Då jag och Marre träffades den där onsdagen funderade jag mycket på om jag verkligen skulle ringa upp sen. Jag behövde inte fundera för han ringde faktiskt mig och fråga när vi skulle ses. Det här e ju för bra för att vara sant. Vi bestämde fre 1 aug. Efter jobbet ringde jag honom och det visade sig att han var på josefina på djurgården. Det är verkligen inte min stil att åka dit. Normalt sett hade jag sagt vi syns ngn annan dag, för det verkar helt hysteriskt att åka dit, men nu var det inte en annan dag så jag stack dit Det hela kändes hur stort som helst då jag tog djurgårdsfärjan från slussen denna vackra sommarkväll. Lisa Wennersten sjöng för full hals i mina öron i ipdoen ”det vackraste” och båten klöv vågorna medans solen sakta gick ner (shit, jag borde bli poet) Vacker som en dröm var han Marre där han stod i barn då jag gjorde entre. – Min drottning utbrast han då han såg mig. Vi hade jättetrevligt och jag hälsa på hans jobbarkompisar och stod och snacka innan vi satte oss ner i en av sofforna. Vi hade inte suttit länge förens han börja prata barn igen. Jag vände och vred på mig även denna gång och ville inte erkänna utan lät honom hållas.

Till slut fråga jag utan att svara på hans fråga,

- Varför? Varför frågar du mig det här?

-Gumman , jag är över 30. Jag har inga barn, Jag längtar och jag vill ha barn med en bra tjej som jag vet att jag kan ha en bra relation med hela livet Det hade kunnat vara mina egna ord.

- Vill du inte ? Vill du verkligen inte ha barn med mig fråga han och tog tag i mig titta mig djupt i ögonen

- jo, sa jag

Vadå sa han vad menar du?

-Jo jag vill ha barn med i dig

Så skåla vi högtidligt på det. Det var då det slog mig att vi satt på josefina. Det e ju ett namn som jag har haft som ett av mina 5 i topp namn om jag ngn gång skulle få en dotter.

Denna kväll var dock ingen bra kväll att göra henne då min mens nyligen hade tagit slut så jag skyllde på tidigt jobb dagen efter så stack jag hem.. Gick hela vägen hem från djurgården och kände mig nästan inseminerad. J

Är det meningen eller inte kan man fråga sig. Har en ”kompis” som jag träffade fram och tillbaka under år 98-2002. Vi kan kalla honom marre. Då vi var slarviga en gång så blev jag med barn med valde då att göra abort eftersom jag då var rätt ung och levde fortfarande med kärnfamiljsdrömmen och inget tydde på att vi tänkte hänga ihop i livet. Det är ända gången jag har gjort abort. Som man kan läsa av min blogg är jag nu på jakt efter att bli med barn och snart är alla metoder tillåtna.

Mensen har varit konstig med har börjat äta folsyra sen ett tag tillbaka och hux flux har den kommit tillbaka. Som man kan se i mitt tidigare inlägg kom den i juni och så även i juli med 28dgr mellanrum. Panik panik , vad att göra, nu gäller det ju liksom.

Började snabbt fundera på att kontakta Marre bara för att kolla status in för framtid liksom. Han e liksom en bra kandidat. Jag menar i så fall skulle jag ju veta vem pappan är. Han e snygg, lugn, schysst och jag känner honom, men skulle han vilja? Problemet var bara att han bodde ju i spanien sen ett tag tillbaka, men han brukade iof komma hit titt o tätt och hälsa på å andra sidan. Facebook e bra. Skickade iväg ett meddelande till honom och fick svar nästan direkt den 1 juli. Hej, min drottning (låter bättre på spanska) Jag har flyttat hem till Sverige. Jag hoppas vi syns på det vanliga stället på ons. Ett danställe där vi dels lärde känna varandra för 100 år sen och där vi fortfarande hänger rätt mycket - inget kan stoppa mig svarade jag tillbaka vilket borde förvånat honom då jag aldrig haft den stilen mot honom tidigare. Onsdagen kom och han var där. Dansa lite fram och tillbaka och konstatera att den andra var fortfarande lika vacker som när vi lärde känna varandra. DEt hade inte gått lång tid på kvällen då vi stod i baren och Marre helt plötsligt utbrast.

