Ännu en seg måndag utan att nåt speciellt spännande har hänt.
Jag slapp morgonpasset på jobbet. Två kolleger hörde av sig o kunde ta det...
Alltid nåt positivt. Undra vad de vill ha istället? Nån som jobbar hela julhelgen..?

Läste i Aftonbladet att kronprinsessan väntar med bröllop o barn. Undra ifall hon nånsin tänker på att fertiliten faktiskt minskar med åldern...?
Oavsett hur mycket pengar hon än må ha så är det ju aldrig "trevligt" att behöva hamna i situationen att behöva ta till IVF..?
Även om jag inte är nåt direkt fan av kungafamiljen så hoppas jag verkligen inte att Viktoria ska behöva hamna i den situationen!
Tycker hon haft sitt "jobbiga" med anorexi mm.....

Snart är det onsdag och dags för sprayen. Ska nog öppna kylskåpet ikväll o läsa bruksanvisningen. Ska ju inte behöva vara så svårt.. men ändå.

Hemma i lägenheten och tvättar. Väntar på att fanskapet ska börja centrifugera. Har en helt hopplös tvättmaskin som studsar runt i hela badrummet. Måste stå o hålla i den i slutskedet...
Sen ska jag hänga upp allt i vardagsrummet. Finns ingen annan plats att hänga i lägenheten. Avskyr egentligen att hänga tvätten i vardagsrummet. Tycker det blir såå stökigt... . Men det finns inget annat alternativ.
Fredagen blev trevlig. Vi cyklade till Cafe Agust. Betalade inträde och fick se en liten tunn tjej som spelade dragspel och sjöng. Kanske inte vår musikstil egentligen... men faktiskt kul att komma ut på nåt.. .
Nu är det inte många dar kvar tills det är dags att spraya. Ringde syrran igår och förvarnade att jag ska starta på onsdag med sprayen. Och att det kan leda till humörssvängningar. Vill ju liksom "förklara" lite.

Syrran fick mig som vanligt att garva. Vi har verkligen två skilda problem...
Jag vill bli gravid. Syrran har två kids och vill inte bli gravid mer. Så hon har satt in en spiral för ett par år sen. Nu så var det tid att byta ut den.
Syrran är liksom mig lite nojig inför läkar/gyn besök och tyckte väl inte det skulle bli så trevligt med utdraget av den gamla spiralen.
När syrran precis satt in spiralen så fick hon med en bruksanvisning där det stod att man själv skulle kunna känna snörena som man skulle kunna dra ut spiralen med. Syrran fingrade flera gånger efter dessa snören utan att finna några.
Men det var ju ett senare problem så hon tänkte ju inte mer på det.
Tills nu då. När hon ligger där i gynstolen så hittar inte sköterskan heller några snören! Hon hämtar en sköterska till .. och en tång. Men inte sjutton får de tag på några snören. Det hela slutar med att syrran fick jävligt ont samt en tid för operation för att få ut spiralen!
Så nu på måndag ska operationen ske. Om syrrans förkylning gett med sig...
Efter denna händelse så är hon syster låååångmus.. .

När jag berättade om sprayer och sprutor så ville faktiskt inte syrran byta sits med mig. Hon hade inte riktigt hajat det där med att det inte var nästintill 100% chans att i slutändan få ett barn. När jag nämde att vi ökat ifrån 20 % till typ 40% (insemination till IVF) så höll hon på att baxna i telefon. "Inte större chans?!!".
Sen så la jag till lite om folk som blivit överstimulerade... och svullnat som om de var höggravida. Om andra som inte fått ut några ägg. Om de som fått ut ägg men fick inga som blivit befruktade...
Alltså att det inte var så himla lätt. Att det typ inte bara var att skaka ett provrör med ägg o spermier och sen var det klart.
Fast nu hoppas jag ju iof. inte att det ska bli några problem. Det finns ju dom som går igenom en IVF utan alla biverkningar. Med allt trassel vi haft hitills så borde vi ju nångång ha lite flyt...

Dags att hänga tvätt... åh, så kul!!

