Den 10:e januari så var det inskrivning för lillkillen på dagis. Och gissa vem som var nervös? Började med att vara där tillsammans 2 timmar de första dagarna. Sen kom tisdag natt o Nisse drabbades av hög feber så vi fick vara hemma resten av veckan...
På måndagen var det dags för dagis igen. Sen så fick jag lämna honom ensam en 45 minuter och gå hem! Hu vad det kändes hårt i hjärtat när Nils grät och sträckte sig efter mig i dörren när jag gick. Väl hemma kunde jag inte finna nån ro utan ställde mig med spade o hackade is tills jag kunde gå tillbaks. Sonen kastade sig i mina armar o grät när jag kom tillbaks. Jag kände mig så hemskt och fattade inte hur jag skulle kunna lämna honom där. Min son som vi aldrig lämnat bort till någon annan. Hade ont i magen hela eftermiddagen när jag tittade på sonen och tänkte att jag var en sån hemskt mamma. När sambon kom hem så grät jag o sa till honom att det går inte. Jag blir hemmafru på heltid eller så letar jag upp en dagmamma. Ringde mamma som fick peppa upp mig lite. Hon o sambon tyckte att "jag skulle ge det lite tid". I slutet av veckan så fick sonen stanna från kl 9-13.30. En evighet. Då plockade jag fram mitt syprojekt som jag i höstas planerat att jag skulle fixa under inskolningsperioden. Tänk va fort tiden gick när jag väl lyckats trä symaskinen! Och jag hann nästan klart att sy sonens gardiner innan det var dags att hämta honom... :).
Faktiskt så har inskolningen gått riktigt bra. Sonen sover på regelbunda tidern samt så äter han. De hade tom. tagit kort när sonen äter banan. Jag som knappt fått i honom någon frukt alls!
Idag hade jag planer på att ta mig till jobbet några timmar. Men igår så vaknade jag med värsta ryggontet. Och svullna hamsmandlar. Kom knappt till dagis med barnvagnen... fick hänga mig över handtaget. Sen på tillbaks vägen gick jag som en framåtlutad lyktstople. Ringde sjukvårdsrådgivningen o kollade vad jag kunde göra. Fick typ rådet att ta nån receptfri voltaren samt alvedon. Igår hittade sambon fram en citadon tablett från Äggplocket. Tog den i brist på annat. Dock hjälpte den inte särskilt...
Tankarna på syskon kommer titt som tätt. Men samtidigt så vet jag att jag borde ta tag i min vikt. Kommer nog inte få nån hjälp med behandling pga min vikt. Dock är det såååå himla svårt att äta nyttigt. Just nu när halsen svider o ryggen gör ont så är "trösten" nära med en marabou chokladkaka.
Sen på kvällen när Nils väl har somnat så sjunker man helst bara ner i soffan o "tar sig något gott". Borde ha all motivation i världen att äta sund ( ett syskon) men jag har noll ork att ta tag i det...
Nä.. nu får jag koppla ner datorn. Ryggen känner för att vila i soffan....

