Jodå, den kom idag på dag 13 precis som förra gången. Hoppas det är det enda som är likadant som förra behandlingen. Skönt iaf, nu väntar jag bara på klartecken för spraystart på onsdag.
Om man berättar för någon om ivf-behandling tycker de synd om en för att man måste ta sprutor och göra otäcka behandlinger, gå på äggplock mm. Det är rätt lustigt eftersom det är ju inte alls de fysiska sakerna som är jobbigt med ivf-behandlingen. Jag tror tom att det är skönt för oss som håller på med detta att vi har så mycket att hålla koll på. Spray morgon, middag, kväll. Spruttider. Kontroller hos RMC mm. Det är bra att ha saker att fokusera på, vem äskar inte att få sätta ett nytt kryss i protokollet? Det jobbiga med behandlingen är rädslan för resultatet. Bara det.

Spraydag 11 idag. Förra gången kom blödningen på dag 13. Hade varit så skönt om den kunde komma lite tidigare den här gången. Det hade gett mig lite andrum inför att börja spruta på onsdag. Jag måste få blödningen innan onsdag annars spräcks mitt schema.
Jag vet att det är dumt, behandlingen är det viktigaste av allt, inget annat spelar någon roll. Ändå kretsar hela mitt liv av att få ihop behandlingen med jobbet. Kan inte resa när jag ska på kontroll. Kan inte resa under ÄP veckan. Vill inte resa veckan efter. Men veckan efter det blir jag tvungen. Därför får inte behandlignen bli framflyttad en vecka.
Jag försöker leva livet som vanligt trots behandlingen. Strular det sen så få jag lösa problemen som de kommer. Men det går ju inte att låta bli att hoppas att problemen inte ska komma.

Så har äntligen försök 1b startat. Andra spraydagen idag. Det enda jobbiga med sprayandet är att man måste spraya mitt på dagen oxå. Det betyder att man måste ta med spray flaskan varje dag, det är så svårt att komma ihåg, när man är mitt uppe i allt på jobbet.

Annars hoppas jag att sprayperioden ska gå lika bra som förra gången. Då hade jag inga biverkningar. Det enda jobbiga var att blödningen för fruktansvärd. Jag har aldrig haft så ont vid mens. Jag vet inte om jag åkte på någon magsjuka samtidigt, för jag var helt kass i magen i några dagar. Hoppas det inte blir så nu.

Nu är vi helt fokuserade på tiden fram till ÄP. Eftersom det gick snett efter det sist, har ÄP blivit vårt stora mål. Jag tvingar min man att vara hemma dagen efter ÄP, för jag vägrar vara själv om vi får ett hemskt besked igen. Men än så länge känns allt ok, jag laddar med att tänka att läkaren har höjd dosen gonal-f och att det säkert ska gå bättre denna gången.

Jag läser en del på FL. Alla möjliga historier. Mest läser jag om dem som har svårt att få barn. Endel får upprepade missfall. Någon har förlorat sitt barn sent i graviditeten. En del gör oändligt många ifv-behndlingar utan att lyckas. Det finns så många sorgliga historier. Men det finns också hoppgivande historier. Mest gillar jag att läsa om dem som lyckas på andra eller tredje ifven. Det ger mig hopp.

Jag önskar jag visste någon som liksom vi inte fått något befruktat ägg vid första försöket, men som det sedan har gått bra för. Det skulle ge mig så otroligt mycket hopp. Jag är livrädd för att det inte ska bli något befruktat ägg nu heller. Om det inte blir det vet jag inte hur jag ska orka gå vidare. Om vi iaf får ett ägg tillbaka och det ändå inte lyckas tror jag att jag kommer att klara beskedet ganska bra.

Att få ett befruktat ägg har blivit en enorm tröskel att ta sig över. Det tänkte jag knappt inte på inför första försöket. Eftersom min man har taskiga sperimier, hade det varit så skönt om vi iaf fick befrukatde ägg. Jag tror att han hade kunnat slappna av lite då, och då även jag.

Det var skönt att vara tillbaka på jobbet igen. fullt upp och mindre tid att tänka. Nu tänker jag också komma in i ett bättre kvällsschema. Träning efter jobbet så att man inte hamnar i soffan hela kvällen.

Trots att behandlingen är nära nu, känns det fortfarande som en hel evighet kvar. Denna veckan är tex "hämta mediciner veckan". Nästa vecka blir "börja spraya veckan".
Varje dag öppnar jag min gmail kalender där jag har skrivit in alla ivf datum (mens, spraystart, sprutstart,VUL osv), riktiga och preliminära. Sen sitter jag och tittar på dem. Undrar hur jag någonsin ska nå fram. Det har jag gjort i 13 veckor nu. Nästa vecka börjar det.

Tänk att man kan se så mycket iframemot att få komma hem och starta datorn trots att man har suttit framför datorn hela dagen.
Jag öppnar aldrig FL på jobbet. Vi sitter i landskap så jag vill ju inte att någon ska komma förbi och se. Så fort jag kommer hem sätter jag igäng datorn och går in på FL. Jag stannar inte så länge och jag skriver inte alltid något. Jag kollar bara igenom mina 2 favorittrådar och ser vad som har hänt. Det känns verkligen som att komma hem till sin familj. Även om jag inte skriver så mycket och verkligen inte "känner" folk på FL, så betyder det så otroligt mycket för mig.
Efter en lång dag på jobbet, där ingen vet vad det är jag tänker på 24h om dygnet, är det så skönt att bli påmind om att man inte är ensam. Jag vet att det är ett slags beroende, och ibland föröker jag sluta, men det går inte (alltså verkligen ett slags beroende).
Jag ser det som att det är min stund på dagen, där jag på något sätt behandlar mina känslor. Jag vet egentligen att det inte påverkar statestiken om xx och yy misslyckas med behandlingen, ibland blir jag helt knäckt när någon får minus och tänker att vi heller aldrig kommer att lyckas.
Ibland får man läsa solskenshistorer som verkligen piggar upp.
Men oavsett glada eller tråkiga nyheter, på något sätt fungerar FL som en typ av terapi för mig.

Jaha, hur gör man det här? Det borde väl inte vara så svårt. Det verkar som att alla kan klara det, så det bör väl jag oxå göra.
Nytt år och det känns ju alltid som att man vill få nån typ av nystart. För mig känns det som att det är nu eller aldrig. Detta år måste vara vårt år. 2008 var det verkligen inte. Ingenting gick vår väg.Vi fick besked om att vi inte kan få barn på naturlig väg och hann med ett väldigt misslyckat ivf-försök. Nu blir det 3 nya ivf försök med början i mitten på januari.
Jag har så många tankar som snurrar i huvet, visst har jag vänner att prata med, men jag kan inte älta mina problem hela tiden. Jag varken vill göra det och tror att någon orkar höra. Tänkte testa om bloggning kan hjälpa mig att må lite bättre.