"Det är nog lika bra att du ringer", sa Bengt och reste sig upp ur sängen.
Barnmorskan som svarade tyckte att vi skulle komma in för en koll och det gjorde vi. Väl på plats tog de kurvan i ca 30 min, tempen samt urinprov. Hjärtat slog helt perfekt. En läkare med praktikant kom in och kände på magen och ville ta ett ultraljud för att se hur mkt vatten som hade försvunnit. Eftersom vi inte visste vilket kön det var så var hon noga med att snabbt passera vissa delar så att vi inte skulle se ngt. Vi ville inte ta ultraljud men för att de säkert skulle kunna fastställa hur mkt vatten som fanns kvar och i och med det kunna säkerställa din hälsa så gjorde vi det. Efteråt gjorde hon en gynundersökning och sedan blev vi hemskickade eftersom jag inte hade några värkar över huvud taget.
Bengt sov ingenting den natten! När vi återvände till BB på tisdag morgon som de bett oss om, var Bengt väldigt trött. Vi hade varit iväg och lämnat hundarna i Brunflo hos Bengts föräldrar innan vi for in. Det kunde ju hända ngt den dagen!
En ny kurva + temp togs. Allt såg fortfarande bra ut. Personalen som jobbade nu var jättetrevliga. En barnmorskestuderande bl. a som tyckte att barnet kunde komma imorgon em då hon jobbade. Det tyckte vi också. Det är ju trots allt väldigt viktigt att man trivs med de som ska hjälpa till under ens förlossning. Det är ngt stort och väldigt känsloladdat. Vi blev hemskickade igen och ombedd att återvända på kvällen igen.
Fortfarande inga värkar. Min rara barnmorska ringde och kollade läget. Dagen fortlöpte utan ngt nytt. Vi tog det lugnt och laddade med vila och mat. Jag var nu 8 dgr över tiden och rätt nöjd faktiskt. Ville bara att pyret skulle komma ut nu. Bengt som inte hade sovit ngt under natten var väldigt tacksam över att det inte hade skett ngt under dagen!
Tisdag kväll. Ny personal igen. Samma procedur. Barnmorskan som tog kurvan denna gång var inte alls lika trevlig som de jag träffade på förmiddagen och hon skulle dessutom jobba dagen efter. Jag hoppades att det inte skulle bli hon som tog emot oss. Kanske lite taskigt, men man är VÄLDIGT känslig när det är så nära dagen D. Vi bestämde att jag skulle bli igångsatt om inget hände över natten, vilket var rätt vanligt.
Vi sov gott den natten båda två.
Onsdag morgon 10.00. Vi träffar en ny barnmorska som jobbar förmiddagspasset. Hon säger att vi kan vänta till i eftermiddag för att se om ngt händer naturligt, men då var vi båda så inställd på att du skulle komma. Vi ville inte vänta längre när vi ändå var där med packning och allt. Vid 10.15 sätter hon igång droppet. Är nu fastsatt med min högra hand i en slang och en droppställning. Bökigt och i vägen. Den skulle dessutom vara kvar där hela förlossningen!
Var 15:e minut höjde barnmorskan mängden oxytocin och vid 13.00 noterar hon att värkarna börjar. Vi hinner äta lunch och slappa i förlossningsrummet. Jag känner ytterst lite.
Kl 14.30 kommer det ny personal. Det är den trevliga barnmorskestuderande från igår och barnmorskan som hon jobbar med. Känns toppen. Hon hinner sitta och prata lite med oss en stund. Jag har då etablerade värkar, dvs värkar som känns och som betyder att förlossningsarbetet är på gång på riktigt! Jag är nu öppen 3 cm.
Nu får Bengt jobba lite. Värkarna kommer relativt ofta men varar inte längre än 50s vilket känns bra eftersom det innebar ca 10 djupa andetag.
Barnmorskan hämtar en saccosäck som jag använder i olika ställningar och jag får även god näringsdryck.