Har nu jobbat i drygt en månad och det är lite som tidigare fast ändå inte. Kom tillbaks till jobbet den 6:e september. Faktiskt ganska glad o nöjd. Fick komma ner till kontoret o bekanta mig lite med nya chefen samt tjacka in datorn mot nätverket. Blä o fy va mycket mail man fått under året. Satt hela dagen typ o kastade mail. Mailboxen var så full att de senaste måanderna hade mailen bara stutsat o blivit till "mailbox full" mail.
Dagen efter tog jag beslutet att visa mig på min konsult arbetsplats. Ett annat bygge här i stan. Kändes lite småkul att se sina gamla arbetskompisar. Tog det lugnt o roade mig inte särskilt över vad jag skulle göra. Dag två återvände jag till konsultarbetsplatsen o fick av en kollega en arbetsplats tilldelad i ett gemmensamhetsrum. Helt ok enligt mig. Fick även hjälp att hämta upp mina flyttkartonger och hurts ifrån källarförådet.
Började så smått undra vad jag skulle jobba med. Frågade en chef.. som bollade mig till en annan chef. Osv. Gick till en kollega o frågade om hon behövde hjälp med något. Fick till ett 40 timmars jobb. Började jobba på med ny energi. Efter ytterliggare en dag frågade jag chefen om vi inte kunde ta ett möte o bestämma vad jag skulle jobba med framöver. Han hade tid för ett möte vid 13 tiden. Jag skulle enligt chefen lösa av en kollega som sökt sig till ett konkurrerande konsultbolag. Vid 13 tiden så samlade vi oss i en möteslokal. jag helt inställd på att skriva ner vad jag skulle ta över osv.
Och så bara... kommer det.... "vi har tänkt att du ska vara med i ett helt annat projekt nere på kontoret i hamnen". Bara sådär säger chefen nåt helt annat!?
Sen tillägger han lite kort.. "för det är väl ok med dig?". Vad f*n ska man svara? "Nä.. det tycker jag låter dret?!".
Svarar så klart att det är "väl ok".
Känner mig totalt Robinson utröstat. Suttit i samma projekt i snart 10 år. Och så är man utröstad ?!.  Känner hur konspirationsteorierna spirar upp i mitt inre... "vem är det som ligger bakom detta?".
Nu har det gått en månad. jag har kommit in litegrann i det nya ( men också helt omoderna ) projektet. Alla är snälla o hjälpsamma. Det enda som "stör" lite är att här på kontoret så är alla så chicka. jag är ju mer van att jobba med gubbar som alltid kommer i samma kläder...
Börjar så smått längta efter att skaffa ett syskon till Nisse. Kanske är det ett försök att komma ifrån jobbet? Det känns litegrann som om "alla" förväntar sig att jag ska komma en vacker dag o säga att jag är gravid igen. precis som om det är så j*vla lätt. Min nya chef sa typ nåt om att jag inte ville resa eftersom jag är småbarnsförälder och typ snart gravid igen... :(.
Har inte berättat för någon på jobbet om vår situation när det gäller barn. Att vi måste åka 30 mil enkel resa för att genomgå ett kliniskt samlag i en gynstol. Kanske måste vi göra om hela proceduren med sprutor igen om äggen ( 2 st) inte klarar upptiningen..?
Sen var det det där med vikten. Känner mig som nån i biggest looser. Fast utan orken o kämparglöden att ta tag i det. Första arbetsveckan så gick jag till gymmet på min gamla konsultarbetsplats 2 ggr. Men nu när jag bytt jobb.. förkylningar.. mörker kommit emellan så är det sååå segt.
Borde verkligen men hitar inte riktigt motivationen. Fast det borde vara extremt stor när jag vet vad målet är. Ett syskon till Nisse.
Nisse förresten ja... han växer och utvecklas i en rasande fart. Vilket sambon nu blir varse om när han är pappaledig. Tyvärr så är vi alla 3 nu mer eller mindre förkylda så det är lite gnällig... ( från oss alla 3 ).
Hoppsan.. nu är det visst lunch här.. bäst o gå och käka innan matsalen är helt tom!

Hur fort kan tiden gå egentligen?
Vart tog mitt mammalediga år vägen?
Känns så overkligt att Nisse o jag bara har dryga veckan kvar hemma tillsammans på heltid. Den 6:e september tar pappa över föräldradagarna. Vet inte om jag känner den där glädjen över att börja jobba igen. Trivs riktigt bra med att vara hemmafru med Nisse om dagarna. Kunna ta bilen hem till svärmor o ta en kopp kaffe, gå till affären på förmiddagen o slöshoppa lite bröd o mjölk, kunna sätta på en tvättmaskin mitt på dagen o gå ut i solen o hänga upp tvätten sen.. osv.
Sen är det väl en del "jobb" med sonen också. Men samtidigt så överväger inte det känslan av olust som börjar växa i magen inför jobbstarten. Pratade med min nya chef i början på veckan. Han låter så skrävlande. "Det ördnar sig ska ru se..bla bla". Hmm.. känns som om ett år inte gjort någon skillnad på jobbet. Surgubbarna på jobbet har ännu inte nåt pensionsålder. Uppgifterna kommer säkerligen kännas sådär trista som tidigare. Får väl fokusera på att livet börjar när man kommer hem ifrån jobbet igen.
Sen har vi ju Nisse. Denna söta lilla kille... om han då kunde sova om nätterna. Förstår inte vad det är med honom. Drygt en veckas tid så har han vaknat flera ggr per natt. Från att tidigare sovit från kl 10 till 8 på morgonen. Jag blir helt yr av att inte få sova ordentligt.
På BVC tror de att han får för lite mat. Men han vill ju inte äta. Känner mig som en "satkärring" när jag trugar o lurar i honom mat. Sitter med en leksak o distraherar honom. O så kanske det går ner en sked.
Choklad däremot är visst lätt att äta. Samt är han duktig på att dricka saft. Kanske blir han mätt på det? Usch det är inte lätt det där med maten...
Exakt på ett årsdagen så fattade Nisse hur man fixade balansen så man kunde ta mer än 5-6 steg i taget. Nu så rusar han fram på morgnen. För att inte tal om på kvällen. Då tar övermodet över. Jag kan kan kan! "springer" o kastar sig upp o nerför soffan. Gråt o tårar!
Ska nog gå o kolla till honom i vagnen. Ligger o sover på terassen. I vårt hus. Med vår volvo på uppfarten. Åh, vad det är underbart att vara en typisk svensson familj!

