Va ute i helgen och drack vuxendrycker och det blev lite för mycket. Så idag när jag hade tenta kände jag mig fortfarande väldigt trött i huvudet. Så nu har jag lärt mig att inte dricka innan en stor tenta  Tror även att alkoholen har satt sig på mitt humör då jag känner mig nedstämd och lagt mycket tankar på framtiden bla hur man ska göra med sina ekonomi och så vidare. Tycker inte om att vara ledsen för då känns allt så jobbigt när det inte borde kännas så. Jaja, men jag överlever nog. Hoppas jag bara klara tentan. 

Hunden överlever men det blir en någorlunda dyr historia, men vad gör man inte för kärleken till ett djur. 

Fick ont i magen efter druckit ett glas juice idag och det kändes som syra i hela buken, så jag åt inget förutom någon macka. Tvingade i mig kvällsmat och hör och häpna! Smärtan tog slut när jag fick i mig lite näring  

Nu vill jag bara att det ska vara tid för att gå och lägga sig. Mannen jobbar, dålig tv och det enda alternativet som återstår är att plugga och det lockar inte direkt idag.  

Träffade en vän i går och hon har slutat med sina preventivmedel av olika anledningar. En av dem är att jag vet att hon gärna vill ha barn snart då vi inte direkt blir yngre, men inte känner att det är de rätta omständigheterna i relationen. Åh, jag har en sådan lust att på tisdag inte välja att sätta in ringen! Men rationella jag säger jag "måste" på grund om omständigheter i livet så som praktik på min utbildning, ingen fast anställning för någon av oss och skulder. Men den perfekta tiden kommer väl aldrig?!

Svärmor ringde, sen jag och min man gifta oss förra året har jag och hennes relation blivit försämrad. Vi flyttade till en större lägenhet några månader efter giftemålet, så jag vet inte om det handlar om det. Hunden har blivit sjuk så imorgon blir det veterinären. Det blir dyrt och en av anledningarna till att min rationella sida vinner idag, men åh jag vill inte! Får ta djupa andetag och tänka på minuset på bankkontot istället  

Den senaste veckan eller två har tanken om ett barn tagit stor del av mina tankar ex kring när är den bästa tiden för barn, kan man verkligen planera in ett barn och jag vill ha ett barn nu. Jag tror min kropp har reagerat på detta och möjligtvis manifesterar fysiska symtom på att den vill/är gravid så som att jag är extremt kissnödig och ömma bröst. Sa det till mannen idag och han sken upp som solen, han vill verkligen ha barn. Helst på sekunden om man kunde det =) Så jag får lite dåligt samvete på att jag skjuter upp det lite till, men känslan blir allt mer att det är alldeles snart tid för förökningen.

I skolan idag hade vi föreläsning kring adoption och regler kring det. Kom till insikten att det just nu (och troligtvis inom de närmsta 5 åren) inte kommer kunna vara ett alternativ för oss. Delvis för vi inte har de ekonomiska förutsättningarna, men även att man utgår från att det okända barnet (internationell adoption) har minsta möjliga förutsättningar. Med det menar jag att man ska utgå ifrån att det har största möjliga handikapp och hur man som adoptivförälder kan hantera, förstå och resonera kring det. Just nu känner jag och mannen att vi inte är tillräckligt "mogna" för ett handikappat barn. Att vi som individer inte kommer ge oss till det barnet till den graden den förtjänar. Det kanske är jätte egoistiskt att säga att jag inte hade valt ett handikappat barn nu och de som har orken till det är hjältar i mina ögon. Gällande adoption så är efterfrågan större än vad det finns barn till, så till största delen så kommer de flesta (unga) till nya familjer. Men det tragiska är att det alltid finns en mycket liten del barn som inte är önskvärda och det är ledsamt. Men det är lite dubbelmoral från min sida, då jag inte själv önskar det och därför bidrar till att det fortsätter vara oönskat.  

Så när man väl börjar försöka bidra till överbefolkning på jorden får vi hålla tummarna för att det biologiska fungerar som det ska.  

