Vattenavgång hade konstaterats på söndagen, under helgen hade jag haft mycket förvärkar men måndagen var helt lugn och jag fick en ordentligt god natts sömn innan allt startade.

Det var när jag klev ur sängen, på morgonen tisdagen den 16 maj, som det riktigt rann vatten. Jag bytte från trosskydd till binda och gick ut med Sixten. Av och till rann det på mera, särskilt när jag ändrade läge från sittande/liggande till stående. En halvtimme senare, vid halv nio, så startade värkarna. De var milda och satt endast långt ner och fram i magen. De började oregelbundna men blev snabbt regelbundna med ca 7 minuters mellanrum. Jag väckte Magnus och vi klockade en stund.

Ringde in till antenatalenheten och förlossningen för att höra om vi verkligen skulle bry oss om att komma in på den CTG-kontroll som var inbokad på grund av vattengången. Japp, det ville de så vi for... Det gick snabbt, på tio minuter var alla mätvärden uppnådda. Träffade på en mycket lustig barnmorska som tyckte att det var trevligt att det föddes så många tjejer i vår bekantskapskrets, för när det föddes mycket pojkar blev det bara mer krig och elände i värden. Hrmpf... detta sa hon trots att hon visste att vi visste att vi väntade en pojk. Allt såg i alla fall fint ut och vi fick tid för igångsättning onsdag 17 maj kl 8.00. Kändes udda när mitt värkarbete var i full gång. Som om de ignorerade hela vår situation, eller kanske som om vi två missuppfattat det hela. Var det inte på gång?

När vi väl kom hem igen vid halv ett så hade värkarna tätnat och ökat i intensitet. Jag klockade en stund och tvingade Magnus att dammsuga (hihi). Jag ringde sen in till förlossningen igen och berättade att det var 3-5 minuter mellan värkarna och frågade om jag fick bada. Visst fick jag bada och jag var också välkommen in om jag ville. Tog ett bad i väntan på att Kajsa skulle komma och hämta Sixten. Under tiden packade Magnus det sista och fixade matlådor till sig själv. När Kajsa kom så höll hon mig sällskap i badrummet och klockade värkarna som då kom med allt från fyra till en minuts mellanrum. De avtog dock inte i och med badet vilket gjorde att jag kände att det nog var säkrast att åka in.

Kajsa körde oss och strax efter tre var vi på förlossningen på Östra. Vi hörde hur de hänvisade folk till Mölndal när de ringde ,vi hade med andra ord tur som fick komma innan det blev fullt.

Vi fick ett rum och jag blev uppkopplad till CTG. Barnmorskan som välkomnade oss meddelade att det var skiftbyte och att vår barnmorska skulle komma in om en stund. Hon gjorde därför inget mer än att koppla upp mig och hämta lite saft åt oss.

Satt där i en stol och väntade, allt eftersom tiden gick så blev värkarna mer och mer intensiva. Ibland så pass att jag var tvungen att resa på mig. Kurvan som registrerade sammandragningarna steg när varje värk kom men just som det tog i och blev ordentligt ont så gick den ner på noll. Det kändes oerhört frustrerande. Jag visste inte om den registrerade fel eller om det kanske inte var riktiga värkar än - ve och fasa i så fall...

Efter en lång stund kom så vår barnmorska, Christina. Hon kikade på kurvan och kopplade bort CTG'n. Hon ställde en miljon frågor och härjade med min mage. Fick en ordentlig värk och kräktes upp all saft som Magnus trugat i mig. Hade värkar med 1-3 minuter emellan och de varade allt från 10-50 sekunder. Christina verkade inte tycka att det var nåt ordentligt på gång och vi diskuterade hur vi skulle göra. Jag kände mig totalt slut och önskade bara få sova när hon pratade om hemgång. I dimman kom vi, Magnus var nog den som talade för oss medan jag tacklade värkar, överens om att jag skulle ta två värktabletter för att lugna ner sammandragningarna och få sova under natten. Vi fick ett rum på lättvårds-BB, som är en obemannad BB-avdelning. Där skulle vi få vila och se om det kom igång eller om vi skulle få vänta på igångsättning dagen efter.

Jag trodde inte att det var sant. Tänkte att om detta inte är riktiga värkar, om detta inte är 'på gång' då vet jag inte om jag fixar att föda barn. Tänkte att, jaha... nu får jag sota för att jag väntat mig en lugn och behaglig förlossning. Jag fick i alla fall två Panocod och så gick vi tillsammans upp till BB. Jag var tvungen att stanna och hålla mig i väggarna under färden. Christina hittade inget gåbord åt mig. När vi väl kommit upp så undrade BM om jag ville ha mat, kände inte för det men fattade att jag borde försöka. Hon gick för att hämta filtar och när hon kom tillbaka så sa hon att vi skulle höra av oss om det kom igång, om jag fick för ont och behövde hjälp med smärtlindring eller om det började trycka neråt. Jag förklarade beskedet att det redan tryckte neråt men det kanske bara var att jag behövde gå på toa. Jag gjorde ett försök som blev helt resultatlöst.