- När ska vi skaffa barn min drottning?

Jag kan inte ha hört rätt :)

- Passa dig Marre flina jag, Tänk på att jag e 33+ och en vacker dag kanske jag tar dig på orden och ringer dig. Kunde ju knappast redan här erkänna mina tankar. Skulle ju troligtvis skrämma skiten ur honom.

Men han fortsatte till min förvåning. Jo, men jag vill, tänk vilka vackra barn. Vi har ju lyckats förut.. Allvarligt har du inte börjat fundera gumman. Du har ju inga barn, vill du inte ha? Herregud, det här var för bra för att vara sant. Än ville jag dock inte säga ngt för det hela var ju absurt och vad vet jag. Han kanske sa så här till varenda brud. Hade svårt att ta honom på allvar. Men ok, Säger han så här så kan man ju inte säga att jag lurar honom i fall det blir aktuellt eller hur? Finns ju killar som har blivit betydligt mer ”Lurade” på krogen i så fall… Var nöjd med kvällen och när vi skildes åt sa vi att vi skulle höras.. (vilket inte e så konstigt för det hade vi nog sagt i vilket fall som helst, men för några månader sen hade skillnaden varit att jag aldrig hade ringt upp)

Så lustigt. Har eg haft regelbunden mens ända sen jag var ung tjej. Men så fort jag började klura på att skaffa barn och således faktiskt göra ägg lostningstest så börade den strula, och det med besked. Mencykel på upp mot 60 -70 dagar!! Munternt va? Så har det hållt på ett år nu. Fick mens i slutet på juni och blev så glad att jag ville basunerat ut detta i press o media och kanske dansa mensdansen rent av. Hur kan man bi så glad av blod! Och håll i hatten, 28dagar senare typ nu i lördags var det dags igen. Det var ju så man itne trodde sina ögon. Därmot har jag precis kommit in i en sån där period igen då jag inte gör annat än tänker på barn gravitet osv .. Så nu finns ju risken att den strular igen. Tänk att kropp och psyket sitter så nära.. Ser inget annat samband. För det var faktist just i juni som jag hade lite annat och tänka på och barnaskaffandet-tankarna var lite på is. Svårt att sluta tänka på saker man inte bör tänka på men vad ska jag göra för att tänka på annat. Känner mig besatt. Kan man träffa ngn utdrivare som kankse kan driva ut förbjudna tankar. Hi hi hi

Många kanske tycker jag ska strunta I att skaffa barn el I alla fall vänta men saken är den att längtan efter en liten unge e så stark att det funkar inte att bara nonchalera det. En kvinnas längtan efter barn , nej förlåt mig drift måste kunna liknas vid, hunger törst eller iaf mannens sexdrift eller åtminstonde någonting där mitt emellan.

Nu är jag jag 33+ och springer konstant runt på stan med ngt vilt I bicken och funderar på vem som kan bli lämplig pappa , kan han blir farsa, eller han osv

Jag lär ju Iiiinte träffa ngn under dessa omständingheter. En annan grej också. Känner mig så otåligt så även OOOM jag skulle träffa någon tror jag inte jag har tålamod att lära känna killen och satsa på förhållandet. Jag vill göra barn på en gång. Tror ni det e en bra grej att säga på först a dejten ? ha ha ha

Har tänkt lite på ett annat alternativ också och det är om man gör det med typ en vän man känner. Man skulle kunna göra en deal helt enkelt. Om vi låtsas att jag fick välja någon, är det ju inte alla som kvalificerar sig direkt (men uppenbarligen går en hemlig donator bra, blir inte klok på mig själv) Nåväl, det finns 3 st kandidater jag har funderat på.
En av dessa killar /män kanske jag ska säga ringde häromdagen och ville käka lunch, sammanträffande eller? Vet inte riktigt hur jag tänkte men det var till honom jag drog alla mina tankar över en lunch som jag nämde förut, alltså att han en kompis till pappadonator. Döm ommin förvåning då han kläcker ur sig att han skulle kunna hjälpa mig. Det kändes helt overkligt. Snabbt kom det fram att han fick inte finnas med i några papper (pga av hans sambo) Han skulle alltså kräva fader okänd.
Där fick jag ju liksom ngt att tänka på. Kände direkt att jag tänker givetvis inte leva i en livslögn.
- jo men det fattar du ju själv, att jag kan ju inte säga till barnet att jag inte vet vem pappan är om jag vet att det är du..

