Shit vad jag äter...massa godis,massa skit,,
Varför äter man mer när man inte mår riktigt hundra?
Jag vet att jag ska sluta röka innan ivf, jag vet att jag kommer svälla som en gris av alla hormoner,,eller jag befarar rättare sagt.
Så varför trycker jag i mig alla dessa onödigheter?
Tröstätande? Man mår ju knappast bättre efter iaf.
Hahaha...

Idag ska jag försöka att bara skriva positiva saker.
För just nu är det ingen bra dag! hahaha...

Mensig och j*vlig vaknade jag i morse och hade redan bestämt mig för att dagen skulle bli skit.
Sen hände massa rörigt på jobbet..Det blir nog en del förändringar inom snar framtid..stora förändringar,'
Men det kanske är det jag behöver..

Så dagen har varit under all kritik..så nu ska jag avsluta den positivt så kanske morgondagen blir bättre.

Idag ringde vi IVF kliniken och ställde oss på "återbudslistan"..Ännu ett steg närmare!

Längtar så efter semestern! Det ska bli sååå kul!
Nästa vecka ska jag även få fixa till mitt yttre!!
Nu blev jag glad igen!!!

Egentligen är ju allt bra nu, men det är nog alla förändringar som rör till det lite extra.
Men med förändringar kommer mycket positivt!
Pepping,,pepping!!

Nu slutar jag..för nu e jag glad igen!!

NU! Kom remissen till IVF.
Skönt..nu är vi definitivt i kö!

Kan inte sova..Väntar på brevet från sjukhuset...men det är ju inte så att det skulle dimpa ner i brevlådan nu,mitt i natten. Dessutom inte på en söndag..haha..
Otålig! Fick för mig att bleka tänderna så nu måste jag vara vaken en stund till.

Såg på youtube förrut om ÄP...uahhh lite lätt
nervig för det..

Annars känns allt ok idag. Men otålig som sagt.
Har bestämt mig för att säga ifrån nästa gång, någon som
vet om hur jag har det haglar ur sig någon otroligt klantig kommentar (ex. kan inte du vänta med att skaffa barn så vi kan göra det samtidigt.)
Hahaha...det är ju så komiskt att man dör!

Jag är bannemej inte överkänslig men när folk inte kan ta en minut på sig, att reflektera över att man gett dom ett stort förtroende och berättat vill jag bara spy.

En kompis till mig tyckte att jag borde skriva en bok.
Den hade blivit en komedi den. Och man har nog alla ingredienser för den efter det här.:)

Just nu känner jag bara att jag behöver få ur mig all negativitet och alla funderingar som jag känner runt allt.
Jag hade en annan blogg en gång. Den var inte såhär svart. Men inte heller så privat.
När den blev det stängde jag ner den.


Med denna vill jag egentligen inte synas i rampljuset. Men jag vill inte heller vara så ego att jag inte kan dela med mig av allt jag känner. Vem vet, någon annan kanske blir hjälpt av att se att man inte är ensam.

Det var syftet med denna bloggen. Helt live, icke retuscherad och så sann som livet ibland kan vara.
Här undanhåller jag ingenting förrutom min egen och andras identiteter. För det spelar ingen roll vem jag är, eller vem ni är.
Det är det som är det sköna med FL.

Detta är den plats då jag inte behöver skriva om något annat än just min längtan efter barn.
Det var ju allt jag ville,att bli mamma.
Det är allt jag vill bli,,mamma!
Det är vad jag kommer att bli! Så måste jag tänka. Och det gör jag! Trots allt.

Jag har funderat mycket på hur jag kommer att göra den dagen jag blir gravid och känner mig redo för att berätta.
4 personer i min omgivning kommer att få veta direkt, säkerligen innan jag ens själv vet.
Folk som står mig nära och som jag litar till 100% på. Folk som vet, folk som förstår, på olika sätt.

Men jag vill ställa mig rakryggad och berätta för hela världen om hur jag och min sambo, två unga folk som ser ut precis som vem som helst, som kan vara vem som helst.

Jag vill ge den ofrivillga barnlösheten ett ansikte.
Ett i vårat samhälle problem som omringar oss utan att vi har någon aning. Men som gör så ont för dom som blir drabbade. För det klassas ju som en sjukdom.
Men den gör inte att vi ser ut annorlunda, eller för den sakens skull är annorlunda, mer än kanske befruktingsmässigt sett..
Även om jag själv ser mig själv som annorlunda.