Barnmorskan stannade under en värk för att titta, hon tyckte nog att det såg ut att bukta ut och tog beslutet att undersöka om och hur mycket jag var öppen. Eftersom det konstaterades vattenavgång i söndags så gjordes inte denna, annars rutinmässiga undersökning, när vi kom in - på grund av infektionsrisken. Barnmorskan fick istället gå på hur värkarna var och på andra symtom som blödning osv.

Jag var nervös att jag bara skulle vara öppen 2-3cm och var helt inställd på det. Berättade för henne om en vän som kom in förra veckan och var öppen tio och så kom barnet på två krystvärkar. Sa sedan att jag bombsäkert knappt skulle vara öppen alls men åh som jag hoppades på att vara det. Hon undersökte och konstaterade att jag var öppen 8-9cm. Vilken himmelsk lättnad!

Vi packade genast ihop igen och gick tillbaka ner till förlossningen, jag fick äntligen ett gåbord. Vi åkte hissen, passerade mödrar och fäder med nyfödda och släktingar på besök. Jag kände mig blek och svag men hade liksom fått nya krafter när jag vísste att det VAR på gång.

Klockan var ungefär halv sju när jag hoppade i badet, det efterlängtade badet. Det var varmt och behagligt, jag erbjöds lustgas och tackade försiktigt ja. Himmelriket på jorden, lustgasen gick sen på lägsta nivå resten av förlossningen och även under efterbördsskedet. Den blev min bästa vän! Låg där i min egen dimma. I höger hand hade jag duschmunstycket som jag skjöt värkarna med, i vänster hand hade jag bästisen. Magnus satt bredvid och hällde i mig saft så fort jag var tillräckligt med. Han gjorde ett himla bra jobb. Nån gång där i dimman gick han och åt ett par mackor - med dålig aptit, vad annat är att vänta när frugan ligger och föder barn!? Han kom tillbaka nästan med en gång och fortsatte pyssla om mig. Jag uppskattade att han fanns där med saften och att han klappade betryggande på mig.

Värkarna kom och gick, det gjorde inte särskilt ont. Fler och fler blev krystvärkar och det var svårt att inte trycka på. Fick lov att krysta om jag behövde och som sagt, svårt att låta bli. I badvattnet flöt det runt fosterfett och blodkoagler. Kunde inte ha brytt mig mindre! Jag tyckte stundtals att jag lät som ett djur som brölade under krystvärkarna, i efterhand har Magnus berättat att jag var otroligt tyst under hela förloppet och att jag bara stönade lite. I min värld var allt annorlunda. Ett tag fick jag för mig att jag var tvungen att andas (i lustgasmasken) i takt med hur badvattnet sipprade ut. Jag var som sagt i en heeelt annan värld stundtals och behövde påminnas om både det ena och det andra.

Nån gång vid åttatiden ville barnmorskan ha upp mig ur badkaret för att göra en ny undersökning. Jag var då fullt öppen och kanterna var utplånade men huvudet hade inte trängt ner helt utan stod strax nedom spinae. Magnus kikade på ett bebishuvud som var fullt av mörkt hår, jag fick känna men jag hade aldrig fattat att det var ett huvud om jag inte visste det. Jag velade sen länge och väl om jag skulle bada mer eller om vi skulle gå till förlossningsrummet. Efter att Magnus och Christina släppt ut vattnet och tappat upp nytt ett par gånger så bestämde jag mig slutligen för att jag klarade mig ovanför vattenytan, bara min kompis lustgasen var med så.

Nån gång i badet fick jag mitt ID-band och när vi kom tillbaka till rummet så skrevs det ut nummerband till mig och bebisen. Hela tiden från det att vi kom tillbaka till förlossningen från BB så frågade Magnus vad man trodde om tiden. Om barnet skulle komma på denna sidan midnatt eller inte. Aldrig svarade hon, nej hon gav inte ens nån hint utan vi trodde nog hela tiden att det skulle dröja länge länge än.

Inne på rummet hängde jag över gåbordet, blev tillsagd och tillfrågad om jag inte ville ha ut bebisen - jag stod med benen korsade under värkarna. Haha. Det lär ju inte hjälpa honom ut... Vid niotiden sätts en skalpelektrod då barnmorskan fick en så låg puls med doptonen. Hon förmodade att det var min puls och att barnet stod så lågt att hon inte kom åt att registrera hans hjärtljud men vågade inte chansa. Jag blev aldrig särskilt orolig men det berodde nog mycket på lustgasen och på att jag var så inåtvänd och fokuserad.

I och med elektroden blev jag bunden till sängen. Hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville undvika gynställning om det var möjligt. Låg på sidan ett tag men det var dags att börja krysta på riktgt nu och när jag låg på sidan så trängde huvudet aldrig lika långt ner vid värkarna. Hamnade därför på rygg och mina ben skakade av ansträngningen så det var bara skönt att få lägga dem i benstöden.