Han mumlade något om att man kunde säga att han var död och grejer..
Hmm, nä det funkar liksom inte så..
Fattar inte heller hur han tänkte.. Han skulle ju veta att jag hade hans barn. Skulle han inte vara nyfiken? Ni ser bara där börjar problemen och ev besvikelser.. Och för att inte snacka om ekonomisk aspekt. Säger jag fader okänd blir det väl utredning om jag vill ha pengar? Undrar om jag glömt något. Jag menar kan det ändå finnas någon fördel ändå med detta alternativ?

Oj oj oj, fick en del kommentarer minsann över mitt inlägg och som någon sa att om fler skulle göra som jag så skulle massor av rotlösa barn springa omkring på våra gator och det låter ju inte så kul vid första tanken. Jag ser det lite på ett annat sätt, vilket gör att det här med singel-mamma-skapet är lockande. Hur många barn t.ex får inte gå igenom en slitsam skilsmässa? Jag menar dessa ungar är ju hur många som helst. Många par klarar inte ens 2.a födelsedagen sen blir det seperation och många gånger vårdnadstvist. I bästa fall så kommer man överen om hur mycket barnet ska vara hos respektive partner och oftal blir det 1 vecka på varje ställe. DÅ frågar jag er: hur kul kan det vara att byta hem varje vecka?. Jag reser själv rätt mkt och det räcker med att jag är borta 3 dagar för att jag ska tycka det är skönt att komma hem. Tänk er att aldrig känna känslan att komma hem för du har ju 2 hem. Tror iof att man ändå räknar ena hemmet som lite mera hemma. Kul!! Då är man alltså bara hemma varananna vecka och är typ 3- 4 år. Hur bra är det då? Tycker absolut att det är lika illa som rotlös i såfall.Ok det ena försvarar ju inte det andra. Men precis som dom som är adopterade så kan barn från insemation söka upp donatorn vid 18års ålder och så gäller det förståss att mamman ger ungen en bra grund så barnet blir tryggt och inte känner sig rotlöst osv. De barn som kommer till av provrör etc är nog så enormt efterlängtade , planerade och önskade att det absolut finns grund för att tro att dessa komemr få minst lika bra uppväxter som i ”kärnfamiljer” som enligt min mening inte alltid funkar 100% Skaffar jag barn på detta sätt blir det inga vårdnadstvister och inga bråk om mitt barn. Blir faktist mer och mer övertygad om att vara ensam från början är en riktigt bra ide. Ser fram emot fler kommentarer kring detta..

Jag kan ju aldrig vara tyst , inte ens som sådana här tankar så jag har börjat berätta för kleti och pleti om mina planer att skaffa barn själv med insemering. Senast berättade jag utan omsvep för en killkompis på lunchen som jag inte träffat på länge. Tror jag gör det för att se reaktioner.
Känns samtidigt som jag inte kommer längre i mina funderingar utan mer som jag står och stampar och ältar samma saker gång på gång.

FÖRDELAR
Behöver inte vänta in mr right (han verkar ju iaf ha annat för sig)
Varken jag el barnet kan bli lämnad
Ingen kan göra anspråk på barnet
Ingen kan lägga sig i uppfostran eller ge barnet konstiga värderingar

MINUS DELEN
Barnet har ingen pappa, bara en donator
Kan bli lite tungt
Kanske kommer ångra att jag inte vänta in mr right

