I natt har jag åter igen drömt om våran lilla bebis.
En total korsning mellan mig och T.
Jättefin liten flicka. Med betoning på liten.
Söt som socker och mörkt hår.
Världens lättaste förslossning hade jag, för jag
kom ju inte ihåg den. Visste inte ens om att
bebisen var född. Hahaha..

Annars i bakugnen här skymtar foglossning bakom hörnet.
Fan vad ont det gör emellanåt. Ännu värre när man fryser.
Sovit i natt med kuddar under knänen, mellan knänen vridit
fram och tillbaka.
Lite illamående var tredje dag rätt ordentligt.
Kissar en gång per natt bara.
Brösten spänner till ungefär i samma takt som illamåendet.
Inte varje dag.

Men precis som med allt annat så spelar det ingen roll.
(Fast ibland vill man bara rymma ut ur kroppen en stund).

Bara lill.bebis mår bra så mår vi bra!

UNDERBART!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Inte ville den lille ligga stilla så det var svårt att få till en bild.
Men med första kortet i händerna spelar det ingen roll om
våran älskling ser ut som en liten tjock prinskorv.
Vi är så stolta ändå. Pappa är stoltast i världen..


Inte så jättestor till världen blir jag ännu mera säker på att det kan
vara en liten flicka. Men det spelar absolut ingen roll.
Följder kurvan som den ska och sprattlade otroligt där inne.


Våran lättnad var total.
Jag nästan grät när vi kom in i rummet. Men där var han. Min hjälte!
Lars Nilsson. Blev så tacksam att det var han.
Det var han som startade det hela. Han som såg till att jag fick
tillbaka lille eskimån. Och han som slutförde det idag.

Han hittade en liten blodansamling vid tappen. Känns på något
sätt skönt att veta vad den kom ifrån.

Blev även framflyttad två dagar då jag räknat fel efter insättning och
inte ägglossning. Tack för den! Helt plötsligt hamnade jag i v10!!!! (9+0)

Vi lämnade Dr Nilsson och sjuksköterskan. Och jag kunde se hur
glada även dom var.

Vad hade vi gjort utan er? Vår lycka är total!

I morgon är det dags att fotografera Mini Herr Nilsson för första gången.

Hemska dagen D. Snart över..

Status för dagen är potentiell spya blev nästan verklighet innan lunch.

Molvärk,iiiilningar och fruktansvärd håll och drag känsla hela dagen.
Jobbigt. Tänker hela tiden då.
Humöret åker därmed rakt neråt.

Känslig: grät över tragisk bridezilla dokusåpa i morse. En gubbe provade en frack
            eller något. Därmed utlöstes något.

Brösten har börjat ömma ordentligt igen.

Eksem..det kliar som bara den över hela mig.
Kissat hela dagen. Inte konstigt man har ont i rosettens
slemhinnor när det ska kissas och torkas hela tiden.

Ser gravid ut. Svullen och pluffsig. Inte direkt vad jag skulle
kalla sexy på något sätt.

Molvärken har hållt på hela dagen igår och nu på em. idag.
Mår illa som bara den emellanåt och kan inte ens tänka
på viss mat utan att få panik illamående.

Gråter..oprovocerat bara sådär. Någon sa Thailand på tv i morse
och jag som knappt var vaken med ett försök att trycka ner mackan
i halsen börjar gråta. Ulkande.????

Läser om vänner och personer på FL som får vandra genom
orättvis-tunneln och bara gråter.
Jag känner så oerhört med dom alla.

Denna veckan är jobbig för mig.
Alla dåliga minnen dyker upp och jag ställer mig samma fråga
om och om igen: "är det verkligen min tur? kan jag ha sån tur?"

Ena sekunden är jag säker på att detta är mitt mirakel.
Ena sekunden kommer den eviga frågan upp. Kan det verkligen vara så?

Trött på min oro. Panik inför vul på torsdag. Nästan så att jag vill stoppa
tiden. Tänk om detta kommer att tas ifrån mig då?

När allt ser bra ut måste jag börja acceptera graviditeten och
bearbeta min oro. Bearbeta allt som hänt.
Jag ska ha en glad graviditet. Det kanske blir den enda jag kommer att ha.
Och det ska bli en bra sådan.

Då var vi äntligen framme vid v.9. En vecka som jag både längtat
och fasat över. Men..Jag har lovat mig själv att inte tänka negativt.
Jag får sådan panik när jag gör det.

Ingen mer blödning. Känns bra. Symptomen har ju bara ökat senaste
veckan, så det känns tryggt.

Brukar ta en stund om dagen och ta ett djupt andetag och slappna
av så mycket jag kan. Tänker positivt och försöker hålla mig lugn.

Både längtar och inte längtar tills torsdags ultraljudet.
Tänk om vi trots allt får våran första bild denna gången.

Blir mer och mer övertygad om att det är en liten flicka jag har
i magen. Konstigt då jag alltid trott att jag skulle få en pojke.
Däremot så tror jag att det skulle varit en liten pojke i somras.

Så jag får hålla fast vid detta. Jag tror på en flicka.

Brösten spänner och gör rejält ont. Ritkigt ont emellanåt.
I natt har jag sprungit och kissat hela natten och igår slog jag
rekord i illamående. Även denna dagen ser ut att bli en höjdare!