Skakade och frös, fick varma handdukar över benen. Nån gång här hade natt-morskan Jenny kommit på sitt pass. Till skillnad från Christina så var hon väldigt handlingskraftig och det kändes som om vi alla jobbade som ett team. Christina stannade kvar trots att hon slutade halv tio, det var så nära ätt hon inte ville missa gossen.

Stämningen på rummet var så god och avslappnad. De till och med kommenterade det, de som kom på nattpasset. Jenny, undersköterskan och så läkarkandidaten (som för övrigt var med när vi var inne på kontrollen på söndagen) kommenterade just stämningen. Att jag var så lugn, att vi båda var så lugna. Jag VAR lugn. Jag var i min egen värld och krystade vartefter att kroppen begärde det av mig. Ibland hände det att Jenny bad mig ta i lite till om jag orkade, orken fanns där hela tiden men ibland ville jag bara inte. Det var som om kroppen sa, nej inte nu - vi tar det på nästa värk.

Nu var väl klockan närmare tjugo i tio och jag började så smått förstå att strax är han nog här. Fick lov att andas mig igenom en värk (och låta bli att krysta) för att låta vävnaderna tänjas så att jag skulle slippa spricka mer än nödvändigt. Det var en ansträngning som hette duga att stå emot. Kraften i en krystvärk är något djuriskt. Så, på nästa krystvärk, kom ett litet huvud ut i denna värld. Tog i för kung och fosterland och så var axlarna ute, resten av kroppen bara slank med på kuppen.

Han föddes i framstupa kronbjudning på en värk och när jag såg hur de höll upp honom så sköljde en våg av verklighet och overklighet över mig på samma gång. Ett barn, vårt barn och han har legat där inne hela tiden. Både jag och Magnus fällde tårar medan de arbetade med att få veck skalpelektroden. Direkt när den var borta och han fick komma upp på min mage så tystnade skriken. Sen sa han inte ett ljud på säkert ett dygn. Eller jo, när han fick sin lilla spruta så sa han aj.

Så var Filip hos oss, tisdagen den 16 maj klockan 21.43. Han låg på min mage till en början, navelsträngen var för kort för att han skulle kunna ligga på bröstet. Magnus fick snabbt klippt av den och så fick gossen komma dit han skulle. Älskade lilla barn.

Där och då ville jag avsluta förlossningskapitlet men nej då. Då skulle moderkakan ut och det var inte så enkelt som man kan tro. Jag blödde ca 300ml i förlossningsögonblicket och uppmanades sedan att krysta, inget resultat. Hade accepterat att ingå i en studie om smärta och blodförlust varför jag inte fick Syntocinon-injektion direkt. Jag tappades på 100ml koncentrerad urin och uppmanades sen att krysta igen, blödde då ordentligt varför studien avbröts och så fick jag 10E Syntocinon iv. Klockan tio avgick moderkakan med hela hinnor. Både jag och Magnus kikde med avsmak på 'livets träd'. Livmodern hade dragit ihop sig väl och blödningen såg ut att ha upphört. Hade då totalt blött ca 900ml. Fortsatte sedan blöda, eftersom BM inte hittade någon synlig ytlig blödning så kallade hon på en kollega för att rådgöra. De kom fram till att ge Methergin, ett kärlsammandragande läkemedel, fick 0.2mg iv och sedan kopplades en liter RingerAcetat som volymhöjande.

Vid halv elva hade jag slutat blöda och jag syddes. Bristning av grad 2. Syddes med fyra enstaka suturer i vaginalbotten och två enstaka i perineum. Jenny påpekade att jag var väldigt tålig. Själv kände jag mig otålig. Ville få vara ifred med våran skatt. Ville fika och ringa familjen vilket var precis vad vi fick göra sen.

Filip låg en halvtimme vid mitt bröst och åt förnöjt. In kom sen den berömda brickan men det dröjde länge och väl innan vi åt. Vi pratde, kikade, pillade, filmade, ringde och log.

Klockan var efter tolv när jag väl hade kissat, Filip var genomsökt och påklädd och jag sattes i rullstol med skatten i famnen. Jenny körde oss upp till BB, avd 310. I hissen på väg upp så samåkte vi med ett par som när som helst skulle bli föräldrar. De frågade hur gammal han var, tre timmar svarade Magnus stolt och de häpnades över hur ny han var. I det ögonblicket kände jag att visst, det var en superbra förlossning men åh så skönt att det var över. Var inte det minsta avundsjuk på dem som hade sitt kvar...

Under natten sov Filip som en stock i sin balja, Magnus snarkade på den trasiga resesängen och jag låg klarvaken. Fick nog kanske sammanlagt tjugo minuters sömn den natten. Min hormoner sprutade runt i kroppen och hur trött och matt jag än var så fanns där ingen ro att vila. Jag låg och kikade på den lilla ängeln som kommit till oss. Jag läste informationspärmen och jag videofilmade i mörkret. I huvudet snurrade Carolas - Invincible. Så passande, det var JUST så jag kände.



Om jag ska summera det hela så...

Visst gör det ont att föda barn - men jag har haft en helt underbar förlossning!