Nu svamlar jag massa..Men ja,,jag vill bara ta bort alla felaktiga fakta kring detta.
Det som slår priset är ju att det låser sig om man tänker för mycket på att skaffa barn.
Den meningen kommer att göra mig illamående tills dagen då jag dör. Den har fastnat, av allt jag hört.
Men jag får inte glömma det.. Att det handlar om okunnighet. Inte om elakhet.

Jag går genom eld och vatten för att få barn med min pojkvän. Jag vill ha det med honom och ingen annan.

Jag kan säga att jag utan att tveka ställer mig till 100% bakom adoption, än att få barn med donation. Och det tror jag även min sambo skulle säga om vi hade behövt det. Även om han absolut inte är redo för att diskutera det. Med all rätt. Jag blir mer övertygad om att vi kommer att få våran bebis till slut.
Även om inget är självklart.
För mig är det vi två, eller ingen av oss.

Nu blev det ett sent natta inlägg...
Nu ska blekskenan ut.

God Natt

I dag känner jag stor glädje över en rolig sak som
jag strax ska få vara med om! Det kommer verkligen höja
min livsglädje,och få tänka på något annat än prover och barn..
Laddar alla batterier jag har inför allt som komma skall.
Känns lite som något att se fram emot..vem vet? Jag kanske snart sitter här gravid! Oppss,,vilken grej!

Min högsta önskan är att både jag och en nära vän till mig äntligen ska få bli mammor detta året.
Sen håller jag tummarna för alla er som kämpar där ute!

Vad är det med vissa folk. En kollega till mig
frågade i dag om jag närmade mig "rätt period" (ÄL var det nog hon menade). Så att jag kunde som hon kallade det: köra järnet. WTF??????
Jag står i kö till IVF PROVRÖR KONSTGJORD BARNATILLVERKNING GENOM RÖR OCH HORMONER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Som hon för övrigt benämde som coolt.
Vaddå coolt?? Jag hade gett mitt finger för att slippa genomlida detta!

Jag känner mig idag som en utomstående. Som någon som är annorlunda, icke fungerande, enstöring som bara är just,annorlunda. Det är det enda jag inte vill vara.
Varför jag känner detta är nog för att jag just börjat inse att jag ÄR annorlunda.

Jag vill vara som jag var innan jag fick beskedet om ivf.
Men jag känner mig otroligt förändrad.
Vilsen och bara konstig. Annorlunda mot vad jag har varit.

Med kris menas förändring. Men allt förändras så fort.

Tankar idag: jag kommer aldrig att bli gravid av slumpen. Jag kommer säkerligen även i framtiden få känna på hur det är att vara "denna annorlunda" då folk kanske kommer att tycka att man "fixade" barn vid fel tillfälle.
Nu ekonomisk kris i hela världen. Senare kanske något annat.

Jag kommer aldrig stå där med gravtestet och undra om man lyckats bli gravid efter månadens samhörighet.
Detta är dock lustigt då jag känt på mig detta hela mitt liv. Att jag aldrig skulle testa fram ett pluss efter beräknad mens. Att jag skulle veta långt innan.

Just nu känner jag bara hopp om att det kommer att gå bra och jag hoppas att min resa genom detta blir kort och lyckas.

Idag kom jag på mig själv och sambon när vi lämnade in bilen. Hux flux gick vi runt och tittade på bilar som hade rum för en ev. barnvagn.
Idag känns det så verkligt att vi kanske kommer att få
en liten bebis trots allt.
Det känns skönt att få lite hopp emellanåt.
Det enda jag känner nu är evig väntan.

Om allt går som det ska så kanske jag är gravid innan
sommaren. Det hade varit som om ett mirakel hade inträffat.

Om någon däremot hade talat om för mig i somras att det skulle dröja ett år tills det, så vet jag inte vad jag hade gjort.
Inte heller nu om jag skulle veta att flera försök via IVF:en kommer att misslyckas, eller ännu värre..
att dom inte kommer att fungera över huvudtaget. Tur att man inte vet.

Fick frågan häromdagen om jag ville bli mamma...
Vad ska man säga? Folk som ploppar ut ungar till höger och vänster (som dessutom ställer frågan gång på gång), behöver ett uppvak. Kändes som om någon drog en kniv i mitt hjärta.

Många funderingar och många saker att ta ställning till.
Tror fortfarande inte att jag riktigt förstår.
Det enda jag vet är att ingen har med det att göra, men fan vad skönt det ska bli att få tala om för folk, att man genomgått IVF.
Inte för att få folk att känna sig dumma,(även om flera utav dom förtjänar det), utan för att få dom att förstå.

Att fråga om barn, har i vårat samhälle alltid varit som vilken fråga som helst, exempelvis "hur länge har ni varit tillsammans?".
Det som har hänt på senare år, undtantaget de par som fått kämpa även förr i tiden så som jag nu gör, är att vi verkar bli fler och fler med åren.