Igår var jag o hämtade ut ett gäng konstiga preparat på apoteket. Tog en himla tid. Dels hade de inte två förpackningar Gonal-F hemma. Vad det nu är för nåt??
Sen fick jag vänta på mitt kassanummer ytterliggare en gång för att de skulle samla ihop allt och displaya upp mitt nummer igen....
Läkaren hade passat på att skriva ut alla mediciner redan. När jag pratade med henne i tisdags så skulle hon bara skriva ut Synarela sparayen.
Men nu har jag alltså fått allt.
Sambon tittade på askarna i kylskåpet. Reagerade lite smått när han såg att det stod drygt 3800 kr på EN av askarna. Orkade inte summera alla.. men usch va dyrt det skulle ha blivit om man inte fick frikort vid 1800 kr!
Sambon tyckte det där med sprayen var lite konstigt...
"Ska ru spraya nere i muttan alltså?"...
Hihi.. vilka konstiga bilder jag får i huvudet när jag tänker mig själv på huk med en sprayflaska "där nere".
Tur faktiskt att det är näsan man ska spraya i. Kan tänka mig hur det skulle gå att försöka pricka rätt med sprayen i musen. Näsborren känns ju lättare liksom....

Idag var jag hos en "ny" kurator. Min gamla "favo" är ju tjänstledig så nu fick jag prova på en ny kontakt. En trevlig tjej i 40 årsåldern. Va mycket kloka o bra saker de faktiskt kan säga!
Det låter sååå himla bra när man sitter där tillsammans. Men sen när man kommer tillbaks till jobbet så är verkligheten tillbaks...
Kuratorn undrade när jag senast slappnade av. Tog det lugnt. Och ärligt talat.. det undrar jag med!!
Känns som om jag går runt på helspänn hela tiden. Även när jag sover så vaknar jag sen med stela käkmuskler. Hon tyckte jag skulle säga på jobbet att det inte fungerar. Att jag faktiskt känner detta svarta samvete hela tiden och att jag inte har en lösning på hur jag tar mig ur den onda cirkel jag hamnat i.
Hon sa vidare att det är faktiskt en chefs angelägenhet att ta hand om sina anställda. Att komma med tips o råd när det inte fungerar. I det stora hela så gick samtalet mycket ut på att jag inte skulle ta på mig ALLT ansvar. Att jag ska sluta med att försvara mig HELA tiden. Att man behöver inte alltid förklara utan bara kort säga som det är. Ska se om det finns nån möjlighet nu till veckan.
Vill så gärna bli av med säcken med DÅLIG samvete. Känns som det är den som ger mig den här jobbiga yrseln. Känns hela tiden som ett svagt malande i skallen. Som om hjärnan liksom ligger o flyter i en skål med vatten. Och ibland blir det riktigt storm och jag vinglar till rejält. Men mestadels så gungar det bara litegrann. Som man ligger på en luftmadrass på en nästan vindstilla sjö.
Skönt att det är helg i alla fall. Sambon o jag ska ut o äta igen. Det ingick också i kuratorns åtgärdspacket. Att jag o sambon ska göra roliga saker tillsammans....
Så det blir nog nåt gott.. samt några kalla öl till. Kanske yrseln "botas" om jag tar ett par stora starka? .

Var så himla inställd på att vi inte skulle kunna komma igång förrens efter jul/nyår... och så ringer läkarsekreteraren precis innan lunch nu och meddelar att vi kommer att få börja spraya redan till vecka!
Så det blir så att vi kommer få åka upp till Uppsala nångång i vecka 48 för äggplock. Sen återinföring samma vecka. Så nångång innan detta året är slut så kanske jag kommer vara gravid!!
Känns helt jävla overkligt. Har tusen frågor som snurrar i huvudet... ställde ett gäng till sekreteraren men ändå så slutar det inte att snurra....
Ringde mamma direkt efter o grinade. Hon fattade nada först. "Men .. men det är väl bra?"... Jo. visst är det bra mamma.. jättebra...
Mamma måste tycka att jag är en hormonstinn dotter redan. Grinar för typ ett telefonsamtal...
Sambon fattade inte heller varför jag grinade. Och själv fattar jag nog inte heller riktigt...
Borde jag inte vara strålande glad? Finns ju massa tjejer här på FL som inte vill nåt hellre än att få påbörja en IVF.
Antar att det beror på att jag är sä jävla rädd för att misslyckas. Okey att jag misslyckades med inseminationerna.. då hade vi ju bara 20% chans. Men med IVF så har man ju uppåt 40%. Misslyckas man då.. ja då är man väl totalt jävla misslyckad?
Varför ska jag vara så jävla rädd för? Önskar att jag kunde vara lika tuff inombords som jag utombords verkar. Chefen sa häromdagen på jobbet att jag typ var "livsafarligt". Att det inte fanns många medarbetare med mitt humör o min envishet. (läs stönighet).
Är lite som den där reklamen för antirynk kräm.. när en medelålderskvinna står o säger att hon känner sig så ung inuti.. men att hon ser så gammal ut på utsidan?
Fast kanske lite tvärtom då...

