Eftersom jag inte börjat använda betaversionen ännu så har mina senaste dagboksposter inte kommit med. Lägger in dem idag och så ser det ut som om jag får överge den gamla versionen av FL för denna version av möjligheternas comunity.

-----------------------------------------------


LÖRDAG 18 FEBRUARI - Foglossning och oroliga nätter.

Ja, det sliter i kroppen att arbeta. Hitintills har jag tyckt att det har gått bra men nu igår och idag så har varenda steg varit en smärre plåga och jag vaggar som en anka genom korridoren.

Dessutom får jag sammandragningar varenda gång jag hjälper till och vänder eller flyttar en patient i sängen.

Naturligtvis sover jag jättedåligt också eftersom ryggläge är absolut omöjligt - precis som det är att ligga på mage. Så varje gång jag behöver ändra läge så krävs det en helomvändning på det mest fogvänliga sätt jag kan förmå. Utvilad blir jag med andra ord inte så lätt längre.

Jag skriver inte om detta för att på något sätt beklaga mig utan för att konstatera hur jag har det och för att senare kunna minnas hur det verkligen var. Utan de där rosa molnen som kommer gömma undan allt besvär - när bebis väl är här.



TORSDAG 6 FEBRUARI - Idag är det Julia-dagen, tänk om det ligger en liten tös i min mage trots allt!

Om en vecka är det dan före köns-UL's-dan. Känner mig till 99% säker på att det är en sprattelgubbe men jag har börjat fundera på att grunderna varpå min så kallade säkerhet vilar - den är inte direkt vetenskaplig och med andra ord inte särskilt säker eller övertygande.

Mest av allt ser jag i alla fall fram emot att bara få se det lilla livet, oavsett snipp eller snippa.

Lyckan. Ja den bor här inom oss varje dag.

Men även solen har sina fläckar... Jag börjar känna mig sliten i ländrygg och höfter, jag är stel och öm. Av och till sköljer en våg av olust över mig och jag känner något som liknar panik och ångest. Lika snabbt som det kommer är det borta igen så jag hinner aldrig känna efter, hinner aldrig förstå känslan. Jag bara gruvar mig för de där vågorna och undrar vad de betyder. En gissning är att de beror på att jag börjar tappa orken. Jag kan inte längre glädjas över mina lediga dagar för att jag vet att jag måste gå tillbaka till jobbet alldeles när som helst. Jag tror att jag har börjat koppla ner, börjat ställa in mig på att separera från avdelning 16 för alltid. I den tanken bor det både bottenlös glädje och en skrämmande ton av sorg.

Möjligt att hormonerna och de tvetydiga känslorna är hela orsaken till de där mörka plötsliga vågorna. Jag vet inte, är bara glad och tacksam att de inte kommer ofta.

Förutom att min kropp känns gammal och stel, öm och ovillig - ja då mår jag fysiskt sett väldigt bra. Förutom mina vågor av obehag och min matthet över jobbet så är jag innerligt lycklig och mår mentalt sett som en prinsessa. Jag känner mig trygg, lugn, harmonisk och stark. Är full av förväntan och starka känslor för detta ofödda barn som är vårt. Vi är en liten familj och samhörigheten har aldrig känts så varm och överväldigande som den gör nu.

.................................................. .................................................. .................................................

Vecka 24: dryga 7kg plus, magen är stor nu - brösten med, bebis rör sig ofta och mycket, bebis har långa sovpauser, sammandragningar då och då, haft ett anfall av akut smärta i magen - både spec.förlossningen och BM önskar därför urinodling som skall lämnas imorgon, väntar på vår nya bil, ska bestämma vagn i helgen, brösten har börjat läcka lite smått, längtar till köns-UL'et i v28, inser att maj kommer komma fort i år, har nyss sänt in ansökan om HP till FK... vi väntar barn och är kära & lyckliga

Vecka 20 och 4.4 plus på vågen.
Undrar hur mycket det tänker bli totalt. Det känns som om det inte får bli mer än 15-16 men å andra sidan känns det även som - dcet får bli vad det blir. Vet inte varför jag är så fokuserad på att det inte ska bli för mycket. Jag äter det jag äter och så ser jag med spänning på hur kroppen beter sig. Rätt häftigt att inte kunna ha någon som helst kontroll. Skönt och läskigt på samma gång.