Jag önskar verkligen inte att denna frågan blir tabubelagd på något sätt.
Men vill man ha barn, så försöker man eller så kan man helt enkelt inte få några. Lite ödmjukhet är nog det enda som behövs.

Samtidigt som "vi" som har det svårare på fronten inte vill bli behandlade som några ufon. Det är också därför jag i många fall inte berättar.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, eller inte veta hur man ska prata om barn och graviditeter med mig.
Jag unnar verkligen folk att få barn. Bara för att jag inte kan, så innebär ju inte det att jag mår bättre om ingen annan kan heller.

Det enda jag vill ha är ödmjukhet, och snälla, har man haft ett förhållande i flera år och inte gjort någon hemlighet av att man vill ha barn, hur kan man då tro att jag inte skulle vilja bli MAMMA?? Hur kan man vara så förbannat nyfiken i andras missär?? När man vet att något inte stämmer och fortsätter tjata om det?

Inte ringer jag folk och frågar om dom ligger hemma och försöker skaffa barn.?!
Vad är skillnaden??

Skillnaden är att man ser saker som man inte gjorde förrut.
Men jag blir inte mer gravid för att folk frågar.
Däremot om jag blir det, ska dom människorna vara dom sista som får reda på det!

Kan inte informationen komma från sjukhuset snart!
Vi borde bli kallade senast i april..
Väntan är seg.

Hela historien med våran utredning är långdragen och
tjatig. Den tar jag en annan dag.

Idag fick vi klartecken för IVF.
Jag hade väntat mig det. Chocken har vi redan
fått i december.
Detta bekräftade bara det hela. Prov två,
bättre men inte bra.

Känslor idag: overkligt, orolig, lättnad, chockad tror
jag. Polletten har inte trillat ner tror jag.

Känner mig irriterad på olika saker som jag inte kan "ta
på". Känner att jag förändras och utvecklas som människa.
Tänker hela tiden att ingenting någonsin kommer att bli
självklart för mig igen.

Är förbannad på att jag varit skötsam hela livet.
Även om jag innerst inne är glad för det.

Tänker på när jag sa: jag vill bli en ung mamma. Jag ska absolut ha barn innan jag fyllt 28.

Tanke nu: hoppas att IVF:en går bra. Att vi någonsin kommer att få ett barn.

Känner samtidigt att det är skönt att allt är "över".
Att vara en siffra i ett kösystem känns trots allt rätt skönt. Nu är vi på väg.

Idag har jag svårt för att se reklamen för Clearblue på tv:n. Stressande ägglossningstest, graviditetssymtom, graviditetstest.
Stress och en förbannad press är det enda jag känner när jag ser dom.

Det var en period i september-november när jag var helt övertygad om att jag höll på att gå under.
Jag grät i en hela tiden. När mensen kom kunde jag sitta
och stirra rakt in i väggen.

Jag var tvungen att ramla ner på botten. Sen i min egen
takt resa mig upp. Det är första gången i mitt liv som
jag faktiskt sagt nej till folk.
Nej,till allt. Vill inte, vill vara hemma, ifred.

Isolera mig. Den enda jag klarade av var min sambo som
gjorde allt han kunde i hela världen för att få mig att resa
mig upp. Jag klarade mitt jobb. Det gör jag alltid. Men det var det enda.

Det var också här, som hans längtan efter barn
satte igång på allvar.
Nu kände jag mig inte så ensam. Även om han hade svårt att förstå vissa saker. Med all rätt. Jag förstog ju ingenting själv.

Jag tror att i vissa lägen måste man få falla en liten stund. Men bara en liten. Man måste få komma till insikt själv. Man kan inte tvinga sitt psyke att helt plötsligt sluta tänka.

Första dagen mot IVF är avklarad.
Det känns rätt okej ändå!

Min väg har kännts otroligt lång. Ändå har jag inte
ens fyllt 30.

Som säkert många med mig känner, så känns det
som om allt hållt på i evigheter.
Allt började väl egentligen när jag var 24.
Jag var redo för barn!

"Det kan ta ett tag" var mitt standard svar till
min sambo som inte var lika glad i barntjatandet.
(Inte fan trodde jag då att det skulle ta flera år.)

Denna bloggen är inte avsedd för att provocera någon
eller göra mig själv till något offer.
Det är bara min historia om hur man på kort tid kan förändras som människa.

När det självklara, inte längre är självklart.
När världen rasar samman ena dagen, och man känner
sig stark som stål andra dagen.

Detta är min berättelse, på väg mot IVF.