Hittade denna story när jag surfade runt...
Tycker den var super!!

Författare: Cilla Lundström, Eva Holmberg. (hoppas Ni inte tar illa upp?)

Samtal mellan två kvinnor i en värld där adoptioner är vanligast

    "Nääää, men ska du föööda ditt barn, vad spännande! Vet du, jag känner en tjej som också valde att föda sitt barn, och den lilla pojken kom ut jääättefint, det gick helbra och han haaar faktiskt klarat sig och är till och med riktigt duktig i skolan också!

     ...Men...... fick ni inte medgivande eller? Var det din man eller du som inte gick igenom? Ja ja, du ska se nu, när du bara föder det här barnet kommer ni båda att spänna av och utredningen kommer kännas myyyycket lättare och ni kommer få ett alldeles eget adoptivbarn också!

    Varifrån nånstans ska ni få barnet då? Ja just det ja, ni åker till BB... ja, tääänk vad olika det är, vi som åkte till Brasilien! Men sjukhus kan nog vara jätteintressanta dom med... maten till exempel är väl rätt bra... och läkarlatin är ju också ett spännande språk även om det säkert är svårt att lära sig innan.

    Ja tänk va, ni har bara nio månader på er - hur ska ni hinna förbereda er för allt? Och hur kääänns det att inte kunna välja ålder på barnet? Men vad fantaaastiskt roligt ändå - att ni ska bli föräldrar ni med, på ert eget lilla vis. Utan medgivande och allt, ja själva gick vi igenom utredningen med glans och det känns faktiskt jättebra att ha fått sånt tydligt stöd och omgivningens godkännande... men ni klarar nog det jättebra ändå, ni har ju alltid valt era egna vägar.

    Hur har ni tänkt att barnet ska klara sig utan att ha kämpat sig igenom separationer då? Ska ni lämna ungen ett tag eller skapa trauma på nåt annat sätt? Ja vet du själv skulle jag haaaa så svårt att knyta an till ett barn om jag inte kände att det klarade av separationer. Men så är jag inte så speciell som du heller.... Jag och Kalle är ju mer vanliga liksom och jag tror faktiskt  inte att vi skulle vilja skaffa barn om vi inte fick den här kontakten med omvärlden som kommer med automatiskt när man får barn på vanligt sätt.

    Men jag tror visst att du kommer att känna att du är riktig mamma också, trots att du inte måste tänka igenom det och motivera det så noga. Jag tror att det är viktigt att du säger som det ÄR till barnet, att du faktiskt har fött det själv och att det bara har EN mamma och EN pappa.

    Men vet du aaaakta dig för sjukhussjukan, den kan man ju inte ens vaccinera sig emot och den har jag hört kan vara välllldigt skadlig för barnet. Jag kände en som..." osv.

Kommer precis ifrån läkaren. Inga äggblåsor idag heller...
Nu står det o väger mot IVF. Känns bara så himla skrämmande. Inseminationerna var ju liksom första steget. Går vi nu upp på IVF så har vi inget steg efter det...
Hade samma "nya" läkare idag. Tycker hon är bra... säger kloka saker. Det var inga fel på den "gamla"... fast han var nog lite trött på mig.
OM vi har "tur" så kan vi komma igång redan v.48 med äggplock!
Känns lite overkligt. Men med vår vanliga otur så kommer nog inte Uppsala akademiska vara beredda att ta emot oss den veckan. Och då får vi vänta tills efter jul/nyår...
Läkaren idag tyckte vi skulle tänka på det några dagar. Hon tycker att jag verkar ha svårt att smälta faktum att vi måste gå upp på IVF. Och det är nog sant. Jag har ju varit så himla inställd på att det inte är nåt "fel" på mig. Alla i min släkt är ju frögurkor. Således jag med. Nu sitter man här med taskig ägglossning och dåliga äggledare... bara ruttna ägg som fattas... .
Sambon säger att det är upp till mig. Det är min kropp. Fast visst tycker han att det  vore bra att komma igång. Fast samtidigt så vill han ju kunna resa bort i jul. Och det är ju svårt om jag precis plussat. Jag ska ju in på VUL så tidigt som möjligt för att utesluta utomkveds igen.. mmmmm... fast med IVF borde risken elimineras..?
Känns så snurrigt just nu...
Vill så gärna bli gravid ... men är livrädd för att misslyckas!
Lovade att ringa kuratorn. Läkaren tyckte nog att jag var lite "korkad" som ringt flera gånger till kuratorn men ej lämnat meddelande. Sa till mig "men ring igen och lämna meddelande om att du vill bli uppringt ett visst klockslag.. ja.. så slipper du ha massa arbetskompisar runt dig just då".
Så smart. Varför har jag inte tänkt på det? Visst sjutton kan jag ringa o be att bli uppringt när jag vill...!
Imorgon ringer jag igen. Och lämnar meddelande om kuratorn inte svarar!

