattar? För plötsligt har hennes åsikter och hennes kunskaper blivit så ofantligt viktiga för mig. Så igår frågade jag henne om hon tror att vi kommer o klara av det här. För i mina rädda och mörka tankar e jag ju rädd att man inte förstår allvaret o inte klarar ansvaret. Man vet ju absolut inget. Fanns inte en underton av något i svaret. Det var bara ett självklart, nästan förnärmat utstött "Varför skulle ni inte klara det!!?". Som nästan fick mig skämmas. Men jag vet ju inte, sa jag. Det gör man inte, svarade hon. Men man lär sig. O ingen kommer kunna bättre än ni vad ert barn behöver.

Så... hon förvånar mig.

Kanske känner jag mig lite osäker för att jag råkade köpa en sån där jäkla tidning som e riktat mot gravida. O alla "reportage-mammor" eller blivande sådana var typ... 35-42 år gamla och väntade då sitt första lr andra barn, jobbade på firma och bodde i Solna, Täby eller Bromma. Eller Göteborg. Sån stabilitet att man vill grina för barnets lyckas skull... eller? Kan jag ha något att ge som är ung, nyutbildad och grön på livet? Visseligen har jag väl något som många inte har - ett långt och stabilt förhållande. Många i "deras" ålder kanske måste skaffa barn i en handvändning när de nu "äntligen" hittat någon. Nu i december firar vi 7 år som par. Utan uppehåll, pauser o liknande. Vi träffades när jag var 16 o han 20. :) Det va tider det! Så trots vår relativa ungdom är förhållandet stabilt iallafall. Vi delar alla grundvärderingar och barnet är efterlängtat. Så kanske finns det ingen anledning o vara orolig....

Och förövrigt kan jag INTE gå i god för innehållet i tidningen. Totalt värdelös information. Jag som SJUKSKÖTERSKA, och 23 år ung, vet mkt mer än vad många av dom där som kallar sig journalister vet. Det var liksom inget direkt utbyte i tidningen mot vad omslaget "lovade" (är det nånsin det tycker ni?). Kommer inte köpa någon mer sån tidning i vilket fall. Kommer isf titta på internet eller i mina kvarvarande medicinböcker från studietiden (kul o säga "studietiden". låter så långt tillbaka i tiden. Inte sex månader!=))

Annars annars... nä, köpt ny bh som ligger på golvet i sovrummet. Jag stirrar på den ibland i vantro. 85 D. Ser ut som badmössor åt siamesiska tvillingar. Nog för att de växt - men detta e nästan löjligt. Finns dock LITE plats kvar i dem ifall jag växer mer. Vågade inte köpa nått som satt "exakt" igår. Då ere säkert förlitet i morrn ;D

Nä, om man skulle fånga dagen kanske!
LOVE!