Jag gråter för allt! Glädjetårar över minsta lilla grej på tv.

Och när jag sitter och läser alla era bloggar och era fina ord
åker gråten jo-jo i halsen.

Så det verkar som om Herr Nisson kämpar där inne.
Mamma like...

Dagarna tågar på. I morgon är det v.9! Inga mera blödningar,
lite öm emellanåt, men annars är det bara vanlig molvärk.
Jag mår illa och har enorma bröstspänningar så det känns bra.
Tankarna kommer och går. Våran milstolpe ligger vid 8+3.
Den ska vi bara över denna gången. Fram tills 39+0.

Jag börjar ge upp all oro. Jag kan inte påverka ngt alls.
Jag orkar inte känna denna ångest. Jag har sett lilla
Herr Nilsson och ett litet tick tick. Jag måste våga tro
att det är meningen, att det är våran bebis....

Tack alla för era fina kommentarer och stöttande ord!
Jag hoppas att 2010 kommer att bli ett bättre år för alla
och speciellt för er som inte haft vind i seglen detta året.

Puss och kram T.....

Ingen mer blödning sen vi åkte in till akuten.Känns bra.
Enbart lite spottings. Ingen smärta, bara ömhet. Som ett tryckande blåmärke. Men idag har det nästan lagt sig helt.

Vågar hoppas att allt ska gå bra. Det måste vi göra.
Blödningen har ju inte haft ngt med bebis att göra, så det känns ändå bättre än sist, då jag hade blod i livmodern.
Denna gången såg det väldigt rent och normalt ut på ultraljudet.

Det är väl så för oss, att vi har fått kämpa hårt för att komma hit. Sen får vi kämpa ännu lite till när vi haft turen att jag blivit gravid.

Smärtan i det hela är ibland oumbärlig. Min oro har inte funnit några gränser denna graviditeten och det ska bli väldigt skönt på ultraljudet nästa vecka att få prata med ivf läkarna om detta. Och kanske till och med finna en förklaring till blödningen. Hoppas att jag slipper den senare i graviditeten.

Det är nästan sjukt hur mycket man förlorar när man tror att man får ett missfall.Eller ännu värre, får det.
Smärtan finner inga ord. Inga gränser.
Det enda jag kan göra är att skrika ut min ångest.

Nu har jag vilat i 4 dgr och känner mig ok igen.
Jag tar en dag i taget och gör som doktorn sa:
"Försiktigt optimistiskt tro att detta ska gå vägen".

7+2 Det är morgon och så kommer den första icke efterlängatde flytningen. Det är bara det att den är brun.
Panik är det enda jag känner.
En resa till gynakuten är det enda jag kan tänka på.
Där var dock så mycket folk att vi vände hemmåt efter att vi hade blivit inskrivna.

Väl hemma tre timmar senare ska jag bara kisaa innan vi åker. Någonting smäller till i toan och det är blod överallt.

Helt hysterisk springer jag runt och skriker och det enda man kan efterlikna detta med är dödsångest.
Inte att jag precis fått missfall, utan att det ska fastna igen och sen sluta på operationsbordet ännu en gång.
Jag springer in på toan säkert tre ggr. Det ser ut som en slaktbänk där inne. Så mycket blod och så oerhört mycket klumpar bara forsar. Men det gör aldrig ont.

Ringer gyn som absolut vill att jag kommer upp.
Vid det här laget har jag hunnit få sambon att köpa ciggaretter och redan rökt 4st på en kvart.
(Utan att röra en min eller hosta).
Jag har hunnit ta 2 st treo (vilket troligtvis kommer att öka bödningen fick jag sedan veta).

Jag kan helt ärligt säga att jag försvinner i en panik.
Jag känner inte igen min egen röst.

Väl uppe på akuten tar läkaren in mig. Han är noga med datumet för insättningen. Räknar och räknar.
Jag säger att det inte spelar någon roll längre, men att jag bör vara 7+2. Men han kommer troligvis inte se så mycket då allt hamnat i toan hemma.

Läkaren är mycket hård i sitt samtal med mig. Säkert en del av hans personlighet men jag tror att han var tvungen annars hade jag inte lyssnat.

Han sa att man kan blöda enorma mängder med klumpar till och med, men änå finns det ett levande foster.
Javisst tänker jag, men inte med mig.
Jag är oturen personifierad känns det som.

Ingenting konstigt i livmodern visar vul:et.
Bara ett litet foster, med ett litet tickande hjärta.

Jag tror honom inte och han får visa mig detta säkert fem ggr innan jag ser att någon fladdrar på den lille saken.
Vad hans en menar är att hade det varit ett missfall hade fostret ej levt. Allt det levrade blodet kan alltså sitta utanför livmodern.

Mitt % att få missfall är alltså inte större än vad den var innan jag började blöda.

Jag sitter helt chockad och är livrädd för nästa blödning för troligtvis kommer det att komma mer.

Men ännu en gång får man färdas mellan himmel och helvete.
Mina graviditeter är ingen dans på rosor har jag ju börjat förstå.

Så tacksam över att den lever. Men jag är för chockad och var så inställd på missfall att jag inte kan ta till mig det.

Eller som jag sa till sambon i går kväll:
"Jag skulle bara vilja ta med mig den hem, den lille saken jag såg på skärmen".
?????????????????????????????????