Dagarna innan det hela drog igång anade jag en förändring i kroppen; sammandragningarna var något oftare och kändes något mer, även om de var långt ifrån smärtsamma och regelbundna. I vilket fall som helst var det något i kroppen som sa mig att det kunde vara läge att blivande storebror Elliot skulle få träffa vår tilltänkta barnvakt Farmor lite mer så att det skulle bli smidigt när det väl satte igång. Vi bjöd således in Farmor på middag den 4:e mars och hon hann med att leka med Elliot ett par timmar innan det var dags att sova. Farmor skulle få prova lägga Elliot så jag skulle bara säga god natt till min lilla älskling. Jag reste mig upp ur soffan för att ge honom en puss och då känner jag det välbekanta: varm vätska sipprar ut ur mig.

Inget dramatiskt splasch, inte ens en fläck i soffan, bara lite lagom så där så att man inte tvekade över om de var min brist på knipövningar som spelade mig ett spratt eller om det faktiskt var så att lillasyster äntligen annonserade sin önskan att vilja komma ut. Jag sa lite hysteriskt fnittrigt till Farmor att det nog var väldigt bra att hon var hos oss för det verkade som att vi skulle bli tvungna att åka in till Östra för att kontrollera om vattnet gått. ”Ojojoj, vad spännande!”, säger hon och går upp med en storögt funderande Elliot uppför trappan. Kvar blir jag och blivande tvåbarnspappan Mats. Jag går in på toaletten och bekräftar det jag misstänkte; rikligt med fostervatten. Mats och jag tittar på varandra och jag bryter ut i gråt: ”Elliot, stackars Elliot”. Mats tröstar mig och gråten byts till hysteriska fnittret igen. Uppe från Elliots rum hörs tilltagande gråt.

Mats går upp och hjälper till vid nattandet och jag ringer förlossningen. Jag rapporterar vattenavgång 19:30, berättar att det är min andra förlossning och att jag ännu ej har några värkar att tala om. De ber mig avvakta en timme då de har fullkomligt kaos där för tillfället och försöker hinna städa undan ett par rum. Vi kommer överens om att vi kan komma in till kl 21. Det ger oss ungefär en timme att packa det sista till BB-väskan och ge Farmor instruktioner inför Elliots dagislämning dagen efter samt hans natt- och morgonvanor. Kontrollfreaks som vi är så har vi redan skrivit en Elliot-manual med hans mat- och sovtider mm, varför lämna något åt slumpen när man kan förbereda sig?

Omkring tjugo över åtta går vi till bilen där jag sätter mig på lite handdukar. Vi är uppspelta och pratar om vad som väntar under de 35 minuter det tar att köra till förlossningen. Vi jämför med förra gången vi åkte till förlossningen, då körde jag min TENS för fullt och hade regelbundna värkar vart 4e-5e minut. Sen dröjde det ändå över 12 timmar innan vi fick träffa Elliot. Undrar hur länge det skulle ta denna gång? När vi startade bilturen tänkte jag att TENS:en var onödig den här gången i alla fall, men medan vi körde så ökade sammandragningarna något och kom nu vart 7e minut, dock utan att vara alltför smärtsamma. Väl framme parkerade vi och checkade sedan in på förlossningen.

Barnmorskan Jenny mötte oss och det klickade direkt med henne för oss båda; jargongen var lättsam och uppspelt utan att vara oseriös. Jag fick jättebra förtroende för henne och var glad att vi kom dit när hon precis gått på sitt skift. Kanske skulle man få behålla samma barnmorska under hela förlossningen?

21:00 Klockan är nu strax efter nio. BM Jenny läser mitt förlossningsbrev och vi pratar oss igenom vad som komma skall. En CTG-kurva tas och sammandragningarna börjar alltmer likna värkar. Det är dock inget problem att andas igenom dem, TENS:en känns onödig än så länge. Vi kommer överens om att jag fortsätter med andningen och sen TENS:en. När jag känner mig redo för lustgas ska jag få det och i samma veva ska hon undersöka hur pass öppen jag är. Fram till dess kändes det onödigt med någon närmare undersökning då lillan i magen verkade må fint och värkarna ökade i en bra takt. Vi fick in en gåstol på rummet och Jenny gick för att titta till hennes andra patient. En sköterska kommer in med kaffe och mackor till oss. Ljuvligt . Jenny lovade titta in minst en gång vart 15:e-20:e minut för att se hur det fortlöpte och för att lyssna på bebisen. Vi pratade även lite om mitt klipp från förra gången som jag haft en del besvär med och kom överens om att hon, om tid fanns, skulle klippa upp mig igen i samband med utdrivningen för att sen snygga till det en gång för alla. Blev det inte möjlighet till det skulle jag söka hjälp i samband med efterkontrollen.