Hänt en himla massa på en månad. Dels den jobbiga dubbelbegravningen av mormor o morfar... sen flytten till vårt hus... försäljningstrassel med lägenheten.
Träffade av en slump på en av tjej ifrån adoptionskursen igår. Hon satt ute på en lunch restaurang med sin 6 månaders son!! Hon o sambon hade lyckats med IVF. Sonen hade kommit 2,5 månad för tidigt men var fullt frisk. Lycka! Vi byte telenummer o kom övrens om att synas framöver.
Minutrarna innan hade jag varit in på apoteket o köpt en gravtest. alltså... över 50 dar utan mens.. ? vad ska man tro...?
Testade hemma på eftermiddagen. Inte ens något litet spökstreck. Känner mig såååå dum som ens kan inbilla mig att man helt plötsligt skulle vara gravid.
Sambons kusin ska ha barn igen. Känns jobbigt. Fattar inte varför det måste göra ont i hjärtat när man får informationen. Kan fortfarande höra henne prata om hur svåååårt de har att få barn. Och nu väntar de alltså nr 2. Svårt in my ass!
Nä... jag får koncentrera mig på Nisse. Var lilla goding. Som igår faktiskt ( vad vi tror ) medvetet sa "pappa". Gissa vem som är sååå stolt hemma? Säga "pappa" innan "mamma"!.. Pah!
Nisse har sen 8 månaders dagen övat o övat på att resa sig mot saker. Med resultatet att han ramlar ner o slår sig. Skrik o gråt om vartannat!
Nu för några dagar tillbaks har han ääääntligen börjat lära sig att ta sig ner när han ställt sig emot stolen eller bordet. Kan äntligen diska o gå på toa igen. Skönt.
Kollade in lite bloggar här på FL igår. Såg några bekanta nick som nu var gravida. Grattis!! Håller som vanlig alla tummar o tår ...
Dags att kolla till sonen. Han ligger o sover så gott i dubbelsängen. Är sååå stönig vart han ska somna. Jag vill spjälsängen han dubbelsängen. Oftast vinner han "kampen".... :)