I går var det trevligt och vuxet  Mannen min kom och hämtade mig efter han hade slutat jobba och vi var hemma vid halv tolv. Det blev lite SNL innan jag somnade i fåtöljen och senare tvingade in mig i sängen.

I dag läste jag ett riktigt bra skämt och skämtet är min och mannens ekonomi. Räknade på hur mycket vi gjorde av med förra månaden och på vad, fick mig ett riktigt gott skratt. Är smått chockad över att man kan lägga så mycket pengar på verkligen ingenting. Så nu blir det till att skriva kassabok varje dag och handla mat max 2 gånger i veckan. Alltså ett fullt normalt beteende, något som vi inte riktigt har lärt oss ännu.  

Har dåligt samvete gentemot min man, men borde inte ha det (inte i en sådan stor utsträckning i alla fall). Min man jobbar varannan helg och börjar sent och slutar sent. Han brukar må dåligt varje lördag han jobbar, för han känner sig utanför då jag brukar träffa våra gemensamma vänner då. Vi träffar även våra vänner de lördagar han är ledig, men det har han en tendens att glömma bort i bland. Men jag får så dåligt samvete för att 1. jag inte jobbar när han jobbar, men jag går i skolan/jobbar 5 dagar i veckan. 2. Får dåligt samvete att göra något roligt när han inte har möjlighet till det. Men han är inte så engagerad att göra något själv när han är ledig och jag är i skolan/jobbar. Då brukar han säga att han inte kan göra något för jag är i skolan.

Jaja, men ska försöka ha lite trevligt i kväll trots att jag inte är sugen på det egentligen. Hade hellre velat ligga hem med en påse godis och kolla på Melodifestivalen, istället blir det hemlängtan och troligtvis en önskan om att klockan ska sprinta i väg så jag kan gå hem.  

Jag tror mina axel är sönder. Fick ont i den för kanske tre veckor sedan och man började då höra hur benet på något sätt smulas eller vad man ska säga. Svårt att beskriva...

Va på dåligt humör i morse så mannen fick ta lite verbala påhopp. Men med regn så kommer sol och i detta fallet var solen att det var diskat, bäddat OCH dammsugat när jag kom hem.

I morgon ska jag jobba och bilen ska lämnas in på reparation. Sen vill jag åka och köpa en lampa och gardinstång, lönen är ju till för att använda slut på.  

Läst en del inlägg som handlar om debatten kring att använda begreppet hen istället för att definiera individen utifrån dennes könstillhörighet. Har läst en del genus i min tidigare utbildning, men även i min nuvarande. Det som är intressant att folk blir så upprörda kring att andra individer väljer att ställa sig utanför normen kring könsbegreppet. En del av genusforskningen beskriver att denna känslostorm beror på att den då synliggör de stereotypiska tankarna som dominerar vårt samhälle och att mannens makt över kvinnan då minskar. Borde vi inte vara upprörda istället på att kvinnan tjänar mindre än mannen per automatik inom de flesta branscher? Borde inte det diskuteras varför man begreppet hen har blivit aktuellt istället för att förtrycka det? Har själv använt begreppet hen i skolan då bilden av könstillhörighet styr hur individen bemöter andra individer och vad man sätter för förväntningar på kvinnan/mannen. Så jag anser vi ska använda begreppet hen för att starta en diskussion och som ett verktyg i vad man exempelvis förväntar sig men inget man ska behöva använda när man uppfostrar sina barn. Vi är i slutändan olika kön med olika biologiska fördelar, men samhällets normer kring vad dessa nack- och fördelar är borde vara på tapeten istället. 

Idag känns det bättre. Har en handlingsplan som nu bara ska genomföras och förhoppningsvis gå vägen. I skolan idag fick vår grupp 10 av 10 poäng på vårt uppdrag så vi skulle gå och fira med kaffe och kaka. För min del blev det vatten, kaffe och mat då jag var riktigt hungrig. Tjejen i min grupp sa åter igen att jag inte skulle passa som mamma, men tog det inte till hjärtat idag. Jädrans hormoner!! 

