Då har man kommit ut då! *s* Det är ju därför bloggen legat så pass i träda; för att det äntligen äntligen äntligen blev ett plus! OCh då inte ens tack vare någon dansk stork...

Detta kräver väl en ny blogg med ett nytt namn.... Får arbeta fram den under de närmasta dagarna, när jag är gräsänka.

Lilla Frun åker till Peking i kväll. Med blandade känslor, kan jag skvallra om. Dagarna är ju bedrövliga nog här hemma med illamående, trötthet och svårigheter att få i sig mat och dryck... Över 30 grader i Kina, smog och... ja ja. Det blir säkert bra! *s*

Men som jag kommer att sakna henne..! Vi har aldrig varit i från varandra så länge! Ojojoj... *s* Har vanligtvis ett starkt behov av att vara tillgänglig, och det är ju inte mindre nu, mtp hennes tillstånd *s*

Får gå och pyssla om henne lite nu...

...tillbringar jag på jobbet. Sista passet före semestern. Härligt.

Förväntningar på semestern..?

Skall inte göra något särskilt, har inga direkta planer. Hoppas så klart på mycket sol och bad. Skulle vilja snorkla lite! Skulle också gärna komma till skott och åka och hälsa på de man säger att man ska åka och hälsa på men som aldrig blir av... Vill grilla och dricka vin. Ta det lugnt. Läsa. Springa, för all del. Träffa vänner, så klart.

Pride? Jo, självklart. Men då är det inte semester längre... Bara en välplanerad tredagars ledighet...

Får se hur det blir...

? *flin*

Tja... Lite solbränna sitter ju alltid gott. Och i Turkiet sken solen mer för varje dag! Men faktum är att det var riktigt härligt att vara borta och bara koppla av. Riktigt riktigt välgörande, för kropp och själ...

Inte för att jag vill jobba mer för det, jag menar, det ger ju mersmak att vara ledig! *s* Näh... Haft det bra på jobbet efter hemkomsten också... Fast jag är ju fortfarande helt övertygad om att jag har ett av världens bästa jobb! Men allt går ju upp och ner. Det har det alltid gjort.

En lite ond fot har jag också... Men från göteborgsvarvet, undrar den trogne bloggläsaren? Njae, mer med från träningen inför det, menar jag. Fast jag lyckades springa ändå. Och persade som en vän brukar kalla det. Dvs sprang snabbare än tidigare. Under två timmar. Mtp ömfoten så är jag nöjd. Men det ska gå ännu snabbare nästa år. Och kanske på Stockholms halvmara till hösten..?

Skynda dig och läk nu, fot, så jag kan träna vidare. En bra ventil är det, springeriet.

Att vara utsövd är också bra för välmåendet. Så varför sitter jag här då, när jag kan ligga och sniffa min min underbara fru för att sedan somna sked med henne...?

*rusar till tandborsten och vidare upp till sängen*

...för att hålla tankarna från annat, dvs barnaplanerna... som ligger som ett konstant smolk över vardagen.

Även om det inte funkar helt bra så funkar det ju stundtals och lättar upp lite.

Vi åker till Turkiet om en dryg vecka. Det ska bli skönt! Riktigt härligt! Ska köpa några bra böcker samt ta med mig några väl beprövade att läsa igen. Älskar att läsa om bra böcker! (och se om bra filmer)

Löpningen... som gått framåt. Hittills. Är nu livrädd, för jag har börjat känna av en muskel i vänster vad, som sitter ihop med hälsenan... som har gjort lite ont några gånger nu. Så nu ska jag äta voltaren och vila i några dagar (har inte tid med mer). Jag som skulle verkligen träna den här veckan... Men det går nog över.

För i Turkiet kan jag ju inte intensivträna, precis... Och veckan efter så smäller ju startskottet till Göteborgsvarvet.

MEn jag kommer väl förmodligen att ha ätit något läbbigt i Turkiet och fått salmonella, så jag är nog för urlakad för att springa fort ändå..? Näh, får leva på Pommes och öl. Det är säker mat! Och kolhydratladda ska man ju!

JAja, vi får väl se. Tillbaks till verkligheten. Dags att åka till jobbet.

