Som pilotfamilj får man leva med ovisshet och "okunskap" eftersom organisationen inte har kunskap och erfarenhet då man inte arbetat i landet tidigare. Det är alltså vi som gör "grovjobbet" så att andra efterföljande familjer enklare skall veta vilka handlingar som ska skickas och vilka tidsramar det ungefär är.

Vi är nu ett levande bevis för att vara pilotfamilj just nu.

Planen var att våra sista handlingar skulle bli klara imorgon hos översättaren. Men den redan omtalade Report-blanketten ställer till det lite.
För att vara på den säkra sidan så ska vi skicka med den till landet även om dom specifikt inte har efterfrågat den. Nöten att knäcka är dock - vilken version!?
Det finns en ny blankett som är till den nya formen av hemutredning.
Det finns en gammal blankett som varit till den gamla hemutredning, vilket också är det som vi har. Denna blankett är dock inte publik längre, men vår soc.sekr hade denna sparad. Vid samtal med vår henne förordade hon den gamla eftersom vi har en hemutredning efter gamla modellen - låter helt logiskt för mig också!

Eftersom det ska vara en ifylld blankett för att översättaren skall kunna översätta den så är nu tre parter (förutom jag) inblandad i detta - handläggare, socialsekreterare och översättaren.
Eftersom vi har en så bra och engagerad soc.sekr så lovade hon undersöka vilken blankett det ska vara med organisationen och ev. översättaren innan hon fyller i och skickar den.
Så det vi behöver göra är att vänta på de två orginal som kommer hem till oss - med blått bläck och stämpel. En kopia skickas direkt till översättaren för översättning.
TACK, TACK M - så många olika handlingar i omgångar du snabbt och lätt fixat för oss. Du måste snart ha samlat till en egen stjärna på himlen!

Detta innebär alltså att vi istället för imorgon hämtar våra översatta handlingar den 29:e istället. Och förhoppningsvis kan vi lämna dom vidare till organsationen efter att de börjar jobba igen efter helgledighet.

Konstigt nog är jag inte alls stressad över att vi fått omrevidera vår planering. Det känns helt OK eftersom vår Application redan finns på plats och matchningen kan påbörjas direkt de startar upp med detta arbete (förhoppningsvis i januari). Akten behöver inte vara på plats förrän till domstolförhandlingarna (se min presentation för processens gång).
Det är bara att gilla läget helt enkelt som man brukar säga när det inte är mycket man kan göra eller påverka.


Tittar samtidigt som bloggandet på Leilas jul - så himla mycket gott hon gör och hon är verkligen mysig och charmig! Köpte hennes bakbok i somras och det finns hur mycket smaskigt som helst att göra (och ganska lätta recept)
Leila... rätt fint namn...

TJING & PLING

Vi har fått lite mer information om att matchningen planeras börja i januari! Vi håller tummarna för att den gör det inte bara i teorin, utan i praktiken också (och det är också det vi tror).
Så kanske är inte ett BB allt för långt bort...
Åhhhhh lille/lilla vän vad vi längtar efter dig!

Vi är som sagt skrockfulla, men nu har vi släppt lös!

1.
Igår beställde vi tre böcker - två om Nepal och en om barns utveckling (Titta, vad jag kan!). Hoppas dessa hinner komma innan jul så vi har lite att frossa i och drömma oss bort i då!

2.
Idag vid kvällsmaten pratade vi om hur vi ska inreda barnrummet!!!!
Känslor som overklighet och fantastiskt kommer ofta dessa dagar!
I diskussionen visade det sig att vi är ganska överens om vad vi tycker och det känns ju bra. Det var inte ens någon diskussion om tapeten (se tidigare blogginlägg).

Vågligt va? Visst är vi modiga *fniss* *fniss*

Nu blir det hopp i säng!

Efter en skön eftermiddag sitter jag här nysprungen och nyduschad med en god latte och resterna av den goda kladdkakan från igår. Som jag dessutom kan äta med gott samvete efter en kort-runda med backträning idag.

Jag har egentligen aldrig varit någon särskild träningsmänniska. Utan har kommit "till insikt" på äldre dar kan man säga. Efter avslutade ivf:er och +10 kg på vågen i kombination med nya rön om att motion sänker risken för cancer radikalt så kände jag att jag måste verkligen göra något. Jag är livrädd över vad alla hormoner jag tryckt i mig kan påverka kroppen längre fram. Så jag gjorde ett val kan man säga.

Min underbara "marathon-vännina" har länge pratat sig varm för jogging och hur skönt detta är.
- PHU, VA? Det är ju en urtråkig plåga har mitt svar alltid varit - jag kommer ALDRIG att göra detta!

Men vad gör man med ett relativt tidskrävande jobb och en hund att ta hand om - det finns helt enkelt ingen tid för att åka iväg till något gym eller liknande. Vad gör man då, när man måste göra något och jag hade bestämt mig för att "göra något"!
- OKEJ, marathon-vännina jag får väl försöka, men jag kommer INTE att plåga mig!!!

