Inte vet jag hur många som någonsin tittar in här längre - antagligen inte någon. Men för att åtminstone få till någon form av avslut på denna blogg så gör jag ett sista inlägg. (Kan tala om att det tog ett tag innan jag kom på var jag hittade att göra ett nytt inlägg.... *leeer*)

Ett år har nu gått sedan vi fick ♥Guldklimpen♥ i Nepal. Ett år sedan och det känns som vi har känt varandra och haft varandra hela livet!

Jag är övertygad om att vi har varit ämnade för varandra hela livet - hon för oss och vi för henne. Det är för många "slumpar" som stämmer vad gäller datum, händelser, likheter osv för att det inte ska finnas en djupare mening med att så här skulle det bli.
♥Guldklimpen♥ utveckling under detta året har varit helt enorm, helt enastående! Från att vi fick hem en liten, liten flicka med stor integritet och då bara pappa gällde så har vi nu en ganska stor tjej med massor av humor, humör, energi, livslust, glädje och stor social kompetens och som är en riktig, riktig mamma-gris.

Det är förstås helt omöjligt att nämna alla framsteg och hur året som mamma har varit - det skulle ta för lång tid och ta för mycket plats men en sak är säker;
det har varit ett helt fantastistk år! Roligt, utecklande, inspirerande, utmanande och ibland lite sorgligt/ilsket i korta stunder.

Om adoptioner från Nepal i stort
Jag har i ärlighetens namn inte hållt mig så uppdaterad, men har sporadisk kontakt via mail och FB med andra familjer i Sverige och runt om i världen. Fantastiskt!

De flesta länder har sorgligt nog stängt ner Nepal som ett adoptionsland, precis som Sverige. Anledningen är att processen i att säkerställa att barnen verkligen är tillgängliga för adoption brister. MEN utifrån de extra kontroller som har gjorts av så gott som alla länder med utomstående granskare som hjälp så har, vad jag känner till, inte ett enda felaktigt fall funnits.
Det är sorgligt, riktigt sorgligt, förfärligt sorgligt att tänka på alla dessa barn, i ett av världens fattigaste länder som verkligen behöver en familj!

Att Nepal kommer vara ett givarland för internationella adoptioner kommer med största sannolikhet inte att hända förrän landet underkastar sig reglerna/processerna i Haagkonv. då det är detta mottagarländerna starkt efterfrågar. Detta på grund av att processen då är ganska starkt reglerad och därmed säkerställd att inga oegentligheter förekommer.

Dessutom finns en annan sida av myntet, vilket gäller den inhemska politiken i landet. Då adoptionsprocessen är så starkt sammankopplad med ett ministerie (politik) innebärd det att adopprocessen blir oerhört instabil och sårbar. Eftersom det är politiskt styrda och tillsatta tjänstemän på ministeriet som jobbar med processen innebär det att om/när förändringar sker i landet så avstannar hela processen - inga beslut fattas, brev skrivs etc och både väntande barn och föräldrar riskerar hamna i en limbo.

Sker inte förändringar inom dessa två områden har jag svårt att se att några/många mottagarländer är villiga att återuppta adoptionsverksamheten i Nepal igen.

Men om/när det sker så kan jag bara varmt rekommendera Nepal som ett land att adoptera ifrån. Det är fattigt och knapert, men barnen får omtanke, kärlek och stimulans. De flesta barnhemmen är små och det är inte institutionaliserat på något sätt. Alla familjer jag har kontakt med vittnar om att barnen ligger väl i paritet med svenska barn mätt vad det gäller den mentala utvecklingen. Den fysiska utvecklingen vad gäller längt, vikt etc är något sämre, vilket självklart har att göra med att det är knapert med mat även om inga svälter. 
Landet är oerhört vackert, människorna otroligt gästfria och trevliga, kultur/religion/historia är intressant, maten är god och shoppingen är både ett äventyr och superbillig. Trafiken är dock antagligen den mest kaosartade som finns på jorden... 
Både jag och maken längtar båda tillbaka väldigt mycket just för att uppleva och återuppleva landet. Vi hann med lite grann, men väldigt väldigt lite då det var generalstrejk då vi var där. Men resan till Nepal får vänta några år tills ♥Guldklimpen♥ är mogen nog att följa med oss.

Om vi skulle göra det igen?
Svaret på frågan är retorisk - självklart, för annars hade vi inte haft världens mest underbara ♥Guldklimp♥! Självklart var det värt all administration, alla läkarbesök, alla mail, alla pengar, alla tårar, all ilska, alla brev, all rädsla, all frusteration, all sorg,  alla telefonsamtal för att till slut få världens vackraste, mest underbara, intelligenta och roligaste lilla flicka - ♥VÅR GULDKLIMP♥ och äntligen efter år av längtan och väntan så blev vi en familj!

Och med detta inlägg tackar jag för mig. Jag hoppas att några under resans gång har haft glädje och nytta av denna blogg och kanske har framtida Nepal-familjer också nytta av den. För mig har bloggen varit en källa för att delge information till nära och kära, men också ett ovärdeligt sätt att skriva av sig tankar, funderingar och känslor på. 
TACK till alla er - kända som okända - som följt oss och som stöttat oss under denna process när vi behövde det som mest!

Kram till er alla!