22:30 Nu har värkarna ökat i styrka och jag kopplar på mig TENS:en. Den funkar fint, nästan mest som distraktion, men jag är lite rädd för att ge mig själv en stöt genom att öka på spänningen för mycket. Jag ser fram emot att gå över till lustgas då denna används tillsammans med min andning, medan meckandet med TENS:en snarare stör min koncentration en del så att jag ibland missar början på värken. Lite senare slutar plötsligt TENS:en fungera. Värkarna är inte så kraftiga än att jag får panik, men jag blir lite småsvettig då jag hunnit vänja mig vid att ha något att göra under värken. Jenny är snabb och hämtar en likadan apparat som förlossningen äger. Den funkar fint. Mats kommer på att han kanske skulle skriva upp när mina värkar kommer och börjar göra det omkring 22:45. Värkarna har 5 och sedan 4 minuter mellan varandra och ökar alltmer i styrka. Vid halv tolv måste Mats springa på toaletten. Jag hinner ha två hemska (tyckte jag då) värkar medan han är borta och säger så fort han är innanför dörren att när Jenny kommer nästa gång ska jag be om lustgas.

23:45 Jenny kommer in och säger att hon gissade att jag skulle be om lustgas. När Mats försöker få mig att dricka lite viftar jag bort honom med en grimas och Jenny konstaterar att ”jaha, då var du i DET skedet nu då” och ler. Allt går stadigt framåt. Jag får lustgas/syrgas 70/30 och får sedan ligga ner för att kolla fosterljud samt se hur pass mycket jag öppnat mig. Domen är omkring 5 cm, rätt ok med tanke på att jag inte haft värkar mer än 1-2 timmar, men jag var lika mycket öppen när jag skrevs in på förlossningen med Elliot och då hade jag 12 timmar kvar. Jag hade ingen lust att hålla på 12 timmar till… Nu finns det plötsligt inga fler noteringar i min journal innan nästa som lyder:

00:29 Födelse. Kön: flicka

Så snabbt gick det alltså. Kvart i tolv får jag lustgas och påminns genast om varför jag tyckte den funkade så bra. Kontroll. Andas djupt och långsamt och det passar perfekt med min avslappning. Står och gungar med höfterna som världens hula-hula dansös lutad över gåstolen. Ju mer smärtan ökar destu mer mmm:ar jag mig genom utandningarna för att sen stampa med foten allt hårdare och jämra mig. Ont ont ont, men under kontroll. Fem över 12 blir jag undersökt igen i liggläge och är nu öppen 7-8 cm, jag mår lite illa men behöver inte kräkas. Jenny säger till mig att efter nästa värk ska jag resa på mig, allt enligt mitt förlossningsbrev där jag bett om peppning att hålla mig stående i slutskedet. Jag reser mig motvilligt och kämpar mig genom de allt kraftigare värkarna som nu kommer med bara 30 sekunders vila mellan. Jag gormar och vrider mig och får peppning av Mats, min hjälte, och Jenny. Båda säger hur duktig jag är och att allt går precis som det ska. Bebisen mår fint enligt hjärtljuden och jag kämpar på.

Smärtan är nu långt nere i ryggen och jag vrålar gång på gång att det gör så ont i rumpan, det trycker på som faaaaan. Jenny ber mig ligga ner för att kunna fästa en skalpelektrod på barnets huvud då hjärtljuden gått ner lite. Jag vräker mig ner på britsen och får en värk i samma veva, jag följer med den och trycker nedåt ofrivilligt men ändå så naturligt på nåt sätt. Jenny säger plötsligt när hon kikat ”Men där är hon ju!”. Huvudet står längst ner i bäckenet. Jag får tillsägelsen att trycka istället på nästa krystvärk för att skrika så kanske det händer lite mer. Jag utbrister ”Men jag vet inte hur krystvärkar känns…eller joooo det vet jag!!”. Där kom en kraftig värk och jag tar i. ”Stopp, stanna lite där…eller låt bli…”, Jenny coachar för att minimera risken för att bristningar men jag kan inte hejda mig och på en värk är hon ute. Slurp.

Jag kikar och ser henne där, sprättandes med benen rakt ut, blåaktig och täckt av vitt fett. Hal som en varm ål och med en svart kalufs som en liten trollunge. Vår dotter. Hon skriker på en gång och visar den jävlar anamma som jag märkt på henne redan i magen. Älskade lilla Bianca, Elliots lillasyster, välkommen till världen!

3690 g, 51 cm lång och 37 cm i huvudomfång. Föddes i v. 39+1.