Så vi bestämde oss i September för att vi skulle sluat med preventivmedel och försöka skaffa en egen fin liten bebis. Vi hade pratat om det såå länge. Skulle vi, skulle vi inte?? Vi ville ju, det visste vi. Men vi hade ju redan barn i våran familj, vi hade det så bra. Skulle ett till barn ta för mycket tid...Skulle det bli annorlunda mellan oss.
Men vi ville ju. Det var väl det mest självklara. Det kändes ju likadant för båda. Det var ju meningen...VI var ju meningen. Så självklart skulle vi...efter mycket planerande och diskuterande. Ett väl planerat och eftrlängtat barn skulle till oss!!

I september började vi och den 6/1 kom dett fint positivt graviditets test. En bebis hade blivit till på JULAFTON!! Så fantastiskt!! Jag gav mina ÄL test och gravtest till en av mina närmsta vänner som också låg i verkstan och sen var det bara total lycka i 9 veckor...

Jag är smal, det syntes tidigt. Precis som min förra graviditet. Folk började fråga och vi som bara skulle njuta och inte oroa oss bestämde oss för att berätta. Alla blev så glada. Våra föräldrar överlyckliga och vi kände båda att den här ggn var så annorlunda, så fin och så efterlängtad och välgenomtänkt.

Jag började oroa mig, trots att jag aldrig gjort det tidigare och trots att jag skulle njuta av min sista graviditet. Aldrig mer sen. Bara det här sista lilla kärleksbarnet!!
Fick ont, inga blödningar. Åkte akut en natt till gyn och fick veta att inga hjätljud el någon aktivitet gick att se.

Det kändes som jag dg en stund. Vi grät hela natten. min fina underbara J. Vad skulle jag göra utan honom? Han har varit där varenda minut dom här dagarna. Han är mitt allt. Så snäll, stark och fantastisk. Trtos allt är jag glad att det händer nu när jag har honom med mig. Vi gråter, kramar och han håller om mig när jag bara vill sova...

Läkaren vill att vi ska komma tillbaka om en vecka. Vi kan ju ha räknat fel och fostret är mindre än våra beräkningar.
Vi är helt överens om att det inte kan stämma. Då skulle jag inte ens varit gravid då vi plussade.

Som i en mardröm. Nu måste vi vidare...på något märkligt sätt.
Men först måste den här graviditeten avslutas..
Vi måste tillbaka för ett till UL i slutet av nästa vecka. Känns som tortyr då chansen att vi ska se ett liv känns helt uteslutet...

HUR ORKAR MAN???

Man vet att det är vanligt, att det antagligen var något fel. För det är inte vår smärta mindre, lättare el mer acceptabel.
Kunde aldrig ana att det kunde smärta så...