Bra där! Jag har i alla fall fler fördelar än naktdelar

Funderar alltså allvarligt på att Insemeras i Danmark. För er som inte förstår vad jag menar så vill jag berätta vad jag menar med Köpenhamn som är återkommande i texten. Jag har alltså ingen kille där även om man kan tro att jag har någon stackare där som jag skulle använda som krisplan B. Nä. I Köpenhamn ligger storkkliniken som kan hjälpa till med insemination till par som inte kan få barn, gaytjejer, och så då singlar med vilken läggning som helst, och det är där jag kommer in i bilden. Finns nu hur många barn som helst som fötts "från" denna klinik och många av dessa föräldrar finns med i ett nätverk/förening som heter Femmis. Äldsta barnet är idag ca7 år har jag hört. På ett sätt skulle jag vilka ringa och boka tid redan i morgon jag har ju ändå funderat så länge, men å andra sidan så tycker jag att det är bra om jag funderar lite till. Har jag väntat så här länge kan jag ju vänta lite till. Ingen väntetid är det heller, bara min ägglossning..

Ok, om vi kör på den här linjen så blir det alltså ingen pappa utan det blir en donator. Vad säger man till barnet? "nä älsklingen min, du har ingen pappa du kommer från ett rööööör" Hur känner sig ungen då den växer upp? Man har ju nästan alltid ID problem i tonåren. Nu kan jag iof välja på öppen eller anonym donator. Väljer jag öppen kan man få veta vem det är då barnet är 18. Detta gör det ännu svårare. Ska jag välja anonym eller öppen i så fall? Något annat jag tänker på är att jag är ensamstående redan från början och jag har ingen familj alls som stöttar mig (det är väl här många säger att jag ska lägga ner) Detta behöver ju inte vara ngt dåligt, men det kan ju bli tufft och synd att inte få dela allt med någon. Det skulle å andra sidan vara för djävligt om jag är tvungen att välja bort barn bara för att jag inte har familj. Jag vill ju inte ha 1 barn jag skulle helst vilja ha 3. (då börjar jag få bråttom)
Tänk att inte veta alls vem pappan är/ser ut och framför allt vad det är för gener.
Av någon skitfånig anledning funderar jag också över om omvärlden kommer tänka " ja den där stackaren, hon kunde inte behålla ngn karl så hon fick sticka och insemineras på något sjukhus utomlans för att få barn. Vad tänker de på dagis , skola kompisar osv?? Hmm mycket frågor..

Vill ha barn nu! Ja jag vet att jag låter desperat i mina kompisars öron, och det är jag. Har velat ha barn så länge fast från börjat är det ju tomtebolyckan jag har sökt men den verkar vänta på sig så jag måste göra något snart. Ta ödet i egna händer liksom. Man kan inte vänta på någon annan om man vill ha /göra ngt Ibalnd måste man agera själv.

Har alltid tänkt att om jag inte träffar den rätta så drar jag till köpenhamn om ett par år.. Åren har gått minsann och jag säger fortfarande samma sak. För ett par dagar sen (eg 16okt2007) satt jag hemma hos en kompis och beklagade mig över att jag inte hade barn och att åren går. och så samma gamla visa om köpenhamn.. Plötsligt kom jag dock att tänka på att tiden kankse är inne nu. (svindlande tanke) Jag tittade tillbaka över hur mitt liv sett ut senaste 3 åren och kom fram till att de sett precis likadana ut hela tiden. Med största sannorlikhet kommer det se likadant ut om ett år också. Dvs jobb, träning lite kompisar och egentligen inget mer. (ja självklart lite fest då och då) men mao vad väntar jag på? Ska jag vänta 33 år till på Mr right. Då lär liksom barn-tåget ha gått..

Det har gått fram i presentationen att att jag är singel va:) Apropå det här med singel. Sista tiden har jag givetvis även prövat nätdejting. (Finns väl inte en singel som inte har en sprayprofil) Hur kul som helst, och totalt helt beroendeframkallande. Fattar inte att det inte finns en varningstext som poppar upp. Ha ha ha Jag menar det e sjukt vad uppmärksamhet och bekräftelse man får där. Kan bli för mycket för många och svårt att hantera. Det är svårt att slita sig då man väl har börjat och man kan se att många medlemmar "hängt" där i flera år. Jag själv är "periodare" Så fort jag dejtar ngn så loggar jag inte in eftersom min dejt då kan se det, och det skulle inte se så bra ut, men så då vi slutar ses vilket har skett rätt snabbt med mina spraydejtar så är man där igen.. Alltså passa er