Jag är så fruktansvärt tacksam för mannen i mitt liv. Han stöttar en i allt man gör och alltid ett stöd när man behöver det. Så på det sättet är jag riktigt bortskämd! Nu får man läsa lite och fortsätta ignorera röran runt omkring en.  

Känner mig som en zebra som har klätt ut sig till en häst, men i hemlighet ser sina ränder som aldrig går ur. Med detta menar jag att mitt delvis konstiga relation till mat kommer fram när jag mår dåligt. Dock inte i den utsträckning det var förr då mat (se godis/chips/läsk) används som belöning likväl som bestraffning. I mitt halvdepressiva tillstånd har jag bara ätit popcorn, en semla, en macka och lite flingor som ett sätt att straffa mig själv. Ni kanske tänker nu "Hon är inte så lämplig som förälder" men jag tror vi alla har något sätt att förstärka lycka/rädsla/nervositet men på olika sätt. Mitt val för detta ändamål är mat och det har alltid varit mat. 

För snart 2 år sedan genomgick jag en magsäckoperation som bidragit att jag idag har gått ner dryga 68 kg och hållit mig viktstabil sedan i somras. Och dessa episoder då jag använder mat som ett sätt att förstärka sitt misslyckande kommer allt sällan och mina dippar i mitt humör är likadant. Jag har varit nöjd/glad/lycklig över mitt liv sedan våren 2011 så det var väl tid för mig att komma ner på jorden en lite stund. Allt kan ju inte alltid gå bra för en.

Idag kom beslutet från allsmäktige CSN och berättade något för mig som jag egentligen visste, men tårar kom likaväl ändå. Jag gillar att planera i förtid och detta anser jag är extra viktigt när man planerar något stort som ex ett barn. Därför berörde min fråga om fortsatta studiemedel gällande 2013 och fick då veta att de kommer sätta stopp för mig. Problemet ligger i att jag gick en beteendevetenskaplig utbildning, gick klart den, sökte till min drömutbildning för skoj och kom in på den. Så nu går jag den, men när vi planerar barn kommer min rätt till CSN ta slut. Så efter jag är klar med att suttit och tyckt synd om mig själv och druckit en kopp kaffe, gäller det att söka jobb. Har ett arbete idag men det kan jag inte anpassa till skolan hur som helst. 

Att bita i det sura äpplet är fruktansvärt bittert, men jag får hälla på lite socker så blir det äpplejuice.

Kanske borde presentera mig först innan klagomålen kommer. =) Är 28 år, bor i södra Sverige och gift sedan 2011. Jag och min man har varit tillsammans i 12 år och vi kommer troligtvis börja försöka avla i höst. Vill även säga att jag har en svart humor med en hel del sarkasm och ironi så ta inte allt jag skriva på fullaste allvar. Min tanke är att jag lever och för att fortsätta leva måste man kunna skratta en del.

Men varför väljer jag att starta en blogg just idag? Jo, nämligen av anledning att livet är inne i svacka just nu och det var länge sen jag kände så. Det som triggade igång den nedgående spiralen idag var att min klasskamrat sa till mig att jag aldrig skulle passa som mamma. Nu vet jag inte om hon skämtade då jag själv är bra på svart humor, men denna kommentaren tog hårt på mig. Detta kommer antagligen av att min syster och mormor hade förlossningsdepressioner plus att vi har en hel del andra psykiska sjukdomar i släkten, så jag har ifrågasatt min egen kompetens på något konstigt sätt. Nu är texten säkerligen så pass lång att de flesta har slutat läsa, men jag fortsätter ändå. =) Är nog inne i en fas i mitt liv där jag ifrågasätter hur det är idag och väntar med spänning på framtiden. Men just nu känns framtiden lite skrämmande. Inte för att en ny, helt okänd individ kommer förhoppningsvis komma in i vårt liv utan att jag är rädd för att min egen kompetens är något som kan ifrågasättas. Jag har dessutom aldrig varit kring spädbarn och vet inte riktigt hur man tar hand om ett litet liv. Men förhoppningsvis kommer en bruksanvisning ut tillsammans med moderkakan.