Tiden bara rusar fram. Nisse "fyllde" 8 månader i helgen. Och på samma dag som han gjorde det så reste han sig själv för första gången i spjälsängen. Rätt häftigt att se honom kämpa så. Och sen det lilla leendet som tittar fram när han klarat av det...
Sen så har han ju sen ca 2 månader kunnat åla sig fram. Krypet verkar det vara lite svårare med. Men egentligen finns det ju ingen anledning att krypa när han tar sig fram alldeles utmärkt med åltekniken.
Vid åtta månader var det även dags för vägning igen. Nisse har på två månader bara gått upp 100 gr. Så nu i veckan ska jag till BVC och prata lite omkring mat. Hoppas få bra tips o tricks.
Igår fick vi nycklarna till vårt hus. Känns overkligt att komma in i ett helt tomt hus. Att det är vårt? Hoppas vi kan få till en flytt till helgen.
Igår så var budgivning klar på lägenheten. Verkar som att "fjanteri" med tulpaner och kryddväxter i köket lönat sig. Från utgångsbudet gick priset upp 115 tusen. Sköna slantar att häva in i sommarstugelånet.
På fredag är det dubbelbegravning för mormor o morfar. Känns overkligt. Vill nog inte riktigt fatta.
Har i dagarna haft kontakt via sms med paret som "fick" barn nästan samtidigt som oss på adoptionskursen. Har tänkt på dom flera gånger den senaste tiden. Har de fått behålla sonen? "Törs" man fråga..? Vore ju himla kul att träffas nån gång framöver med barnen.
Fick svar att sonen var kvar. Puh! Han var nu en "stor" kille på 10 månader!
Idag fick jag ytterliggare höra en såndär härligt story om barnlöshet. En tjej på träningen som jag pratat en del med berättade att de också haft problem att skaffa barn. Hade haft ett utomkvedsskap. Sen fick de göra IVF vilket misslyckades. Plötsligt blev hon gravid på "naturlig" väg. Fick en son. Åren gick och de började vänja sig vid tanke på att endast ha ett barn. Då blir hon mirakulöst gravid igen. Vid 40 års ålder! Ändå lilla smolket i bägaren var att de just sålt barnvagnen o alla andra prylar. ( men som sagt... en baaaagatell! )
Blir så glad att höra att alla faktiskt inte får barn så lätt. Men att det ändå kan ske små mirakel. Två gånger desutom. Lycka!

Inte en vecka hann gå sen morfar dog tills att mormor gjorde honom sällskap...
Känns så overkligt. Mamma räknade ut att de fick 64 år tillsammans.
Nu väntar dubbelbegravning om några veckor. Tror inte riktigt att jag fattar att de är borta. Att jag aldrig mer kommer träffa dem...
Känns bra att vi tog oss tiden o orken att åka med Nisse för att träffa dem innan deras hälsa blev alltför dålig. Har bilder på Nisse tillsammans med dem.
Nisse hann o få en gossehund av dem. Den ligger han just nu o kramar i sängen. Kanske tur att han är så liten att han inte förstår varför mamma gråter?
"Jobbigast" är mamma. Alltså hon i sig är inte jobbig... men det är så svårt o veta hur man ska trösta. Hon har förlorat sina älskade föräldrar inom en vecka. Och nu väntar massa pratiskt arbete. Sagt att hon kan lassa över jobb på mig om det finns nåt jag kan göra. Nisse sover ju då o då...
Ska slå henne en pling nu medans det är "lugnt" här!

I onsdags natt somnade morfar in efter att ha "kämpat" i närmare fem år med sin prostatacancer. Sista tiden tillbringade han på sjukhuset. Är så himla glad att jag o sambon tog oss i kragen och packade ner Nisse o begav oss ut på bilresan i snökaoset. Vi hann o besöka honom innan han blev alltför dålig. Han fick se sitt barnbarns barn. Mamma var även där lite senare o visade bilder på huset som vi köpt. Morfar o jag pratades vid på telefonen och han sa flera gånger att han var så glad över att allt ordnat sig för oss. Att vi hade vårt efterlängtade barn och att vi snart skulle bo i hus. Känns så konstigt att han inte finns mer. Nästan så man inte fattar...
Och det som är ytterliggare otrolig är att mormor precis innan jul fick sin diagnos. Cancertumör som växer i huvudet samt höften o magen. I förra veckan fick hon komma in till sjukhuset för att vara med på morfar under den sista tiden. Hon var alltså där som anhörig förra veckan. Men nu precis efter att morfar dött så blev hon så dålig att personalen ringde in mamma igen till sjuhuset eftersom de trodde att hon också kommit fram till slutet...
Nu så ligger hon och är knappt kontaktbar. Och mamma har åkt som en skottspole mellan sjukhuset o hemmet ( ca 12 mil t&r) de senaste månaderna. Och för att lägga till ytterliggare en faktor så ramlade hon (mamma) av hästen o bröt ryggen runt jul. Så hon knappt kunnat resa sig upp.. Önskar att man kunde göra något... sitter flera mil ifrån och vet inte vad jag kan göra.
Mamma frågade hur vanligt det var att ett äkta par hamnade på sjukhusets "sista slutstation" samtidigt. En sköterska som jobbat länge på sjukhuset sa att det var bortåt 10 år sen sist. Mormor och morfar som varit ett par sen de var 16 år. Jobbat sida vid sida och mig veterligen aldrig haft några tankar på att lämna varandra. Mamma "tror" att morfar kallar på mormor ifrån himlen. Kanske är det så... ? Sorgligt o otroligt är dagens ord.
Är det nån som har nåt tips på hur man kan göra något på avstånd? Känns jobbigt att sitta flera mil bort o inte ha möjligthet att "titta in" till sjuhuset ...
Hur kan jag peppa upp mamma? Ringer o messar varje dag... berättar om Nisses framsteg osv....