Fick ett meddelande med nån slags kedjegrej. I vanliga fall slänger jag alla former av kedjebrev, men det här var ju inte egentligen ett sådant, och dessutom lite kul.

Det fanns en massa regler hur man skulle göra, men trots att jag uppfattar mig själv som en person som kan förstå en given instruktion, så fattade jag inte exakt hur man skulle gå tillväga med själva spridandet. Så jag plockar ut de roliga russinen ur kakan, så kan väl ni som läser bara härma mig i era egna bloggar, så sprider det sig lite ändå!

Skriv 6 roliga/annorlunda/konstiga/speciella saker om dig själv (kan behövas som motvikt till mina tidiga neggoinslag):

1. Jag har kanske missat totalt 4 eller 5 avsnitt av Cityakuten (av närmare 200 sända).

2. Jag har sökt och kommit in på läkarprogrammet, men hoppat av (mest av ekonomiska skäl).

3. Jag har varit med i SM i dragkamp (Hovmantorp 2001).

4. Jag var förmodligen vallhund i mitt förra liv, för jag har ett otroligt behov av att hålla ihop min flock om jag är ute och rör mig med många människor på en gång. Jag är också väldigt trogen och lojal. Och flamsig.

5. Jag sjöng live i P3 som treåring ( en manlig dagisfröken blev intervjuad - politiskt högintressant på 70-talet. Jag sjöng "Mors Lilla Olle")

6. Jag var med i en studie där man bl a skulle mäta urinmängd och hur väl man tömde blåsan. Jag kissade 914 ml! Rekord!

...har det väl ändå varit en. Varit lite mindre neggo sista dagarna. Kanske beror på att även Lilla Frun nog vill åka en vända till till DK och inte vänta till hösten... Eller att vi börjat leka med tanken om att göra heminseminering.

Men då krävs ju Rätt Man. OCh vi har ju bara en att fråga; den förste av våra två till Sahlgrenska värvade donatorer, han som inte blev godkänd... Och vi vet ju inte ens om han kan tänka sig - eller ens om vi egentligen kan det? Fördelarna är ju 1) gratis och 2) känd donator om barnet vill veta hur han ser ut.

Dock vill vi ju att han frånsäger sig fadersskapet så att jag kan adoptera i så fall... och här börjar det ju kännas mer meckligt. Det är ju helt enkelt lättare med DK el SU.

Som sagt, än leker vi bara med tanken. OCh tanken att åka till DK i maj Snart där ju! Hihi.

Pengar? Vi ska ju till Turkiet snart... OCh Lilla Frun till Kina i juni... Men jag köper hellre ingenting i Turkiet, ingen ny mikro, ingen DVD/HD-inspelningspryl som jag så gärna vill ha, inga nya springkläder, tevasandaler eller annat jag behöver för att i stället kunna växla in till nya danska pengar.

Kanske t o m tar mig i kragen och skaffar norsk legitimation och åker och jobbar häcken av mig en vecka på semestern på någon liten norsk intensivvårdsavdelning... Fast jag vågar eg inte det. Lite rädd för nya ställen

Så fort man får lite hopp så mår man lite bättre, alltså!

MEd neggotråden, alltså. Att jag tar den här i bloggen när det tränger på med frustrationen.

Som idag t ex. Fast det har ju hänt 100 gånger förut. Man utsätter ju sig för det hela tiden. Vad? Jo, läser trådar där det står "i morgon ska vi inseminera för första gången"..."oh, det är så pirrigt"..."bla bla bla"... Eller upptäcker nya medlemmar, med förväntningar och förhoppningar... Själv är man en gammal bitter bitch...

*GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH*

SÅKLART att jag inte missunnar någon något. Unnar varenda kotte sitt plus, absolut. Men grips av en oresonlig frustration emellanåt och vet inte vad jag ska göra med den.

Lite rädd ibland att det kommer gå ut över oss själva... Men näh...? Hoppas verkligen inte det.

Är inne i en ordentlig svacka, kan jag konstatera... Älskar mitt jobb men nu är det så mycket som bara är skit att jag INTE ORKAR. Så mycket här i världen som man inte kan PÅVERKA och det stör mig.

