...låter meddela att "allt känns som det brukar" dvs det känns inte som det lyckades den här gången heller.

Nu är ju jag typen som håller modet uppe tills jag VET hur läget är (i det här fallet att mensen har kommit). Och än VET vi inte. Sen kan hon känna eller inte känna hur mycket hon vill...

Eller?

MEn sitter själv och funderar på hur vi ska få till nästa resa. Ser tajt ut på schemat där. Kanske måste chefen invigas? Eller går det att lösa med ett passbyte med snäll kollega? Får se när det närmar sig...

Och som sagt, vi är inte där än. Men likväl som jag är en människa som tror positivt så långt det går, så är jag också en person som ständigt tar fram handlingsalternativ.