Att tala om helt totalt ur form och obefintlig kondition är ett understatment... Menför snart ett år sedan började jag med att försöka ta mig runt 2 km två gånger i veckan. Min kloka marathon-vännina var noga med att säga till mig att ta det lungt och varligt. Så jag tog henne på orden och mitt enda mål med varje runda var att jag skulle kunna lyssna på fåglarna och försöka njuta på vägen. Det resulterade i att hunden knappt inte ens travade bredvid mig *fniss*.

Sedan har jag i väldigt långsam takt ökat frekvensen och längden på rundorna så nu springer jag totalt 1,5 - 2,5 mil i veckan!
Fast handen på hjärtat har de sista veckornas papperssamling och adminstration tagit lite tid så jag har inte skött mig riktigt ska jag erkänna!

Mitt mål är att ta mig runt 1 mil (phu, det är långt) och känna att jag mår bra under tiden jag håller på och att jag liksom känner att jag behärskar distansen.
Vem hade kunnat tro att JAG någonsin skulle ha ett sådant mål? INTE jag själv i alla fall.
Målet är att jag under våren skall uppnå detta mål - just nu är jag ihärdig på mina 8:or och det är ju "bara" 2 km till. Men en hel mil är låååångt och den mentala spärren sitter stenhårt!

Fast kom ihåg jag är INGEN atlet på något sätt och är fortfarande "mullig". Istället är jag en glad motionär och ett levande bevis på att det är aldrig försent att börja. Gör man det bara på sitt sätt så kan det till och med vara njutbart! Det trodde jag ALDRIG!

Hoppas jag kan inspirera någon till att kanske börja försöka leva ett lite annorlunda liv genom detta inlägg!

Nu är både latten och kladdisen slut!

... till mig själv idag!
Idag skulle vi hämta de sista handlingarna hos översättaren.

Men igår när vi gick igenom våra översatta handlingar som vi tidigare fått upptäckte vi att det var rätt mycket stavfel och dessutom var min befattning/titel fel jämfört med alla andra dokument som arbetsgivarintyg, utbildningsbevis osv.

Och jag som verkligen inte vill/kan klaga! Det ligger helt enkelt inte för mig. Vissa skulle inte tveka och kan klaga på allting även (i mina ögon) småsaker, men det är liksom inte naturligt för mig.
Dock inte så mycket att be för, utan bara ta tjuren vid hornen och ringa upp... phuuu jag fick ladda rejält och ta ett djupt andetag.

Det blev ett bra samtal och hon kunde inte förstå att det blivit så fel, bad om ursäkt och skulle självklart rätta till allt. Hon frågade dessutom om vi inte fått någon "Report" som alla andra brukar ha???
Va, aldrig hört talas om!!! Svetten började sippra - vad har nu blivit fel??!! Så jag fick ringa organisationen och fråga. Jo, det brukar man få från kommunen, men de kunde skicka dit två ex direkt till översättaren!! Tack gulliga E, mycket serviceinriktat!

Så hela historien slutade efter några turer med att vi ska hämta alla handlingar på torsdag istället. Så håll då tummarna för att allting är rätt då - stavning, titlar, blått bläck och stämplar osv osv. Oj så mycket det är att hålla reda på!

Jag kunde pusta ut, luta mig tillbaka i stolen och gunga lite med ett förnöjt leende på läpparna!

Nu väntar maken med smarrig kladdkaka!

Idag är mitt inlägg av den lite djupare sorten - det finns sådana dagar också...

Satt och reflekterade en stund idag ihop med maken.
Vi kunde konstatera att vi verkligen har haft tur.
Det är kanske inte många som precis har påbörjat sin barnlöshetsprocess som kan förstå att man kan titta tillbaka på det som varit och faktiskt tycka att man har har haft tur trots alla kriser, nederlag och besvikelser... Men så är det faktiskt och det är en oerhört tillfredsställande och go känsla när vi har kunnat landa i den! Det hoppas jag att alla ni andra där ute också får uppleva!

Genom den här processen har vi utvecklats som människor och individer, vi har blivit mer ödmjuka inför livet. Vår relation har fördjupats till en annan nivå. Dels genom att vi gått igenom ett antal kriser tillsammans och fått stötta varandra i alla svåra stunder och beslut. Dels genom att vi också har "tvingats" till att diskutera väldigt många värderingar, existensiella och kulturella frågor som jag tror att många andra par "där allt går på rulle" inte alltid gör (tvingas till).

Vi fick möjlighet att komma till tidigare på IVF:n på grund av akut tidsfaktor. Vi har också sluppit köa för både utbildning och hemutredning som många andra får göra. Men framför allt har vi nu fått möjligheten att få bli pilotfamilj till i våra ögon "det perfekta landet" efter en inte allt för outhärdig väntan i sverige-kö.