Tänka sig att det "bara" var 141 sökande på tjänsten som jag sökte för två veckor sen... kunde inte låta bli att ringa o kolla läget.
Åh, vad det känns hoppfullt att de ens hör av sig för en intervju....
Och tjänsten jag var på anställningsintervju på förra måndagen ligger ute igen.
Jag fattar vinken.
Hur sjutton ska man kunna byta jobb...?
Känner mig lika attraktiv som en jordgubbsplanta i februari... .

Såg att Karlstad kommun söker "avdelningschef för kvinnosjukvården".. är väääldigt lockad att söka. I annonsen står det "Då vår nuvarande avdelningschef går i pension söker vi hennes efterträdare".
Hmm.. det kanske förklarar varför jag upplevt att det inte verkar vara nån vidare ordning inom fertiletets sjukvården?
Kanske var hon så jävla uttråkad o less på jobbet nu på slutet att hon rent ut sagt struntade i hur saker o ting fungerade?
Vidare står att jag som chef ska ha ett nära samarbete med ansvarig läkare. Ha ha.. det lär ju vara den läkare som under 2-3 år dragits med mig o sambon.
Vilken syn det skulle vara om jag kom inklampande som chef för honom..!
Skulle jag få bli chef så skulle jag genast ändra på deras dåliga telefoni system.
Hur sjutton kan man ha ett system som man knappar sigt fram och i slutändan får man höra "Just nu är det många som ringer.. tack för ditt samtal!". Och så kopplas man bort...!
Vedervärdigt dåligt!
Ge mig chefsjobbet så ska jag fixa både det ena o det andra!!!

Om jag räknar lite snabbt så skulle det varit jag som skulle ha fött en dotter eller son i dagarna. Det var ju januari jag tog ett positivt gravtest... som senare skulle visa sig vara ett utomkvedshavandeskap. Vet att det inte "hjälper" att älta det hela... blir bara bitter o sur. Men det är svårt att sluta tänka på det. Sluta räkna veckorna. Funderar ibland på hur det skulle ha varit om jag i somras gått runt med en gravidmage... att jag på min sambos födelsedag nu i höstas skulle suttit med släkten och pyst med mage. Nu så satt jag o sambon med halva släkten.. andra hälften vägrar jag träffa iom. att de är så himla gravida. Och nu har de fått sitt barn.
Känns som om jag håller på att krevera av avundsjuka... .
Trodde innan vår första insemination för en månad sen att jag var "botad". Att jag skulle kunna "acceptera" detta barn. Men just nu efter misslyckandet och att jag inte ens har ägglossning denna månad så har jag ramlat tillbaks i hjulspåret.
Inatt drömde jag att vi var på besök hemma hos det nyfödda barnets familj. Och att jag fick äran att hålla i barnet...
När mamma räcker över barnet till mig springer jag... bara rusar ut med ungen i famnen. Springer allt vad jag orkar. Tänker att det är min unge.. men så tittar jag på barnet och det är det fulaste jag nånsin sett. Funderar nån sekund på att springa tillbaks med det... men rusar istället vidare mot älven och tar i med all kraft och kastar i barnet...
När jag vaknade så kändes det så verkligt. Sambon säger att jag legat o pratat i sömnen. Att jag sagt "jo" "jo" "mm". Flera gånger.
Ska nog ringa den där kuratorn idag o se om jag kan få en tid. Inte för att jag vet om det hjälper... men kanske kan hon få mig att bryta tankemönstret?

Jaha.. nu har barnet kommit!
En sån glädje! En sån lycka...!!
Om det nu hade varit vårt barn. Men det är det inte. Det är min sambos kusinbarn. En kusin som är 13 år yngre än sambon.
Varför upplever jag det som ett slag i magen när det egentligen borde vara total glädje...?
Jag vill INTE gratulera. Vill skicka en säck med bajs eller nåt. Helt ologiskt.
Borde nog ringa den där kuratorn innan jag faktiskt säger/gör nåt riktigt dumt.
Var finns kopplingen emellan vår barnlöshet och deras babylycka?
Sambon ser inte logiken. Men det finns nog ingen logik.
Fan ta dom...

