Jag känner väldigt starkt för adoption nu. Jag orkar inte mer hormonell terror. Vi håller just nu på att undersöka möjligheterna att adoptera från Kenya. Ju mer jag tänker på desto bättre känns det. Känns som en ny väg åt rätt håll. Tänk om vi kan tänkas passa för Kenya,då kan vi skicka in papper inom någon månad och kanske åka i oktober till Kenya
Det som är lite läskigt är att vi måste vara där så länge, men vi får se på det som ett äventyr och en möjlighet.  

Negativt test och mitt ork är slut. Jag pallar nog inte mer av detta nu.

Ska fokusera mer på adoption nu. Det finns barn som behöver föräldrar och vi är föräldrar som vill ha barn.  På tisdag bör vi vara godkända och sen får vi se vad som händer...
Jag har haft ett gott öga till en barn med speciella behov en längre tid... och nu har vi specifikt frågat så jag undrar vad som händer nu....

 

Att jag aldrig lär mig att bara försöka ta det lugnt.  Känns som om jag tappar hoppet minst  hundra ggr om dagen för att sedan få hopp igen. Det är jobbigt och konstigt att jag inte bara kan ta det lugnt och vänta ut vad som händer. Detta trots att jag gjort detta så många gånger.  Men det är väl ett mänskligt drag. 

Snälla. Fungera. 
 

Förra lördagen 31/3 var vi på CA och fick tillbaka en finfin blastocyst. Direkt efter detta åkte vi till makens syster i Stockholm för en natts paus, sedan vidare upp till fjällen och svärmor och svärfar. Det har varit fullt med olika aktiviteter och jag har knappt hunnit tänka på allt med ruvning. Istället för vagitorier har jag nu haft crinone och trombyl.  Det började med lite ont i huvudet, sedan tilltagande smärta i brösten. Har även någon form av tryckande spändskänsla i tjejmagen, samt förstoppning. Skillnande mot innan är bara känslan i tjejmagen. Brösten känns alltid som de ska sprängas. I alla fall vet jag ju att symptomen kommer från medicinerna. Jag halkade till när vi var där uppe i fjällen och jag fick en sån skärade smärta ilivmodern, precis som en rejäl sträckning. Har aldrig tidigare upplevt detta. Så då blev jag förstås rädd att vår pingvin som förhoppningsvis fastnat slets loss. Efter det har mina symptom minskat, vilket känns tråkigt.... Men jag kanske bara har vant mig vid medecinerna.


Vår medgivande utredning skall godkännas av socialnämnden snart förhoppningsvis. Det ska bli roligt att få den biten klar, 

Nästa vecka är det dags för ett graviditetstest. Det finns ingenting som jag önskar mig mer än att det är positivt. Jag kan inte påverka resultatet och det gör mig stressad. Jag vill att det ska finnas någon form av rättvisa, att allt vårt kämpande ska ge resultat efter fem år och otaliga operationer.

Ett positivt graviditetstest skulle förhoppningsvis innebära att vi får ett efterlängtat barn. Det skulle innebära att vi inte behöver betala för fler försök. Vi skulle inte behöva betala för en adoptionsprocess. Vi skulle kunna slappna av. SLAPPNA AV.


Jag inser att det blir ett nytt paket av oro av att bli gravid, men det hade varit så skönt att få chansen att oroa sig för nåt annat åtminstone   


Snälla snälla snälla snälla fungera nu då.
Jag har så fruktansvärt mycket graviditetssymptom, men jag vet att det är medicinerna som gör det. Så jag kan inte tolka min kropp längre. Det gör mig också stressad.


Håll tummarna för oss. Vi har kämpat och kämpat och kämpat och vi önskar oss detta mer än någonting annat just nu.  

Jag blir så förbannad... stackars tjej.

   www.aftonbladet.se/halsa/article14269375.ab

Det kunde lika gärna varit jag... men jag hade lite mer tur. Men har tappat lite bitar av organ och har extrema svårigheter att få barn, en äggstock borta. Svåra infektioner och flera operationer. 


Jag mår dåligt av att veta att det inte blivit något bättre kunskap om endometrios än!!        

Att jag slipper att vakna av smärta. Äta analgetika och åka in och ut på sjukhus. Jag är sååå tacksam. Ville bara säga det. Barn eller inte, livet är lättare att hantera utan detta ständiga onda...


Imorgon skal jag börja renovera vardagsrummet. Trevligt med lite förändringar.  

Har jobbat heeela sommaren. Har nu haft hela 6 dagars semester och börjar arbeta om fyra dagar igen... Jag kan tillstå att jag känner mig något trött...

För ungefär ett år sedan var jag gravid. Men det höll inte i sig tyvärr....
Nu väntar hysteroscopi i slutet av augusti, man vill kolla varför min slemhinna tenderar att lossna i förtid. Troligtvis har jag en hormonell obalans skapad av mångårig behandling med olika hormonpreparat. Men man vill utesluta att det är nåt "strukturellt".


I övrigt har jag inte behövt något smärtlindrande sedan senaste sjukhusbesöket. Är i princip smärtfri. Dessutom har jag lyckats få två ägglossningar, av mig själv. Det har ju aldrig hänt tidigare
  Detta är ju bra med tanke på att jag vill göra en naturlig FET!  Så jag vet inte riktigt vad som händer nu.... men Vickan lär få barn innan mig, liksom min brorsfru som glädjeyrande gjorde ett gravtest hos oss i somras som var positivt. Det är något av tortyr med den formen av glädje, man är glad för deras skull verkligen, men samtidigt, nån gång hade det varit trevligt att vara på den "glada" sidan själv

blodflöde= avbrutet FET försök.  typ 15 gången.
jag=trött måste samla kraft igen.... Jag är så fruktansvärt fruktansvärt less och trött och less... Undrar vad jag gjort för att förtjäna allt detta....

börjat IVF 2008. Försökt få barn flera år innan dess. Bara tiden i sig får en att förstå att det har gått låååångt, vi har haft massor av otur.  Man kunde tycka eller känna att vi skulle kunna få en chans denna gång. Men neee. Chansen att få göra ett FET är väl typ 10%. Har för lite östrogen tydligen, vilket gör att jag blöder. Inga ägg mognar och jag kommer inte att få ägglossning... De höjde min Gonal-F dos idag igen. Men jag är tveksam till att det funkar...
Det är så j-la tråkigt att det alltid ska vara problem. Nya besked imorgon.