FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE.


Den 23/12 -05

Vaknade vid 03-tiden av lite svag molande mensvärk och jag tyckte att jag kände mig lite blöt i trosorna så jag gick upp på toa o märkte att slemproppen hade lossnat. Okey! Vad bra, tänkte jag, då är det ju nånting på gång, men det kan ju ta tid har man hört.
Gick och la mig igen, men vaknade ytterligare vid 06-tiden av att det "sipprade" till i trosorna. Gick på toa igen och då var det en blöt fläck i dom. Anade att det var vattnet... men var såklart inte säker.

Jocke vaknade för att åka till jobbet och jag berättade att slemproppen hade gått. Men vi sa puss o kram som vanligt! Allt var frid o fröjd!
Kunde inte sova mer så jag satte mig framför datorn ett tag. "Läste på" om slemproppar och vattenavgångar...

Kände mig lite småfuktig hela tiden så jag bestämde mig för att ringa till förlossningen för och höra mig för. Hon tyckte att jag skulle ta på mig en ren binda och ringa tillbaka om en timme. Jag fick gärna röra på mig lite också!
Jajemen!! Fram med dammsugarn och diskborsten och upp och ner i trappen med smutstvätt och diverse småplock!
Ringde tillbaka efter en timme och förklarade att jag var blöt i bindan, inte slemmig utan BLÖT! Hon tyckte att jag skulle komma in och kolla om det var fostervatten eller bara urin och flytningar.
Jag ringde Jocke och förklarade vad hon hade sagt. Han skulle sluta kl 12.00 eftersom det var dan innan julafton, så då skulle vi åka in. Det var ju ingen panik.

Vid 11.30 ringde Jocke och sa att han var på väg, när jag skulle resa mig för att svara så flödade det till rejält. Inte ut på golvet men bindan blev dyngblöt!
Jag sa till Jocke att nu kunde nog till och med jag säga att det var vattnet som gick. Han skulle skynda sig!

Jag gick in i dushen, när jag fick av mig kläderna rann det till och med på benet. Hade fortfarande molande mensvärk bara, som kom och gick hela tiden.

Kom in till förlossningen vid 12.00. Dom konstaterade att det var fostervatten som "sipprade" och därför ville dom att vi skulle komma tillbaka på kvällen igen, eftersom det finns risk för infektion när vattnet har gått.
Vi åkte hem igen, vilade och åt lunch. Mensvärken hade kommit för att stanna...
Det blev lite ondare ju längre tiden gick men inget jag "led" av direkt.

Kl 18.00 åkte vi in för kontroll igen, dom satte CTG och tog temp på mig men allt var okey! Sammandragningarna hade blivit lite tätare men inte så onda. Så vi fick åka hem med citodon och insomningstablett, ifall det skulle bli värre till natten.

På vägen hem stannade vi på ICA för att handla frukt och läsk och sånt vi kunde tänkas vilja ha på förlossningen och BB om vi skulle åka in.
Inne på ICA fick jag för första gången luta mig mot Jocke när en sammandragning kom, jag bet han i jackan...
Sen kom det några till i bilen, och dom blev ju inte behagligare direkt.

Väl hemma kl 19.30 packade vi upp varorna och satte på kaffe för svärföräldrarna skulle komma på en fika en snabbis.
Jag fick lägga mig i soffan för det blev lite värre med värkar hela tiden.
Svärföräldrarna kom... och där låg jag och pustade och körde andningsteknik. Vilken syn!
Men när dom avtog så var det som om ingenting hade hänt, jag fikade mumsigt fikabröd och vi fick julklappar som vi öppnade. Så kom en till.. och en till.. och en till... den ena värre än den andra!

Jocke gick ut en kvart ungefär, när han kom tillbaka skrek svärfar att ni måste nog åka in snart.. Ja sa Jocke, som trodde att svärfar bara skojade som vanligt. -Ska bara sätta upp den här hyllan först! När Jocke kom in i vardagsrummet låg jag och fick massage av svärmor och grät . Värkarna gjorde SÅ ONT!! Jag sa att jag inte skulle klara det här här hemma, så Jocke ringde förlossningen. Dom tyckte vi skulle komma in.

På vägen ringde jag mamma och jag grinade och skrattade om vartannat. Jag sa att det gjorde sååå ont! Ja, gumman sa hon med gråt o skratt i halsen på samma gång. Nu åker vi nog inte hem därifrån nåt mer sa jag till henne. Hon önskade lycka till och jag sa att vi skulle ringa för uppdatering.

Jocke släppte av mig vid entrén och åkte för att parkera bilen. jag passade på att ringa pappa också och sa att nästa gång vi hörs är du nog morfar!
Jocke kom och jag fick luta mig mot en vägg för att ta en värk innan vi gick in.

Kl 21.15 var vi inne i förlossningsrummet, det gröna. Dom satte CTG som jag skulle ligga med ett tag. Värkarna blev bara tätare och tätare och ondare och ondare. Det var ca 3-4 minuter mellan dom. Efter en kvart ungefär var jag tvungen att ställa mig upp. Jag provade att gå lite med gå-stolen, och Jocke masserade mig så skönt. Men det var jobbigt att stå upp när värkarna kom. Helt plötsligt kändes det som jag behövde gå på toa för det tröck på där bak. Men det var inte det som tröck på...

När jag kom tillbaka från toan fick jag en saccosäck att luta mig mot i sängen. Det var ganska skönt, speciellt med Jockes massage och beröring. Jag kände Jocke hela tiden men jag kunde på nåt sätt inte höra honom. Hade så himla ont nu!
Det kändes som jag höll på att bajsa på mig flera gånger. Min kropp började ta i på nåt konstigt sätt som jag inte styrde över. Jag gav ifrån mig ett krystande läte som kom av sig självt.
Jag sa till Jocke att nu måste jag lägga mig och att jag ville ha nåt mot smärtan. Han ringde på klockan och BM och undersköterskan kom in. Jag fick börja med lustgas! Kl var 21.45, jag var öppen 5 cm.

Jocke talade om för mig att jag skulle andas och han höll mig i handen hela tiden. När jag börjat med lustgasen blev allt varm och vitt... Skönt på nåt vis!
Kl 22.20 känner jag tryck neråt. BM säger att hon ser huvudet! Jag fick känna på det lilla huvudet, och ja, där var det. Nu skulle det bara ut!
KL 22.40 börjar jag krysta. Jag hör mig själv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Vilken kraft man får!! Jag minns att jag hinner tänka att jag tycker det är så häftigt på nåt vis.

Efter 3 krystvärkar, 22.46 föddes våran lilla prinsessa, Cornelia!

Hon var så fin och perfekt! Vi grät och skrattade tillsammans! All smärta var borta. Bara glädje! Jocke sa till mig hur fantastisk jag hade varit, hur stark och modig jag var. Han grät, underbara glädjetårar, men även tårar av utmattning och chock över att allt hade gått så fort.
Det kändes så perfekt allting! Jag kände sån trygghet i att Jocke var där, han var så himla duktig! Utan honom hade jag förstås aldrig legat där.. men jag hade aldrig klarat det utan honom! Jag älskar dig och våran lilla Cornelia!