Jaha.. då har man varit på VUL nu på morgonen. Typiskt att man ska missa fredagsfikat vi har på jobbet då vi "alla" går ner till kafét i huset o fikar .
Slapp betala hela kostnaden idag eftersom jag nu kommit upp i frikorts avgiften på 900 kr. Så kostnaden blev "bara" 170 kronor. Alltid något!
Sen så fick jag en ny läkare som jag inte haft förrut. Dock tycker jag mig känna igen hennes röst så kanske har hon gjort nåt VUL eller så på mig nån gång..?
Vi pratade lite kort innan och jag berättade min oro om mina spottings innan mensen. Visade en liten lista där jag plitat ner hur länge innan mensen det brukar hålla på. Och så nämde jag även att jag precis nu hade spottings fast jag befann mig på dag 11 i cykeln. Sen så berättade jag även om osteopatbesöket och att denna hade tryckt och dragit i mig och att det på något sätt skulle kunna påverka mina spottings. Att osteopaten sagt att det kunde komma små blödningar efter behandlingen.
Jag och läkaren var väl inte helt överens om att osteopaten kunde göra så mycket... men hon blev nyfiken och jag gav henne senare hemsideadressen så hon själv skulle kunna kolla vad de utlovade som osteopater.

Väl i gynstolen så kunde läkaren också konstarera att jag hade så brun/rosa flytningar. Hon kollade slemhinnan och den var inte särskilt tjock. På höger sida hittade hon några små blåsor. Och på vänster sida samma sak. Ingen blåsa hade fått för sig att mogna!!!
Det scenariot hade jag inte riktigt tänkt mig. Att det skulle kunna vara högerblåsa.. ja.. att det skulle kunna vara både höger o vänster ja... men ingen? Nää... .

Efteråt pratade vi en stund på hennes rum. Hon tyckte som de andra.. att vi kanske skulle börja överväga IFV?
Sen så bokade vi upp en ny tid på tisdag för att kolla med VUL igen.
Usch.. vad jobbigt det känns att kanske behöva gå över till IVF nu. Varför måste min kropp hålla på o bråka såhär..?
Är själv helt övertygad om att det hänger ihop med denna press jag känner.
Dels att vi inte kommit längre i adoptionsspåret. Vi har fortfarande inte tagit tag i bröllop. Vi måste ju vara gifta innan vi ens närmare oss familjerätten för hemutredning...
Sen så tickar tiden på. Sambon har 11 månader kvar till 42 år dagen. Då han efter det anses för gammal för adoption. Spelar ingen som helst jävla roll enligt kärringarna på FR att jag blott är 33.. nä nä.. ju jävligare desto bättre.. grr...
Sen så har vi inte hur många försök som helst på oss. Iom. att vi använder donator så kan vi inte köpa oss fria. Vi har 1 insemination försökt till. Sen två IVF:er. Lyckas vi inte på dessa landstingsfinanserade försök så kan vi max köpa en IVF till. Sen är vi portade ifrån svensk sjukvård. DI utförs bara på universitetsjukhusen. Har dock mailat till massa andra klinker och frågat om det inte finns nån möjlighet.
Det enda verkar vara Umeå eller Malmö. Men geografiskt sätt så är de ju bättre då att åka till Danmark?
Frågade idag om det fnns möjlighet att få recept VUL osv utfört i Sverige innan man eventuellt åker till Danmark/Finland/Ryssland/Lettland...
Men fick till svar att de möjligen kunde utföra VUL. Mediciner sköter klinikerna utomlands. Sen så tyckte hon (läkaren) som alla andra att man inte ska gå händelserna i förväg... men hon förstod pressen med tiden angående adoption. Sa rent spontant som de flesta andra "men världen är ju full av barn som skulle behöva föräldrar.. vad har åldern 42 då men saken att göra?".
Sen så tipsade hon om kuratorn. Jag sa att jag redan gått hos henne men att hon nu var tjänstledig... fick till svar att hon fått en ersättare och att denna var jätte bra också. Kanske ska jag ringa dit en sväng och vrida o vända lite på mina tankar..? . Även om det hjälper en hel del att skriva av sig här...!
Får väl se vad som händer på VUL på tisdag.. ska även då "tänkt" lite mer på IVF och komma fram till om det inte är ett bra alternativ...