Hmmm... *suck*

Funderat allvarligt ett tag på om man skulle öppna en total neggotråd. För oss som det aldrig funkar för, där vi får gnälla och beklaga oss över allt ifrån långa kötider, dyra resor, minus till dumma människor med korkade kommentarer. Utan att nån kommer med svar som man inte vill ha, även om de skulle vara befogade.

Men förmodligen skulle det hitta dit en massa förnumstiga rediga kommentatörer eller så skulle man bli bortrensad från FL.

Dessutom vill jag inte framstå som en neggotyp. Är ju egentligen en ganska glad och nöjd person.

på att det aldrig blir nåt annat än ingenting. Surt, eländigt, orättvist.

Undrar om man kan tiga bort väntan? Och tvivlen? Halvvägs till BIM... Eller om man skulle kunna pausa tiden ett tag...? Just nu är det ju rätt ok. Ljust ute (om än isvindar och faktiskt hagel)... Det var visst det enda positiva jag kunde komma på. Förutom allt i det vanliga vardagslivet som är bra - och det är jag såklart tacksam över! Så vi skulle kunna kan vi frysa här ett tag, i rädsla för negativa besked om en vecka...

Ha ha...

Så måste man väl kunna säga också? Det är dags igen, alltså. En Köpenhamnstripp för Lilla Frun. Hon får åka ensam den här gången, lättast så. Och billigast, faktiskt. Hittat en fantastiskt billig buss; 300 kr tor! Om hon inte blir tvungen att stanna över natten och för dubbelinseminering, så får hon köpa ny hembiljett... Nån som har tips på bra och fräscha billiga hotell/vandrarhem?! Hör gärna av er.

En införlivad kollega lär ha injicerat pregnyl i Lilla Fruns magen nu på förmiddagen och tid är bokad på Nordica i morgon. Känns ordnat och fint. Och vad lättsamma och obekymrade de är där. När LF frågade lite om hon ev behövde byta tid, ifall det skulle bli tajt med den sena bussen, så säger Dr Professorn att det är lugnt "du kommer när du kommer".

Jämför med Stork, där kvartarna var väldigt noga med... (minns några mil i 160 km/h i Skåne en tidig sommarmorgon 2006)

Min morgondag då? Ja, det blir väl till att köra frun till bussen och sen jobba. Kanske en liten träning därmellan..?

Jodå, man kan lita på Lilla Fruns Känningar. Det blev mens igen. Det är då själva --- att det aldrig ska bli nånting. ALDRIG!!!

...låter meddela att "allt känns som det brukar" dvs det känns inte som det lyckades den här gången heller.

Nu är ju jag typen som håller modet uppe tills jag VET hur läget är (i det här fallet att mensen har kommit). Och än VET vi inte. Sen kan hon känna eller inte känna hur mycket hon vill...

Eller?

MEn sitter själv och funderar på hur vi ska få till nästa resa. Ser tajt ut på schemat där. Kanske måste chefen invigas? Eller går det att lösa med ett passbyte med snäll kollega? Får se när det närmar sig...

Och som sagt, vi är inte där än. Men likväl som jag är en människa som tror positivt så långt det går, så är jag också en person som ständigt tar fram handlingsalternativ.

FL, alltså. Läst mina senaste bloggkommentarer och reflekterar över hur underbart det är. Det sitter i princip vilt främmande människor uti landet och tänker på oss och håller tummarna för oss! Underbart! Precis som jag/vi tänker på dem, hoppas för och känner med när det inte lyckas. Att såpass tunna relationer, eller vad man skall kalla dem, ändå kan på något vis ges så mycket. Eller så kanske det inte är så konstigt; det är ju här man pratar om och vet om varandras problem. Och det ger en gemenskap, en samhörighet som man inte har i det verkliga livet. KRAM på er, alla FL-vänner! Ni är viktiga!

Jaha... Då var man gräsänka, då. Lilla Frun har just landat i Washington DC. Konferens hela veckan, det låter det! En annan får vara hemma och harva på som vanligt... *s*

PÅ ett sätt är det nog lite bra. Kanske skingrar det tankarna lite..? NÄH, skulle inte tro det. Om jag tänker på Projekt Kotte i princip hela tiden, så gör ju inte hon det mindre bara för att hon är borta... Hon kommer ju att leta symtom lika mycket där som här, antar jag...

Lilla fru - du är världens bästa. Saknar dig *s*