Nisse kryper. Eller tar sig runt. Det ser rätt lustigt ut. Han ålar sig runt runt runt. Att ta sig framåt verkar svårt. Så han ligger endast o cirkulerar...
Tänderna har kommit fram ännu mer. Och han blir bara mer o mer stabil. Kan stå några sekunder utan mamma o pappas hjälp!
Förra veckan var jag ute med en gammal arbetskompis. Samtalet flöt på rätt bra till o börja med. Sen så kom han över på att deras lilla dotter blivit sååå stor. Och att det borde vara dags för syskon. För längesen....
Hörde på honom att det "bekymrade". Han frågade tillslut var man skulle höra av sig om man hade "problem". Syskonförsöken hade nog pågått längre än "normalt".
Första barnet vet jag kom till på typ första försöket... men nu tror jag att de försökt över året.
Kunde inte annat än råda RING ! NU!!!
Är man över 35 så har man inte flera år på sig att vänta. För är det nåt man lärt sig är att man får vänta. Vi fick väl vänta i 3-4 månander innan vi ens fick komma till vårt 1:a läkarbesök!
Hoppas jag inte "ljög" när jag sa att det självklart skulle kunna få hjälp fast de har en dotter. Alltså de borde väl kunna få hjälp med undersökningar osv? Sen så om det blir aktuellt med IVF eller annan medicin så får de väl bekosta det själva..?
Känns konstigt att man blir så berörd av fertilitetsproblem. Kan ana hur diskussionerna går hemma hos dem...
Stunder då anklagelserna kommer flygande "vems" fel det är att det inte blir syskon. Dagar då det ska köpas ägglossningstest o testas. Gravtest som man studerar under köksfläkten o hoppas hoppas så på det där extra strecket...
Hoppas verkligen att han ringer nu under veckan. Ska se till att vi snart äter lunch igen så jag kan "förhöra" mig om att han tar tag i det o ringer...!
Nu ska jag fortsätta packa lite. Nisse sover sött. Om en vecka drygt så är det visning. Perfektionisten i mig ligger o pyr...

Känns läskigt men ändå spännande...
Vet hur nyfiken jag själv är hur andra bor.. så...
www.hemnet.se/beskrivning/616004?r=3
För den som vill kolla o se hur man kan radera en lägenhet på allt vart barnsaker heter och typ få det att se ut som ett kalt o trist hotellrum.
Kommentera gärna... alltid kul att få höra att gult är fult o att plaststolar på balkongen är B.. ;)

Igår tog jag "mod" till mig o frågade en av tjejerna på mammagympan om vi inte hade setts förrut. Frågade henne om dottern också var född den 17:e augusti. Och det var hon!
Sex timmar innan Nisse så tittade deras lilla flicka ut. En liten tjej liksom Nisse som kommit till via spermiedonation och IVF!
I deras fall så var det liiiite lättare att "ana" att det varit donation iblandat då de är två kvinnor som lever ihop.
Kändes så givande o intressant att få prata i real life med någon mer som genomgått samma process...
En hel del gemensamma tankar fanns. Samma läkare hade vi haft att göra med här i stan. De hade dock gjort sin behandling i Örebro medans vi åkte till Uppsala.
Hoppas vi kan hålla lite kontakt framöver. Är så häftigt att våra efterlängtade donationsbebisar kommit ut samma dag!
Oj, nu demonsterar Nisse.. bäst att kolla läget!!