Nu ska jag gå och äta frukost nr2 för idag.

Det ÄR en liten kille, det bara måste vara det. När det mättes lårbenslängd på UL'et i förrgår så syntes tydligt två små runda bollar och så skymtade nåt utstickande i mitten. Visst, det kan ha varit navelsträngen men nåt säger mig att det inte var det.

Svägerskan sa igår att hon var täppt i näsan med pojken men inte med flickorna - tadaaa. Gissa vem som är dundertäppt och har varit sedan vecka 10-11 ungefär!?
Hon mådde dessutom jätteilla med flickorna och bara lite granna med killen. Jag har ju bara mått lite lite illa under ett par veckor i starten...

Jag tycker att allt pekar åt samma håll, en liten sprattelgubbe ligger där inne och buffar!

Drömde inatt, att vi fick en liten kille.

För övrigt så kände blivande pappan sin lille bebis sparka i förrgår. Tiden just nu är full av under!

Någon har just utövat ett pass kickboxing i min mage.

Jajjemän, nu vet jag det - säkert. Knuff på puff på knuff. Det kändes som om jag kände det på utsidan med men jag vet inte. Innan Magnus han komma med sin hand så hade dinon nog slagit en kullerbytta och låg och kickade åt ett annat håll. Kände det igen tio minuter senare men inte lika starka puffar.

Åh, vilket leende på läpparna - hela morgonen. En helt magisk känsla vill jag lova.

Ja lycka är att vara gravid men att vara gravid är minst lika mycket att vara trött. Dödstrött.

En vecka kvar till UL.

Tror att jag känt fosterrörelser men lyckoruset var lite modest, av den anledningen att jag är så osäker på vad det verkligen var jag kände. Väntar på nästa buff och sen ska nog det där ruset infinna sig.

Två veckor kvar till UL - väntar med spänning.

Ja vi väntar med spänning på ultraljud men också på att få känna de första fosterrörelserna. Jag tror att det kommer att bli den största chocken hittills och att det garanterat kommer att ge det häftigaste lyckoruset någonsin. Kan inte ens föreställa mig. Igår innan jag somnade så låg jag och funderade och kände efter, kom på att jag inte är det minsta förberedd menatalt. Tänk, det är en liten person som ligger där inne och rör sig. Inte 'bara' ett foster utan en liten person som vi kommer att ha en väldigt starkt relation till för resten av våra liv. En bästa vän som vi ännu inte träffat.

Jag säger bara en sak - Lycka är att vara gravid!

Hört hjärtljud och fått tid för UL.

Ja, det är så härligt när det börjar ta sig. Har tagit mig förbi de första 12 veckorna. Minns fortfarande så väl när man bara var i vecka 5-6 och allt kändes så avlägset. Nu börjar jag inse hur snart det kommer vara dags att läsa in sig på ämnet förlossning.

Tiden för UL är inte nån annan dag än dan före dopparedan. Bästa julklappen man kan tänka sig!

Den magiska veckan är här - 12...

Ja nu tillskriver jag inte hela graviditeten säkerhet för det men när denna veckan är slut så har i alla fall en milstolpe passerats. Om vi kan få höra hjärtljud eller på annat sätt få konstaterat att allt ser bra ut på nästa veckas läkarundersökning så känns det som om vi är i hamn. Sen är det bara resten kvar

Nu säger vågen något helt annat än för två veckor sedan. Har varit hemma, ledig. Det har satt sina spår. Har nu gått upp totalt 2.4kg sedan innan jag blev gravid. Jag skulle gissa på att i alla fall ett eller ett halvt kilo trillar bort nu när jag återgår till jobb igen. Ska bli spännande att se om magen blir mindre då eller om den hänger kvar.

Den som lever får se!

Har inte mycket att klaga på dessa dagar. Blodtrycket har sjunkit och jag får åka karusell varje gång jag reser mig, annars är det tipp topp.