Värkarna känns mer och mer men gör inte väldigt ont förrän vid 18-tiden. Själv är jag smått irriterad på droppslangen som gör mig mindre rörlig. Dessutom är jag less för att det gör ont över huvud taget. Jag hade varit så inställd på att föda utan smärta efter att ha gått psykoprofylaxkurs. Men det är ju en fördel om man gör rätt också! Jag hade inte en tanke på att använda ytandningen. "Den skulle jag använda sen", tänkte jag. (Man är inte riktigt sig själv i denna situation kan jag säga). Men jag klarade mig med att Bengt hjälpte mig med avslappningen och gav mig massage i ryggslutet där det värkte och jag tryckte framtill vid ljuskarna. Under varje värk gick jag in i mig själv och bara fokuserade på att slappna av och andas djupt och lugnt. Jag ändrade ställning flertalet ggr med saccosäcken och fann det bekvämast att ha den under magen medan jag låg tvärs över sängen.
Barnmorskorna tyckte att jag gjorde ett toppenjobb som inte ville ha ngn smärtlindring. Under värkarna så tar de kurvan med jämna mellanrum så då ska man ha den fäst på sig också, förutom droppställningen! Inte så lätt alla ggr.
När klockan var ngn gång före 18.00 gjorde det riktigt ont och jag övervägde att be om akupunktur. Värkarna var nu väldigt täta men jag andades igenom dem alla. Beslutade då för att gå på toa och pinka. Väl där kändes det som om jag skulle bajsa på mig! Trycket var otroligt. Men ingenting kom! Nu försvann med ens smärtan och ersattes av obehagskänslan av att jag skulle göra på mig.
"Härligt!" sa barnmorskan. "Nu är det krystvärkar och bebisen är på väg." Jag fick hjälp tillbaka till sängen. Alla mina planer på att föda ståendes eller sittandes på ngn pall var helt otänkbart nu. Jag orkade knappt ta mig till sängen och där satt jag med saccosäcken bakom ryggen och vägrade flytta mig när de ville att jag skulle försöka.
Nu var kl 18.10 och det var konstaterade krystvärkar. Jag var nu öppen 10cm.
Krystningarna gick bra. Jag fick vägledning av Barnmorskorna hela tiden. Medan jag tagit mig till sängen hade de tagit fram allt för att förbereda din ankomst. Det var tydligen bråttom nu. Men det märkte inte jag av. Jag var i min egen bubbla av fokusering och andning. Bengt däremot hörde de säga att det var nära nu och han fick stå kvar vid droppställningen och hålla koll så att jag inte viftade ut slangen. Jag höll hans hand och barnmorskans. Näst sista värken var du ut och vände och det var då jag hasplade ur mig: "varför fångade ni henne inte?" Vilket alla skrattade gott åt både då och senare. Nu var du på väg. Under krystningarna använde jag ytandningen när jag var tvungen att hålla igen så att jag inte skulle spricka sönder alldeles. Banmorskestudenten sa hela tiden åt mig vad jag skulle göra och även om jag var i min egen värld hörde jag hennes direktiv klart och tydligt eftersom jag var förberedd på att hon skulle säga till när det var dags att hålla igen.
Krystvärken efter kom du! Utan gallskrik, bara med ett lätt grinande lades du på mitt bröst...
Jag frågade inte ens vad det blev, mötet med dig var helt fantastiskt. Det var allt som betydde något.
Du började äta direkt och låg sedan på mitt bröst ett bra tag. Din blick var så otroligt vis. Själamöte.
Bengt fick klippa navelsträngen och vi var båda så rörda av det som vi upplevt. Vilket mirakel! Du kom ut frisk och sund, helt perfekt.
Du föddes kl 18.29. Krystvärkarna hade tagit 19 minuter. Jag hade en riktigt snabb förlossning med tanke på att jag hade etablerade krystvärkar från 14.30. 4 timmar med andra ord.
Jag sprack lite så de fick sy några stygn efter att moderkakan kommit ut och de hade kollat så att den såg bra ut.
Nu började vårt nya liv.
Vi älskade dig redan! Det blev verkligen kärlek vid första ögonkastet.
pinuppis