Jag läste en artikel i en av adoptionstidingarna för inte allt för länge sedan. Den handlade om ett par som hämtade sitt älskade barn i Vietnam (tror jag). Dom mötte sitt barn första gången när han/hon låg och sov i sin säng och de satte sig sida vid sida bredvid sängen. När båda i samma stund uppfylls av den fantastiska kärlek man bara kan få/känna för ett barn viskar mannen till sin fru: "Vilken tur att alla ivf:erna misslyckades!".
Detta är en av de mest häftiga berättelser jag hört och det är ungefär så vi nu känner fast vi "inte ens" fått något barn ännu.

Vi har haft tur och känner oss oerhört tacksamma och lyckligt lottade här i livet för att vi idag står där vi står. Det gör mig otroligt lycklig och det är en väldigt, väldigt skön känsla att "gona" sig i. Denna känsla ska jag försöka hålla fast vid även när nu ovissheten är stor hur det kommer att gå, vilken tidsram vi pratar om osv, osv... "Vi är lyckligt lottade!" "Vi har haft tur!" "Jag är så otroligt tacksam!"

Hur ska vi nångonsin kunna tacka - och VEM ska vi tacka för allt detta?

Både jag och maken är av den mer skrockfulla sorten och har inte ens tänkt tanken på att skaffa något åt vårt kommande barn eller någonting i barnväg överhuvudtaget förrän vi åtminstone fått BB.
Men idag var vi, som alla andra, på julklappsjakt och stannade bland annat till på IKEA.
Där infann sig en en riktigt skön och härlig känsla; Vi hade äntligen berättigande att stanna till på barnavdelningen!!! Visst vi stannade inte och botaniserade jättelänge, men jämfört med tidigare då vi i princip bara sprungit igenom med skygglappar så stannade vi nu till och tittade på lite förvaring och skåp.
Det kändes helt fantasiskt och nu hoppas vi att vi snart ska kunna KÖPA saker och lasta bilen full, men det blir tidigast efter BB då barnrummet är klart på ytan och skall inredas - SÅ HIMLA KUL det ska bli!

För ett antal år sedan såg jag en urtuff tapet på Äntligen Hemma där de inredde ett barnrum. Den fastnade jag för direkt och bestämde mig för att den ska jag använda någon gång i framtiden (hoppas den finns kvar då)... Idag har jag letat upp den på nätet och du kan se den i mitt bildgalleri. Maken tycker den är urful, men jag kommer INTE att ge mig på denna punkten så den kommer det att bli - ni ska få se, tror han fattade det också

Dags att göra kvällsmat! HUR ska det bli med våra sena medelhavs-matvanor när vi får ett barn... Förstår inte hur vi skall kunna hinna med att äta kvällsmat som alla andra vid 6-tiden, men det blir förstås helt andra rutiner hela dagarna så det kommer väl att lösa sig av sig självt antar jag...

TJING!

Vår Application har nu gått iväg med cyber-storken till Nepal. Det känns helt, helt overkligt men det är faktiskt sant! Nu är det bara att väääänta på BB och det har vi ingen aning om hur lång tid det kan tänkas ta innan den flyger tillbaka till Sverige med ett glatt besked!

Min kollega berättade att när de hämtade dottern i Kina fick de höra att flygplanet mellan Kina och Europa brukar av affärsmännen kallas "Kina-storken"

Fast i Skåne har vi bara vanlig stork och den såg vi i somras när vi var nere på semester. Ja, den tycks ju ha smittat oss lite

Nu följer en annan väntan än vi tidigare varit med om någon gång i livet. - Väntan på att få ett barn. - Det känns både spännande, men mycket mycket svårare.
För varje steg man tar i denna process så är det små steg närmare att hålla sitt efterlängtade barn i famnen och därmed tror jag också att väntan och längtan kommer att bli svårare och svårare ju närmare man kommer...
Men det är ju inte värt att börja oro sig för detta nu när man inte på långa vägar är där! Ska istället försöka fokusera på ett steg i taget och på det positiva - att vi i och med idag går och väntar på vår alldeles egna, underbara guldklimp!

Har nu gjort klart den första handlingen som skall skickas till landet för att matchningsprocessen skall starta.
Imorgon ska vi träffa vår handläggare och överlämna den. Då kommer den att scannas in för att mails till Nepal och matchningsprocessen kan börja!!! Helt overkligt - att man därmed kan man betrakta sig själv som "gravid" eller hur?!
Vi får se om det blir en elefantgrosses (heter det så?) eller om det går fortare än så, vilket vi självklart hoppas!

Övriga formella handlingar blir förhoppningsvis klara i mitten på nästa vecka och kanske uppnår vi målet att skicka alla våra handlingar till Nepal innan 2008 är slut?!

Är lite nöjd faktiskt att jag lyckats fixa med alla handlingar på 3 veckor! Men är man målinriktad tävlingsmänniska så är man

Nu hoppas jag på alla hållna tummar och ber till gud, buddah och allah att detta ska gå FORT!!!!